Motti,
Tyvärr är det så att alla har inte den empatin eller ens tanken att tänka på sin nästa. Det är så tråkigt när det händer och det är ju svårbegripligt samtidigt att dem man har umgåtts så länge --- inte hör av sig ---- det mesta beror nog på rädsla eller vad skulle de säga eller göra??? Jag tror nog att även om de inte hör av sig till dig så är en del av dem kanska tveksamma för nästa steg.
Vi var 7 st. som gick tillsammans vår sjuksköterskeutbildning ---- efter 15 år blev en av gänget cancersjuk och ville vara hemma med sin dropp och sprutorna, men det var endast jag som åkte till henne och hjälpte till. Hennes yngsta barn var 1½!år gammal.
Jag ringde runt till gänget att komma och besöka henne, men de bestämde sig att komma allihop på en fika. Ingen av den ens plockade efter sig, men då sade min sjuka väninna att ni hade inte behövt att komma om jag nu måste passa upp er......
De kom sen till begravningen. Jag stannade hos henne nästan dagligen, även om vi inte gjorde mer än läste i var sin bok, så var hon inte ensam.
Med detta menar jag att det behövs inte mer än aktiv närvaro ..... varför är man så rädd att inte ens ge det till dig, Motti.?????
Jag har svårt att begripa den biten av mentaliteten som finns. Jag växte inte upp till en sån avståndstagande av våra släktingar, det kanske är påängen att jag blir både ledsen och arg.
Varför måste du ta detta på dig och må dåligt? --- det finns för lite empati i dagens samhälle, eller vad det nu är som fattas hos folk.....
Det är ju nu man måste visa vad en vänskap går ut på, annars kvittar det.
Motti, du kan väl ringa till dem som bor närmast dig och prata med dom, kanske det lättar och du får stöd. Synd att du nog inte bor nära mig, skulle ställa upp för dig om du ville. Det är ju så lite som behövs --- många gånger räcker det att kunna ringa till någon och prata om det.
Ledsen att du har det jobbigt ......
...Fuchsian ....
Vart tog vännerna vägen ?
10-02-2011, 22:36
