Mina bästa så kallat"vänner"har jag umgåts med sedan vi var fyra och fem år gammla!båda deras män har haft cancer hela tiden ringde jag och försökte ställa upp som lyssnare mm!vet inte om jag tror på det där med "osäkerhet"eller "vet inte vad jag ska säga"Jag tycker dom har vänt mig ryggen när jag som mest behövde dom.Jag skulle vilja kalla det för SJÄLVUPPTAGENHET.Som tur är har jag ett par "nyare" vänner som visat sig vara mer omtänksamma mot alla odds.Ja där ser man !
tack alla här som bryr sig det har varit en stor tröst att läsa alla inlägg

Mina tankar går särskillt till "Emmas Matte" som har det väldigt svårt nu ,det finns ett ljus i tunneln trots allt

Kramis till er alla Motti