Hur tänker dom egentligen?, Det skulle jag vilja veta Alternativ

[Christa]

Det finns många människor som söker hjälp hos sjukvården för sina hälsoproblem men när de inte hittar en sjukdom med ett namn på så får de ingen hjälp.

"Du är färdigutredd, vi hittar ingen sjukdom."

Där står patienten uppgiven och förtvivlad över att inte ha fått någon hjälp och tar till halmstrået att söka till alternativa hälsokliniker.

Ändå kan man läsa att representanter för den skattefinansierade sjukvården tycker att folk är konstiga som söker hjälp hos alternativa hälso kliniker.

Vad förväntar dom sig egentligen att patienterna skall göra? Hälsoproblemen försvinner ju inte av sig själva precis och när en person äntligen samlat ihop sig och söker läkare så har han/ hon redan konstaterat att det inte gick över av sig själv.

Det skulle vara väldigt intressant att få veta hur de tänker.

[theseraphim]

Inte för att jag har någon allvarlig kronisk sjukdom men man har ju haft sina turer både till vårdcentraler och akuten och jag måste då ändå säga att jag är väldigt nöjd med den vård och bemötande jag fått i 9 utav 10 fall. Vad som verkar vara viktigt är att man måste våga säga till och man måste våga fråga om det är någonting för annars blir det väldigt svårt för läkaren att föra en dialog. Känner en som precis som jag varit hos vårdcentralen några gånger för samma krämpa och tycker inte att läkaren brytt sig men när jag frågade han vad han svarade när läkaren frågade han om han upplevde det som ett problem eller om det bara var ett mindre obehag så svarade han det typiska..."Njaa det är väl inte så farligt egentligen, kanske bara någon gång då och då men då brukar det gå över snabbt...". Det verkar vara ganska vanligt att en hel del har svårt att svara ärligt när doktorn frågar sen om det beror på machokomplex eller det mer klassiska jante att man ska inte sticka ut det vet jag inte.

[Cacki]

Inte för att jag har någon allvarlig kronisk sjukdom men man har ju haft sina turer både till vårdcentraler och akuten och jag måste då ändå säga att jag är väldigt nöjd med den vård och bemötande jag fått i 9 utav 10 fall. Vad som verkar vara viktigt är att man måste våga säga till och man måste våga fråga om det är någonting för annars blir det väldigt svårt för läkaren att föra en dialog. Känner en som precis som jag varit hos vårdcentralen några gånger för samma krämpa och tycker inte att läkaren brytt sig men när jag frågade han vad han svarade när läkaren frågade han om han upplevde det som ett problem eller om det bara var ett mindre obehag så svarade han det typiska..."Njaa det är väl inte så farligt egentligen, kanske bara någon gång då och då men då brukar det gå över snabbt...". Det verkar vara ganska vanligt att en hel del har svårt att svara ärligt när doktorn frågar sen om det beror på machokomplex eller det mer klassiska jante att man ska inte sticka ut det vet jag inte.

Du har nog väldigt rätt i det du skriver, säger jag som sitter på dubbla stolar. Dels som kroniskt sjuk men som själv också jobbar i vården. Man får liksom se det från båda håll. Jag vet att de allra, allra flesta läkare gör sitt yttersta med de begränsade resurserna de trots allt har. Både tidsmässigt och rent ekonomiskt. Jag vet att som personal, önskar man att man t.ex skulle kunna göra så många undersökningar och provtagningar på en gång, men tyvärr så finns det inte ekonomiskt utrymme för det. Man måste köra uteslutningsmetoden och invänta svar på den diagnos som verkar troligast i första skedet innan man ger sej på nästa. Allt som inte ger napp blir annars bara en massa merkostnader. Tyvärr för det oftast också med sej ett onödigt långt lidande för patienten innan behandling kan sättas in. Ibland hittar man tyvärr aldrig ens orsaken alls. Dels beroende på att läkarvetenskapen absolut inte är fulländad, det finns så mycket vi inte har svaren på ännu.
Men även om man till slut hittar orsaken är det inte alls så säkert att man lyckas få bukt med det. Kroppen är en så komplicerad apparat så ibland funderar man på hur i hela friden den alls kan få allt att funka.
Därtill kommer att man måste komma ihåg att vi alla är olika individer och varje patient är unik. Det som hjälper den ene kanske t.o.m stjälper den andre om man har riktig otur. Det finns inga behandlingar som fungerar på precis alla, det är bara så.

Jag försöker inte försvara några felbehandlingar utan mer poängtera att det som ibland kan upplevas som nonchalans och dåligt bemötande inte bara beror på att läkare är en slags hjärtlösare personer än andra. Visst kan vissa vara mer "ohyfsade" än andra, men då kan de ha andra kvaliteér på andra sätt. Kanske ena hejare på att snabbt kunna sätta fingret på diagnosen eller att personen har specialkunskaper inom något viktigt område...eller helt enkelt bara trötta och utarbetade.

En viktig sak till som jag vill belysa. Även om man känner sej som en besvärlig och tjatig patient så är vi som arbetar i vården ändå tacksamma för det. Varje patient som anmäler eller pockar på mer utredningar visar sej till slut i statistiken. Det är statistik som styr resursfördelningen och förhoppningsvis så sätter makthavarna budgeten utifrån det.
Så alla som orkar kämpa, gör det!! Det är från patienternas munnar de avgörande orden kommer, vi personal kan skrika oss hesa utan att någon vill lyssna, verkar det som.
Hjälp oss som arbetar i vården att göra vården bättre. Vi vill naturligtvis också ha bästa möjliga vård den dagen vi själva blir sjuka.