Hur tänker dom egentligen?, Det skulle jag vilja veta Alternativ

[Christa]

Det finns många människor som söker hjälp hos sjukvården för sina hälsoproblem men när de inte hittar en sjukdom med ett namn på så får de ingen hjälp.

"Du är färdigutredd, vi hittar ingen sjukdom."

Där står patienten uppgiven och förtvivlad över att inte ha fått någon hjälp och tar till halmstrået att söka till alternativa hälsokliniker.

Ändå kan man läsa att representanter för den skattefinansierade sjukvården tycker att folk är konstiga som söker hjälp hos alternativa hälso kliniker.

Vad förväntar dom sig egentligen att patienterna skall göra? Hälsoproblemen försvinner ju inte av sig själva precis och när en person äntligen samlat ihop sig och söker läkare så har han/ hon redan konstaterat att det inte gick över av sig själv.

Det skulle vara väldigt intressant att få veta hur de tänker.

[theseraphim]

Inte för att jag har någon allvarlig kronisk sjukdom men man har ju haft sina turer både till vårdcentraler och akuten och jag måste då ändå säga att jag är väldigt nöjd med den vård och bemötande jag fått i 9 utav 10 fall. Vad som verkar vara viktigt är att man måste våga säga till och man måste våga fråga om det är någonting för annars blir det väldigt svårt för läkaren att föra en dialog. Känner en som precis som jag varit hos vårdcentralen några gånger för samma krämpa och tycker inte att läkaren brytt sig men när jag frågade han vad han svarade när läkaren frågade han om han upplevde det som ett problem eller om det bara var ett mindre obehag så svarade han det typiska..."Njaa det är väl inte så farligt egentligen, kanske bara någon gång då och då men då brukar det gå över snabbt...". Det verkar vara ganska vanligt att en hel del har svårt att svara ärligt när doktorn frågar sen om det beror på machokomplex eller det mer klassiska jante att man ska inte sticka ut det vet jag inte.

[Cacki]

Inte för att jag har någon allvarlig kronisk sjukdom men man har ju haft sina turer både till vårdcentraler och akuten och jag måste då ändå säga att jag är väldigt nöjd med den vård och bemötande jag fått i 9 utav 10 fall. Vad som verkar vara viktigt är att man måste våga säga till och man måste våga fråga om det är någonting för annars blir det väldigt svårt för läkaren att föra en dialog. Känner en som precis som jag varit hos vårdcentralen några gånger för samma krämpa och tycker inte att läkaren brytt sig men när jag frågade han vad han svarade när läkaren frågade han om han upplevde det som ett problem eller om det bara var ett mindre obehag så svarade han det typiska..."Njaa det är väl inte så farligt egentligen, kanske bara någon gång då och då men då brukar det gå över snabbt...". Det verkar vara ganska vanligt att en hel del har svårt att svara ärligt när doktorn frågar sen om det beror på machokomplex eller det mer klassiska jante att man ska inte sticka ut det vet jag inte.

Du har nog väldigt rätt i det du skriver, säger jag som sitter på dubbla stolar. Dels som kroniskt sjuk men som själv också jobbar i vården. Man får liksom se det från båda håll. Jag vet att de allra, allra flesta läkare gör sitt yttersta med de begränsade resurserna de trots allt har. Både tidsmässigt och rent ekonomiskt. Jag vet att som personal, önskar man att man t.ex skulle kunna göra så många undersökningar och provtagningar på en gång, men tyvärr så finns det inte ekonomiskt utrymme för det. Man måste köra uteslutningsmetoden och invänta svar på den diagnos som verkar troligast i första skedet innan man ger sej på nästa. Allt som inte ger napp blir annars bara en massa merkostnader. Tyvärr för det oftast också med sej ett onödigt långt lidande för patienten innan behandling kan sättas in. Ibland hittar man tyvärr aldrig ens orsaken alls. Dels beroende på att läkarvetenskapen absolut inte är fulländad, det finns så mycket vi inte har svaren på ännu.
Men även om man till slut hittar orsaken är det inte alls så säkert att man lyckas få bukt med det. Kroppen är en så komplicerad apparat så ibland funderar man på hur i hela friden den alls kan få allt att funka.
Därtill kommer att man måste komma ihåg att vi alla är olika individer och varje patient är unik. Det som hjälper den ene kanske t.o.m stjälper den andre om man har riktig otur. Det finns inga behandlingar som fungerar på precis alla, det är bara så.

Jag försöker inte försvara några felbehandlingar utan mer poängtera att det som ibland kan upplevas som nonchalans och dåligt bemötande inte bara beror på att läkare är en slags hjärtlösare personer än andra. Visst kan vissa vara mer "ohyfsade" än andra, men då kan de ha andra kvaliteér på andra sätt. Kanske ena hejare på att snabbt kunna sätta fingret på diagnosen eller att personen har specialkunskaper inom något viktigt område...eller helt enkelt bara trötta och utarbetade.

En viktig sak till som jag vill belysa. Även om man känner sej som en besvärlig och tjatig patient så är vi som arbetar i vården ändå tacksamma för det. Varje patient som anmäler eller pockar på mer utredningar visar sej till slut i statistiken. Det är statistik som styr resursfördelningen och förhoppningsvis så sätter makthavarna budgeten utifrån det.
Så alla som orkar kämpa, gör det!! Det är från patienternas munnar de avgörande orden kommer, vi personal kan skrika oss hesa utan att någon vill lyssna, verkar det som.
Hjälp oss som arbetar i vården att göra vården bättre. Vi vill naturligtvis också ha bästa möjliga vård den dagen vi själva blir sjuka.

[Christa]

Du har nog väldigt rätt i det du skriver, säger jag som sitter på dubbla stolar. Dels som kroniskt sjuk men som själv också jobbar i vården. Man får liksom se det från båda håll. Jag vet att de allra, allra flesta läkare gör sitt yttersta med de begränsade resurserna de trots allt har. Både tidsmässigt och rent ekonomiskt. Jag vet att som personal, önskar man att man t.ex skulle kunna göra så många undersökningar och provtagningar på en gång, men tyvärr så finns det inte ekonomiskt utrymme för det. Man måste köra uteslutningsmetoden och invänta svar på den diagnos som verkar troligast i första skedet innan man ger sej på nästa. Allt som inte ger napp blir annars bara en massa merkostnader. Tyvärr för det oftast också med sej ett onödigt långt lidande för patienten innan behandling kan sättas in. Ibland hittar man tyvärr aldrig ens orsaken alls. Dels beroende på att läkarvetenskapen absolut inte är fulländad, det finns så mycket vi inte har svaren på ännu.
Men även om man till slut hittar orsaken är det inte alls så säkert att man lyckas få bukt med det. Kroppen är en så komplicerad apparat så ibland funderar man på hur i hela friden den alls kan få allt att funka.
Därtill kommer att man måste komma ihåg att vi alla är olika individer och varje patient är unik. Det som hjälper den ene kanske t.o.m stjälper den andre om man har riktig otur. Det finns inga behandlingar som fungerar på precis alla, det är bara så.

Jag försöker inte försvara några felbehandlingar utan mer poängtera att det som ibland kan upplevas som nonchalans och dåligt bemötande inte bara beror på att läkare är en slags hjärtlösare personer än andra. Visst kan vissa vara mer "ohyfsade" än andra, men då kan de ha andra kvaliteér på andra sätt. Kanske ena hejare på att snabbt kunna sätta fingret på diagnosen eller att personen har specialkunskaper inom något viktigt område...eller helt enkelt bara trötta och utarbetade.

En viktig sak till som jag vill belysa. Även om man känner sej som en besvärlig och tjatig patient så är vi som arbetar i vården ändå tacksamma för det. Varje patient som anmäler eller pockar på mer utredningar visar sej till slut i statistiken. Det är statistik som styr resursfördelningen och förhoppningsvis så sätter makthavarna budgeten utifrån det.
Så alla som orkar kämpa, gör det!! Det är från patienternas munnar de avgörande orden kommer, vi personal kan skrika oss hesa utan att någon vill lyssna, verkar det som.
Hjälp oss som arbetar i vården att göra vården bättre. Vi vill naturligtvis också ha bästa möjliga vård den dagen vi själva blir sjuka.

Min frågeställning gäller i första hand hur de tänker eftersom jag inte förstår det. Har inte orkat tjata.

De tar några prover, hittar ingen specifik sjukdom och sedan anser de att man är färdigutredd. Jag känner också många andra som varit med om samma sak.

Jag vet sådana som tjatat och legat på och när inget händer så söker de själva efter orsaken men när det inte är just den sjukdomen så verkar det som om läkarna tycker att de gjort tillräckligt.

Hälsoproblemen försvinner ju inte bara för att det inte var en sjukdom med ett namn på.

[Cacki]

Min frågeställning gäller i första hand hur de tänker eftersom jag inte förstår det. Har inte orkat tjata.

De tar några prover, hittar ingen specifik sjukdom och sedan anser de att man är färdigutredd. Jag känner också många andra som varit med om samma sak.

Jag vet sådana som tjatat och legat på och när inget händer så söker de själva efter orsaken men när det inte är just den sjukdomen så verkar det som om läkarna tycker att de gjort tillräckligt.

Hälsoproblemen försvinner ju inte bara för att det inte var en sjukdom med ett namn på.

Jag förstår ditt problem och lider med dej och alla andra i samma sits. Tyvärr så har ju sjukvården många svagheter också. Hur det är i just ditt fall är förstås omöjligt för mej att uttala mej om, men möjliga orsaker kan t.ex vara ekonomisk resursbrist (tyvärr en alltför vanlig orsak). Det finns inte utrymme för att en utredning får ta hur mycket tid eller får kosta hur mycket som helst. Den som verkligen får lida är individen och det är givetvis katastrof, inget snack om annat. Det är tyvärr stort hinder för att vi sjukvårdare ska kunna göra ett mer tillfredsställande jobb för våra patienter än vi gör nu och det känns mycket frustrerande för oss också, tro inget annat. Det är det jag menar lite med mitt tidigre inlägg om att det är bra att missnöjda patienter verkligen klagar hos rätt instans. Det är svårt att orka kämpa för sin rätt, det vet jag men att bara uttrycka sitt missnöje inför sina nära och kära hjälper ju tyvärr inte. Så christa, kämpa och var påstridig så länge du bara orkar och försök tro på att det kan göra skillnad för dej (och många andra)i framtiden!

Det kan ju även bero på att man helt enkelt går bet på vad det kan vara och måste ge upp att kunna ställa någon säker diagnos alls. Till tröst så brukar man i alla fall vara ganska duktiga på att behandla symtom i alla fall, men ibland lyckas man tyvärr inte med det heller. Det är ju egentligen ingens fel om det är så illa men likväl lika tragiskt för för den som är drabbad.

Dessutom så finns det ju en massa "helt osynliga" krämpor som inte går att påvisa genom provtagningar och annat. Då blir patientens förmåga att kunna sätta ord på symtomen jätteviktig. Alla har inte lika lätt att uttrycka sej och då blir det ännu svårare att diagnostisera. Det är fruktansvärt sorgligt att det finns så många hinder som kan ställa till svårigheter på väg till att få sin diagnos, det är vi medvetna om även om vi inte vet hur man ska kunna lösa det. Fast vi jobbar hårt på de, tro mej.

Redigerat av Cacki: 16-02-2011, 14:35

[Christa]

Jag förstår ditt problem och lider med dej och alla andra i samma sits. Tyvärr så har ju sjukvården många svagheter också. Hur det är i just ditt fall är förstås omöjligt för mej att uttala mej om, men möjliga orsaker kan t.ex vara ekonomisk resursbrist (tyvärr en alltför vanlig orsak). Det finns inte utrymme för att en utredning får ta hur mycket tid eller får kosta hur mycket som helst. Den som verkligen får lida är individen och det är givetvis katastrof, inget snack om annat. Det är tyvärr stort hinder för att vi sjukvårdare ska kunna göra ett mer tillfredsställande jobb för våra patienter än vi gör nu och det känns mycket frustrerande för oss också, tro inget annat. Det är det jag menar lite med mitt tidigre inlägg om att det är bra att missnöjda patienter verkligen klagar hos rätt instans. Det är svårt att orka kämpa för sin rätt, det vet jag men att bara uttrycka sitt missnöje inför sina nära och kära hjälper ju tyvärr inte. Så christa, kämpa och var påstridig så länge du bara orkar och försök tro på att det kan göra skillnad för dej (och många andra)i framtiden!

Det kan ju även bero på att man helt enkelt går bet på vad det kan vara och måste ge upp att kunna ställa någon säker diagnos alls. Till tröst så brukar man i alla fall vara ganska duktiga på att behandla symtom i alla fall, men ibland lyckas man tyvärr inte med det heller. Det är ju egentligen ingens fel om det är så illa men likväl lika tragiskt för för den som är drabbad.

Dessutom så finns det ju en massa "helt osynliga" krämpor som inte går att påvisa genom provtagningar och annat. Då blir patientens förmåga att kunna sätta ord på symtomen jätteviktig. Alla har inte lika lätt att uttrycka sej och då blir det ännu svårare att diagnostisera. Det är fruktansvärt sorgligt att det finns så många hinder som kan ställa till svårigheter på väg till att få sin diagnos, det är vi medvetna om även om vi inte vet hur man ska kunna lösa det. Fast vi jobbar hårt på de, tro mej.

Jag är inte ute efter att klaga på dom som jobbar i sjukvården. De flesta gör säkert sitt bästa och en del försummas på grund av stress. Man kan ju dock tycka att om man sökt hjälp så borde de åtminstone göra ett snyggt avslut. T ex skicka ett brev till patienten där läkare talar om att han inte hittat orsaken till hälsoproblemen och att han bedömer att han med rimliga kostnader inte kan göra det heller. Kanske till och med hänvisa patienten till alternativhälsovården. En kopia av brevet borde sedan finnas med i journalen.

I mitt fall tyckte jag också att de gav upp alldeles för fort. De tog bara några rutinprover och de värden som låg under respektive över gränsvärdena togs inte på allvar. Jag blev inte kallad till någon nytt besök hos läkarna heller. Läkare två träffade mig bara när jag kom in akut och då berättade jag allt och inte bara det jag kom in för eftersom han bad om det men han sa att han skulle fundera och hörde sedan aldrig av sig mer.

När jag sedan ringde och undrade hur han tänkte gå vidare så verkade han ganska förvirrad. När jag till slut bad att få en annan läkare som jag fått referenser till så fick jag en AT-läkare när jag väl kom dit. Hon sprang till läkare 2 och diskuterade med honom och han sa att jag var färdigutredd. Jag hade tänkt be henne ta två prover men jag kände mig så kränkt så det blev aldrig av. Jag började äta en av sakerna utan att få reda på om jag hade brist på det och då försvann en rad symptom.

Det jag undrar är vad de egentligen tänker när de tycker att patienten är färdigutredd utan att de hittat orsaken till hälsoproblemen. Tror de att man hittar på eller känner de sig uppgivna? Varför remitterar de inte patienten till någon annan om de själva har för lite kunskap?

Att ta några prover och säga att du har inte den eller den sjukdomen och sedan lägga ner alltihop utan ett ord till patienten verkar så oproffsigt. Det är stort steg att gå till läkare och så släpper dom bara alltihop när de inte hittar något efter ett par prover.

När det gäller resurser så skulle de ju kunna spara hur mycket som helst om de hittade orsaken till hälsoproblemen i tid, innan man får en sjukdom som kräver dyrbara behandlingar och sjukskrivning.

[Cacki]

Jag är inte ute efter att klaga på dom som jobbar i sjukvården. De flesta gör säkert sitt bästa och en del försummas på grund av stress. Man kan ju dock tycka att om man sökt hjälp så borde de åtminstone göra ett snyggt avslut. T ex skicka ett brev till patienten där läkare talar om att han inte hittat orsaken till hälsoproblemen och att han bedömer att han med rimliga kostnader inte kan göra det heller. Kanske till och med hänvisa patienten till alternativhälsovården. En kopia av brevet borde sedan finnas med i journalen.

I mitt fall tyckte jag också att de gav upp alldeles för fort. De tog bara några rutinprover och de värden som låg under respektive över gränsvärdena togs inte på allvar. Jag blev inte kallad till någon nytt besök hos läkarna heller. Läkare två träffade mig bara när jag kom in akut och då berättade jag allt och inte bara det jag kom in för eftersom han bad om det men han sa att han skulle fundera och hörde sedan aldrig av sig mer.

När jag sedan ringde och undrade hur han tänkte gå vidare så verkade han ganska förvirrad. När jag till slut bad att få en annan läkare som jag fått referenser till så fick jag en AT-läkare när jag väl kom dit. Hon sprang till läkare 2 och diskuterade med honom och han sa att jag var färdigutredd. Jag hade tänkt be henne ta två prover men jag kände mig så kränkt så det blev aldrig av. Jag började äta en av sakerna utan att få reda på om jag hade brist på det och då försvann en rad symptom.

Det jag undrar är vad de egentligen tänker när de tycker att patienten är färdigutredd utan att de hittat orsaken till hälsoproblemen. Tror de att man hittar på eller känner de sig uppgivna? Varför remitterar de inte patienten till någon annan om de själva har för lite kunskap?

Att ta några prover och säga att du har inte den eller den sjukdomen och sedan lägga ner alltihop utan ett ord till patienten verkar så oproffsigt. Det är stort steg att gå till läkare och så släpper dom bara alltihop när de inte hittar något efter ett par prover.

När det gäller resurser så skulle de ju kunna spara hur mycket som helst om de hittade orsaken till hälsoproblemen i tid, innan man får en sjukdom som kräver dyrbara behandlingar och sjukskrivning.

Inget acceptabelt försvar, men jag måste ändå säga att det som slår mej först ang orsak till uteblivna brev från läkarna är tidspress och tungrodd administrativ hantering. Det är ett stort problem som verkligen inte är löst i en handvändning även om man tycker att det borde vara jätteenkelt. Det är mycket som kan gå snett innan brevet väl kommer iväg med posten.
Numera används datajournaler mer och mer och vi får hoppas att det kan underlätta postgången så småningom.

Som det var tidigare så började det med att läkaren träffade patienten, ev skrev lite stödanteckningar under tiden eller helt enkelt försökte memorera vad som sades i huvudet. Efter besöket pratade läkaren in journalanteckningarna på band som sedan skulle vidare till läkarsekreterararen som i sin tur skrev ut alltihop på papper för att till sist hamna i journalen. Sedan gick journalen antingen vidare till respektive läkare igen om det fanns någon anteckning om vidare åtgärder (som t.ex att svar till patienten skulle skickas brevledes) eller så gick journalen direkt till arkivet om man ansåg att fallet var klart. Under tiden började div. provsvar ramla in och som skulle sorteras och skrivas in i rätt journal, som i sin tur skulle bedömas och ev åtgärdas av läkaren igen. Ibland behövs även en konsultation av kolleger om läkaren var osäker om något. Därefter skulle brevet dikteras och skrivas ut (ibland av läkarsekreterare och ibland av läkaren själv...om tiden fanns.) Tillbaks till läkaren för påskrift och sedan iväg på brevlådan. Du förstår nog vilka kvarnar det där lilla ynka lugnande brevet skulle igenom innan du kunde få det hem till din egen låda och hur stor risk det faktiskt är att det hänger upp sej någonstans under vägen.

Jag kan tänka mej att det händer att någon läkare drar sej för att sätta igång kvarnen alltför lättvindigt för alla patientfall. Jag vet inte säkert men det ligger nära till hands tro att en stressad läkare nöjer sej med att själv se att alla provsvar ser ut som de ska och ser det som avslutat, men glömmer hur viktigt det är för patienten att få sitt svar.

Numera med datorjournaler så blir visserligen administrationsbiten mindre tungrodd men det stjäl även mer tid av läkaren och det blir mindre patienttid över eftersom läkaren administrerar mycket mer själv. Det finns fördelar och nackdelar med allt men vi får väl hoppas att datajournalsystemet ska bli en bra hjälp när det är mer inarbetat.

Ja du, det här med att behöva träffa så många läkare...jag har absolut inga svar, men en sak är jag nästan säker på. Man pratar om att större rörlighet på arbetsmarknaden är bra men i sjukvården slår det tillbaks på individen i slutändan. Allt påhejande av hur förträffligt det är med entrepenörsskap och annat gäller i alla fall inte i vården. Stafettläkare som bara finns på plats någon vecka i taget kan inte ge någon kontinuitet.