Det där med härdighet och sämre blomning och så - det får man ta. Alltså grejen med att ta med saker hem är ju för att man får med sig en vän hem. Minnen och en levande (ett tag, i alla fall) souvenir, lixom.
När ni sitter i ert växthus med lite glesa blomställningar kommer ni titta och vara så glada över dem, de är ju glesa av en speciell anledning. Och resan till Toscana kommer aldrig att glömmas.
Jag har ofta med mig saker hem, ibland frön, ibland köpta plantor, ibland skott eller sticklingar. Vissa saker försvinner fort, men jag har ganska mycket som klarat sig och när jag ser mina växter tänker jag inte "en blodbok" utan jag tänker på Gaby och Manno i Holland som hade blodboken på sin tomt. Jag ska inte överdriva, men det är faktiskt lite som en levande dagbok i min trädgård. Många växter från olika platser och särskilda tillfällen. Jag var i Wien med en av mina hundar som parades där, det var en resa med mycket roliga minnen. Det var vår där, vinter här. Fältet var vitt av tusenskönor, jag älskar dem! Tog med mig en planta hem. En av valparna såldes till Norge, de var på besök ett par år senare och jag visade tusenskönan från Wien. De blev rörda av berättelsen och de fick med sig en bit. Så lever den historien vidare, inte bara tusenskönan, även glädjen som var och minnet från pappans hemstad.
Om mitt blåregn skulle dö så skulle det inte vara samma sak att köpa ett nytt, då får det vara. Grejen är ju att det här påminner om resan till Tyskland, allt vi gjorde där och hur kul vi hade.
--------------------
Anna-Karin Lundberg Min trädgård är mitt rike!
|