Intressant. Vi tänker nog väldigt olika, men jag vill gärna förstå hur du tänker.

Kanske handlar det om något så svårgripbart som vad som lockar i det här med trädgård över huvud taget. Jag har nog svårt att se någon skönhet alls i en monokultur -- ja, inte i kirskål heller då, men den håller jag helst stången för hand, och utan ambition att utrota den helt och hållet. Blommorna är vackra och den är god att äta. Den kräver lite kontinuerligt jobb, men trädgårdsarbete är också avkopplande och nyttigt -- så tänker jag.
Jag ser helst att gräsmattan är en frodig blandning av gräs, svalört, scilla, vitsippor, tusensköna, klöver och annat gott (ja, och lite vacker mjuk mossa förstås), och jag vill gärna att det surrar om den, och kryper omkring skalbaggar och nyckelpigor. Och det gör det. En av de gladaste upptäckterna i min nya trädgård var att det fanns ett rejält nässelbestånd vid komposten. Nu vill jag nästan inte skörda de nässlor som växer där eftersom jag vill att beståndet ska växa till sig lite. Om jag upptäcker fjärilsägg bland nässlorna är lyckan gjord!
Ja, kort sagt, monokulturen har redan i utgångspunkten ingen lockelse för mig, eftersom den inte svarar mot det som gör att jag är intresserad av trädgård från början. Man kan förstås ha andra drivkrafter för sitt trädgårdsintresse, men det är dessa drivkrafter jag inte riktigt förstår.

Är drivkraften att det ska vara stilrent och snyggt, helt enkelt?
Därmed inte sagt att jag vill ha oordning och kaos; jag är ingen hippie i trädgården. Trädgården är för mig en ordnad natur, där jag hjälper fram det som är svagt och håller efter det som har tendens att ta över. Men där grunden är naturens egen mångfald; jag är så att säga medhjälpare, inte härskare.