Grannar, :( Alternativ

[Eleanor]

Jag blir först så jäkla arg!!!!
& sen blir jag bara ledsen.......
Mina älskade pappa har idag varit ifrån den här världen i 2 hela år....(vid 62 års ålder brister kroppspulsådern. )
Min lika älskade mamma kämpar varje dag med sin sorg.

Igår kväll när min mamma kom hem kommer en granne förbi på gatan & stannar till. Hon börjar prata om att hon & hennes man har diskuterat hur vildvuxet det börja bli hos mamma. "Gräset är ju väldigt långt(???), buskarna & träden måste du ju klippa. & t o m under körsbärsträdet har det vuxit upp små körsbärsskott. Du skulle nog skaffa dig en åkbar gräsklippare(1500kvm....)."

Inte en enda gång under de här 2 åren har de brytt sig om att ringa & prata med mamma, bjudit över henne på en fika eller liknande. Medans pappa levde umgicks de t o m med jämna mellanrum.

Trädgården var pappas intresse så mamma har varken kunskap eller lust.
Mamma försöker att renovera lite i taget inomhus, med mig & min familj + min bror till hjälp. Vi har klippt häck & vissa buskar & rensat lite.
Vi har eget hus med stor tomt & 3 barn. Brorsan har också hus & trädgård.
+ mormor på 85+ som också behöver kärlek & omsorg.

HUR FAN TYCKER FOLK ATT MAN SKA HINNA MED?????

Eftersom vi bor i ett litet samhälle så känner ju alla till alla & vet hur vi har det.

Jag blir så ledsen när den enda gång de ger sig tid att tänka på mamma nån minut så är det här som är resultatet. Hur kan hon bara tänka tanken att säga till mamma att hon borde klippa buskarna??? De borde väl bry sig om sin egen kala tomt istället för att bara klanka ner på någon som ligger sedan länge.

Det här är osammanhängade & tankar som bara flyger i mitt huvud. Var tvungen att få ut det.

Madeleine

[amaira]

Några tankar jag får bara ... utifrån svaren du får Eleanor.

Först vill jag beklaga er sorg. Känner med er alla, saknad och sorg efter en älskad människa är ett tungt ok att leva med.


Och nu blir jag "djup" (har så lätt för det ). Men jag söker alltid lösningar som fungerar, även i praktiken. Jag måste det, på grund av min egen oerhörda sårbarhet! (om jag vill ha ett bra liv och inte gå under - kan låta dramatiskt, men är sant)


Vihemma talar om att börja "tagga" - och ger samtidigt ett bra exempel på hur det går till...

Hoppas du inte tar illa upp vihemma, jag är lösningsinriktad, som sagt. Tycker om att försöka se skeenden, se vad som händer, se orsak och verkan.
Ditt inlägg är så bra representativt för vad som händer människor i såna här sammanhang. Hur sårade/kränkta människor taggar.

Tycker din mamma skall säga ifrån på ett lite kyligt avbitande sätt (annars taggar dom säkert bara om hon höjer rösten).

Gör dom? Kanske, kanske inte - det är "bara" spekulationer. Ofta brukar det man förväntar sig, slå in, på grund av den inre förväntan man har, som skickar omedvetna signaler i tonläge och kroppsspråk.

Att svara på de vis som du föreslår, är att omedelbart "tagga" - på dem.
Att genom den egna sårbarheten, försöka platta till motparten.
Att starta (eller fortsätta) kampen om vem som får sista ordet.
Vem som ska avgå med "segern".

Här vill jag sätta in ett ordspråk:
"Att vinna slaget, men förlora kriget".

Nu lämnar jag "dig" vihemma, tackar för din medverkan och blir teoretisk.

Hoppas än en gång att du inte tar illa upp för hur jag använder ditt inlägg här. *kramar om *



Ur "taggning" skapas enbart förlorare.
Det är "taggning" som skapar många krig i världen, och sedan driver dem vidare. Omedveten taggning dessutom, där man gör sig själv till offer - och motparten till boven. Det är så lätt att glömma allas vår mänsklighet, en mänsklighet som vi alla delar.
Vem gör inte fel ibland?
Vem är inte obetänksam?
Vem har aldrig varit elak?
Vem har inte sina svaga sidor, liksom sina starka?

Ska man inrikta sig på vad alla andra människor gör fel?
(då får man en hjärtattack till slut )

Eller ska man försöka lösa situationer utifrån sig själv? Ta ansvaret över sig själv bara - vilket i praktiken betyder att man kliver ut ur sin offerroll, den som har såpad rutschbana ner till sig.


När blir man offer?

När man anser att ens mående beror på andra människors beteenden!
(Än en gång rekommenderar jag Kay Pollaks kloka, underbara, varsamma och ömsinta bok "Att välja glädje - en bok om att få ett bättre liv".)


Hur skulle jag försöka möta och bemöta dessa grannar som klampar hårt i min svåra sorg?

Bara precis som det är! Utan "försvar". Med ärlighet.
Sånt gör underverk! *vet av egen erfarenhet*

Då skulle det bli någonting sånthär, med uppriktig röst. Utifrån det du skrivit Eleanor:

"Jag kämpar fortfarande varje dag med min sorg. Trädgården var pappas intresse så jag har varken kunskap eller lust. Jag - och mina barn som hjälper mig - jobbar alla så gott vi kan, orkar och hinner med allt det som behöver göras.
Det är svårt!"

Bara så. Eller ett tillägg om att deras sätt att anmärka, efter att dessutom ha dragit sig undan sedan han dog, sårar mig och gör mig ledsen.

Det är fortfarande ingen anklagelse, utan en beskrivning av situationen och de känslor som väcks av situationen.

Det är faktiskt kommunikation.


Kram från amaira - hon som så lätt förfaller till djup.