Jag blir först så jäkla arg!!!!
& sen blir jag bara ledsen.......
Mina älskade pappa har idag varit ifrån den här världen i 2 hela år....(vid 62 års ålder brister kroppspulsådern. )
Min lika älskade mamma kämpar varje dag med sin sorg.

Igår kväll när min mamma kom hem kommer en granne förbi på gatan & stannar till. Hon börjar prata om att hon & hennes man har diskuterat hur vildvuxet det börja bli hos mamma. "Gräset är ju väldigt långt(???), buskarna & träden måste du ju klippa. & t o m under körsbärsträdet har det vuxit upp små körsbärsskott. Du skulle nog skaffa dig en åkbar gräsklippare(1500kvm....)."

Inte en enda gång under de här 2 åren har de brytt sig om att ringa & prata med mamma, bjudit över henne på en fika eller liknande. Medans pappa levde umgicks de t o m med jämna mellanrum.

Trädgården var pappas intresse så mamma har varken kunskap eller lust.
Mamma försöker att renovera lite i taget inomhus, med mig & min familj + min bror till hjälp. Vi har klippt häck & vissa buskar & rensat lite.
Vi har eget hus med stor tomt & 3 barn. Brorsan har också hus & trädgård.
+ mormor på 85+ som också behöver kärlek & omsorg.

HUR FAN TYCKER FOLK ATT MAN SKA HINNA MED?????

Eftersom vi bor i ett litet samhälle så känner ju alla till alla & vet hur vi har det.

Jag blir så ledsen när den enda gång de ger sig tid att tänka på mamma nån minut så är det här som är resultatet. Hur kan hon bara tänka tanken att säga till mamma att hon borde klippa buskarna??? De borde väl bry sig om sin egen kala tomt istället för att bara klanka ner på någon som ligger sedan länge.

Det här är osammanhängade & tankar som bara flyger i mitt huvud. Var tvungen att få ut det.

Madeleine

Ja varför har människor ofta mer negativt än positivt att säga.
Kanske mår de inte själv riktigt bra och därför tar tillfället iakt att ösa av sitt eget missnöje på någon som de vet, redan har det jobbigt.

Din mamma och mormor har tur som har er i närheten.
Kram!

Ja, visst är det tråkigt med grannar som inte har något eget liv.
Men skulle det inte vara bra motion för din mor att klippa gräsmattan?
Mina barn är på mej jämnt, att jag ska röra på mej mer...

Ja, superklumpigt av grannen! Ibland är folk mer klumpiga än lovligt!!! Eller ... är det ren elakhet? Avundsjuka? På vaddå?
Nej, det låter som klumpighet som går överstyr så det blir elakt.

Sorg är svår nog som den är, utan att folk "trampar" i den med ovarsamma fötter.
Ger er bägge en varm kram i tanken.

/amaira.

Jo det vore det nog kanske, men heltidsjobb & hus att städa & fixa med & mamma att hälsa på gör att resterande fritid är alldeles för lite.

Skulle hon då gå ut & klippa gräsmattan 1-2 ggr/vecka (som vissa grannar tycker det behövs då), ja då blir det ju helgen eller kvällen & då vill ju många ha det lugnt & skönt i ett villaområde...

Kommer åter senare.

//Madeleine

...

Tänkespråk till grannen

Retar du dej på ting som är små, så är du väl inte större än så ...

Några tankar jag får bara ... utifrån svaren du får Eleanor.

Först vill jag beklaga er sorg. Känner med er alla, saknad och sorg efter en älskad människa är ett tungt ok att leva med.


Och nu blir jag "djup" (har så lätt för det ). Men jag söker alltid lösningar som fungerar, även i praktiken. Jag måste det, på grund av min egen oerhörda sårbarhet! (om jag vill ha ett bra liv och inte gå under - kan låta dramatiskt, men är sant)


Vihemma talar om att börja "tagga" - och ger samtidigt ett bra exempel på hur det går till...

Hoppas du inte tar illa upp vihemma, jag är lösningsinriktad, som sagt. Tycker om att försöka se skeenden, se vad som händer, se orsak och verkan.
Ditt inlägg är så bra representativt för vad som händer människor i såna här sammanhang. Hur sårade/kränkta människor taggar.





Gör dom? Kanske, kanske inte - det är "bara" spekulationer. Ofta brukar det man förväntar sig, slå in, på grund av den inre förväntan man har, som skickar omedvetna signaler i tonläge och kroppsspråk.

Att svara på de vis som du föreslår, är att omedelbart "tagga" - på dem.
Att genom den egna sårbarheten, försöka platta till motparten.
Att starta (eller fortsätta) kampen om vem som får sista ordet.
Vem som ska avgå med "segern".

Här vill jag sätta in ett ordspråk:
"Att vinna slaget, men förlora kriget".

Nu lämnar jag "dig" vihemma, tackar för din medverkan och blir teoretisk.

Hoppas än en gång att du inte tar illa upp för hur jag använder ditt inlägg här. *kramar om *



Ur "taggning" skapas enbart förlorare.
Det är "taggning" som skapar många krig i världen, och sedan driver dem vidare. Omedveten taggning dessutom, där man gör sig själv till offer - och motparten till boven. Det är så lätt att glömma allas vår mänsklighet, en mänsklighet som vi alla delar.
Vem gör inte fel ibland?
Vem är inte obetänksam?
Vem har aldrig varit elak?
Vem har inte sina svaga sidor, liksom sina starka?

Ska man inrikta sig på vad alla andra människor gör fel?
(då får man en hjärtattack till slut )

Eller ska man försöka lösa situationer utifrån sig själv? Ta ansvaret över sig själv bara - vilket i praktiken betyder att man kliver ut ur sin offerroll, den som har såpad rutschbana ner till sig.


När blir man offer?

När man anser att ens mående beror på andra människors beteenden!
(Än en gång rekommenderar jag Kay Pollaks kloka, underbara, varsamma och ömsinta bok "Att välja glädje - en bok om att få ett bättre liv".)


Hur skulle jag försöka möta och bemöta dessa grannar som klampar hårt i min svåra sorg?

Bara precis som det är! Utan "försvar". Med ärlighet.
Sånt gör underverk! *vet av egen erfarenhet*

Då skulle det bli någonting sånthär, med uppriktig röst. Utifrån det du skrivit Eleanor:

"Jag kämpar fortfarande varje dag med min sorg. Trädgården var pappas intresse så jag har varken kunskap eller lust. Jag - och mina barn som hjälper mig - jobbar alla så gott vi kan, orkar och hinner med allt det som behöver göras.
Det är svårt!"

Bara så. Eller ett tillägg om att deras sätt att anmärka, efter att dessutom ha dragit sig undan sedan han dog, sårar mig och gör mig ledsen.

Det är fortfarande ingen anklagelse, utan en beskrivning av situationen och de känslor som väcks av situationen.

Det är faktiskt kommunikation.


Kram från amaira - hon som så lätt förfaller till djup.

Ett tips är att minska på gräsmattan, den tar tid och ser fort vildvuxen ut.

Plantera marktäckare och långsamväxande buskar, pioner och andra perenner som nästan sköter sig själv och som inte måste tuktas jämt. Så behöver inte heller en stor trädgård vara belastning för en trädgårds"okunnig".

Vi håller på att totalrenovera vårt hus från 1930 och min mamma har klippt vårt gräs 2 gånger i år (!) Stark motorgräsklippare, mager jord, just nu tacksamt eftersom vi inte hinner med.

Men vi hade inte ens flyttat in innan ena grannen kom med anmodningar att vi skulle flytta komposten, kapa äppleträdet osv... Vilket vi gjort så han hälsar faktiskt på oss igen... tönt!

Varför får man inte ha det som man råkar ha.. på sin egen tomt????
Jag menar... om det nu inte är så att man har ett skrotupplag olovligen.
Grannar som kommer och klagar... dem borde man ge en lista med studieförbundens cirklar som ju startar nu i sept-okt för uppenbarligen har de alldeles för lite att fylla sin tid med.

Annars så tycker jag att Amairas förslag... "Jag kämpar fortfarande varje dag med min sorg. Trädgården var pappas intresse så jag har varken kunskap eller lust. Jag - och mina barn som hjälper mig - jobbar alla så gott vi kan, orkar och hinner med allt det som behöver göras.
Det är svårt!".....var det som jag hade använt mig av.

Säger det igen Eleanor... tur att ni har varann.

Tack för alla värmande & kloka ord!

Skulle så gärna vilja tala uppriktigt & inte anklagande med dessa grannar, men jag fixar inte det. Allt de sagt & inte minst inte sagt till mamma väller fram i huvudet & då kan inte jag vara neutral.
Som om de nån gång av en slump har träffats i affären & sagt "Åh, så roligt att se dig! Vi har inte vetat om vi skulle ringa till dig för vi vet ju inte om du vill det .....(konstigt....). Men nu när vi hör att du vill det så åh vad roligt, då måste du komma med till stugan....." etc, etc. Det här är "vänner" ur samma bekantskapskrets men inte dessa omtalade grannar.
Sen har mamma ringt & frågat om "väninnan" ville följa med ut & dansa en kväll. Men det gick ju inte för just den kvällen hade hon ju bjudit dit sina gamla väninnor (som mamma då varit en av....). Nästa gång hon ringde & hörde om hon ville med ut så var hon då på en båtresa med bekantskapskretsens väninnor...

Så ni kanske kan förstå att det inte är helt självklart att inte inta försvarsposition!

Jag & min familj bor bara ca 300m från min mor men mera ensamt. Här går dock en starkt trafikerad gång & cykelbana förbi. Alla har koll på vår trädgård & våra projekt. Mammas grannar går förbi oss också med kommentarer som "jaa, ni har verkligen att göra, oj, oj, oj, med 3 barn också, å så JOBBIGT, ni har ju så stor tomt & stort hus, men det blir ju fint när det nån gång blir färdigt....". Jag bryr mig inte om vad dom tycker om mina grejer, jag vet ju hur mina visioner ser ut .
Men tafsa inte på morsan!!!!!

"Retar du dig på ting som är små, så är du väl inte större än så..."
Mycket sant!

Fortsättning följer säkert...

//Madeleine

Staketet uppfanns för att hålla grannar på sin sida om stängslet men ibland önskar man att det fanns ett stängsel för deras munnar också...

Ciczi

Känner igen mig i detta problem. Svärmor bor i ett "fint" gammalt område, är änka. Efter en trafikolycka för några år sen har hon knepigt att röra sig, iof har hon väl aldrig gillat trädgårdsarbete. Kontorsmänniska.
Vi försöker hjälpa till i trädgården, göra det mest viktiga/akuta. Hon får höra av sina grannar och "väninnor" att det är hennes fel att andra tädgårdar har så mycket maskrosor, etc. Att kommunens grässtråk som löper längs villorna har maskrosor nämner de ej.
Gnällspikar och bessevisrar finns överallt.