Ja, alltså detta med hur man bygger upp trädmilljöer när man som du startar från en gräsöken är ju en mycket subjektiv fråga. Personligen tycker jag det ligger en områdestristess som en rökdimma över stora villaområden där det högsta trädet är ett kapat gammalt Åkeröträd. Husen blir dominanta, det skapas inget bra mikroklimat för något av träden, alla småträd står som ensliga solitärer och torkar, och hukar... Träden lever inte med varandra utan en och en med trista hålgångar emellan.
Husen tornar upp sig och var man än blickar faller ögonen på kantiga, stela husgavlar, taknockar och grindstolpar. Solen steker hett mellan de kompakta, små skuggorna från de små träden. Inga lekande solfläckar från vajande, luftiga kronor. Inget fågelkvitter på höjd, inget sus när det blåser - mest vinande från buskar och låga kronor... I låglänta landskap hållerr man sig inne när det blåser, även på sommaren. Under stora kronor får man skydd.
Alla platta trädgårdar med 5-metershöjder på träd blir överblickbara på en gång. Även om man satt 20 träd på en yta som din så skapas ingen rumslighet på höjden. Atmosfären drar ens uppmärksamhet nedåt, mot den platta markytan. Inga skuggspel på vintern från glesa stora kronor på marken, bara en massa grentrassel i ansiktshöjd eller något högre i kalufshöjd.
En sådan trädgård med låga träd leder en in i att tukta och styra. Ingen krona får vara fri - alla sitter ju mer eller mindre i ansiktshöjd och ska vara prydliga där.
Torrt är det i luften i villaområden med krympligsträd. Kall är skuggan från hus och låga kronor, inte varm och levande med solglimtar osm under höga kronor. Isande blir vinden på vintern.
Usch vad det är fattigt i låglänta trädlandskap!
Med detta vill jag säga hur subjektiv en uppplevelse av rumslighet i trädgård är. Detta är min upplevelse av villastäpperna som jag tycker breder ut sig allt för mycket! ;-) Tänk på vikten av att plantera så att intresset vänds mot himlen!
--------------------
|