Vad är era erfarenheter av äldreboende? Alternativ

[Meriona]

Pappa ska flytta till äldreboende på måndag. Inte för senila, utan bara för gamla och mer eller mindre sjuka.
När vi var där på studiebesök så tyckte jag att det såg riktigt trevligt ut, det enda jag störde mig på var att lägenhets/rumsdörrarna såg så institutionsaktiga ut. Men det är ju faktiskt en fånig sak att hänga upp sig på, huvudsaken är att maten är bra, sjukvården funkar och att det finns gelikar som man kan ha nån sorts utbyte av.

Har era första intryck besvarats när era anhöriga flyttat till dylikt boende, eller känner ni och framför allt de själva sig besvikna?

[EKLO]

Min erfarenhet (pappa bodde de fem sista åren på "hem", visserligen för dementa, men erfarenheterna är nog giltiga ändå?) är att nästan allt hänger på hur personalen är/har det. Pappa hade tur, där fanns 2-3 i personalen som var otroligt bra och verkligen ville utveckla och jobba med detta, som inte bara såg jobbet som en mellanstation i yrkeslivet. Där fanns också 2-3 st som inte var så särskilt bra och som genom att inte gilla jobbet blev stressiga och effektivitetsivrande och liksom utnyttjade den makt man ju har som personal. Som anhörig kan man förstås inte styra över vilka som jobbar där, men man kan verkligen uppmuntra dem som är bra, visa det tydligt, där tror jag man har en viss makt som anhörig. Jag ringde ibland också chefen och berömde de duktiga - det tror jag hade betydelse faktiskt.

Min erfarenhet är också att ens anhöriga som bor där, att de verkligen vinner på om man själv är en aktiv anhörig, om man orkar. Att vara uppmärksam och ifrågasätta om något verkar krångligt, man behöver inte vara arg och otrevlig för det. På min pappas boende var t ex den rena sjukvården rätt kass, läkaren var inte insatt i sina patienter etc. Och sjukgymnastik och annat som man kan ha nytta av uppfattades mest som besvärligt. Där fick jag ligga i och trycka på. Många gånger.

Men grunden för mig är att det i stort funkar, och att det kan funka ännu lite bättre om man som anhörig orkar vara aktiv.

[Aqvakul]

Min erfarenhet (pappa bodde de fem sista åren på "hem", visserligen för dementa, men erfarenheterna är nog giltiga ändå?) är att nästan allt hänger på hur personalen är/har det. Pappa hade tur, där fanns 2-3 i personalen som var otroligt bra och verkligen ville utveckla och jobba med detta, som inte bara såg jobbet som en mellanstation i yrkeslivet. Där fanns också 2-3 st som inte var så särskilt bra och som genom att inte gilla jobbet blev stressiga och effektivitetsivrande och liksom utnyttjade den makt man ju har som personal. Som anhörig kan man förstås inte styra över vilka som jobbar där, men man kan verkligen uppmuntra dem som är bra, visa det tydligt, där tror jag man har en viss makt som anhörig. Jag ringde ibland också chefen och berömde de duktiga - det tror jag hade betydelse faktiskt.

Min erfarenhet är också att ens anhöriga som bor där, att de verkligen vinner på om man själv är en aktiv anhörig, om man orkar. Att vara uppmärksam och ifrågasätta om något verkar krångligt, man behöver inte vara arg och otrevlig för det. På min pappas boende var t ex den rena sjukvården rätt kass, läkaren var inte insatt i sina patienter etc. Och sjukgymnastik och annat som man kan ha nytta av uppfattades mest som besvärligt. Där fick jag ligga i och trycka på. Många gånger.

Men grunden för mig är att det i stort funkar, och att det kan funka ännu lite bättre om man som anhörig orkar vara aktiv.

Stämmer på pricken med mina erfarenheter av min pappas sju år...

Knyt an till de positiva krafterna bland personalen och ställ krav på ett positivt sätt!