Vilka bra frågor Emelie!

Jag har alltid fascinerats av vilda rosor - äppelros, stenros, kanelros...
Envisa snår med glimmande blom vid klippa och havsskum, vid torra vägar, i kyla och blåst. Röda klor till försvar och ändå bjuder de då och då en älg, hare och rådjur att knipsa ett skott. Frustande färger på hösten med blad och nyponfrukter. Vildrosor visar mig mig styrka och livsglädje.

Sedan de kultiverade rosorna. De som människor valt ut, korsat, grävt för, beskurit och okulerat i många generationer. Som fyller själen med doft och drömmar, med blomblad som sammet i fingrarna, och en fröjd för ögat i färg och form.
Rosorna ger starkt hopp och längtan när de knoppar, stark passion när de blommar - och samtidigt en visshet om att all denna lust är förgänglig. Som livet själv.