Av de vilda växterna i Sverige är sprängörten nog en av de allra giftigaste. Den innehåller cicutoxin som framförallt är koncentrerat i den uppsvällda stjälkbasen och rötterna. Symtom kan komma inom ett par minuter till någon timme. Det påverkar det centrala nervsystemet. Dödsfall från Norge och även Lettland finns där man förväxlat växten med en annan (förmodligen hundkex som är ätlig. Nordisk stormhatt som bl.a. innehåller aconitin är också mycket giftig. Aconitin är termolabilt mao det förädras och blir ofarligt vid upphettning vilket Linné fick erfara på sin Lapplänska resa när han såg en dam sammla stormhatts blad. Som hon sedan tillagade och åt! Björnloka innehäller furokummariner som är fototoxiska. Får man saften på huden och är exponerad för solljus blir det som brännsår, har själv fått erfara detta när jag var liten men då var det från jättelokan. På björnlokan är furokummarinerna koncentrerade till det yttersta delen på stjälken så skalar man av barken på unga stjälkar går den att äta, smaken är lik celleri. Den har använts mycket som föda av Nordamerikas och Canadas indianer (då en annan art Heracleum lanatum) som alltid skalade stjälken innan den åts. Samerna skalade också alltid fjällkvannen innan den åts. Odört innehåller bl.a. konin liksom vildpersilja där halten uppges vara betydligt mindre.
|