|
Redigerrade lite, här var det ovanligt många korrekturfel också för att vara mig!/Cilla
Hej Mia,
Du är mycket välkommen att gå bredvid någon dag, jag har intensiv period i september. Då håller jag också kurser, detta år endast i Stockholmsområdet. Norra Ängby 27 augusti, äppeldagar på Ulriksdal, och så en heldagskurs på Skansen som är i början av september (se www.tradvardskolan.se) bland annat.
Härlig beskrivning av din Filippa! Hon är en rufsig dam... Sorttypiskt är ju just det du beskriver - bär frukt på långa fruktspjut och fruktskott (skillnaden är bara längden). Brukar i äldre litteratur beskrivas som ett träd som kräver vindstilla lägen för att inte frukten ska dingla och skadas, och det stämmer men de är inte prinsessor på ärten. De klarar vanliga villaträdgårdsvindar.
Jag tror visst att man kan korta in spjuten något och sporra fruktsättning på t ex övergångsknoppar (längst ut i spjutet), och särskilt vid fruktkuddar kan man säkert ha god chans (som inte är helt ovanliga på sorten heller, det är de små knölarna som bildas ibland efter fruktsättning, varifrån nya spjut och skott kan komma - de är liksom energiknippen). Själv har jag inte testat, och jag skulle inte rekommendera att göra det över hela trädet eftersom man kan riskera helt utebliven fruktsättning om det misslyckas.
Och så kan man ju naturlitgvis fundera över varför man ska göra det. Ett skäl skulle kunna vara om man har den som spaljé eller om det är en tjugoåring som man vill ha mer frukt på än det ger. Men att korta in de naturliga spjuten för att man hellre vill ha ett lite knotigt träd med större "ordning" i, det tror jag har dåliga utsikter. Att spjut och grenar hänger och dinglar vid fruktsättnningen är ju egentligen inget problem - för frukten eller för trädet. Det tål att böjas!
Det tog mig lång tid att gilla den här sorten. Jag tycker om äppelträd som träd och min fruktsmak påverkas starkt av hur träden växer och hur de löser tyngd- och hållfasthetsproblem, hur de blommar, hur bladen ser ut mm. (Det låter som en intellektuell process men det är det inte, men blir om det måste beskrivas.)
Låga burr som Filippa väcker inte min entusiasm spontant. Men, man kan alltid lära och lära om. Sorten är fantastisk. Blomningen är bland de absolut vackraste bland äpplena, starkare för regn än de flesta också, det är ofta superlätt att klättra och plocka frukterna, barken är skönt len och stålfärgad mycket länge, det finns en ungdomlighet i Filippor också som är 100 år, och - inte minst - det är den sort som klarar kräftan bäst av alla sorter för zon 2-4 som jag känner till. Som ett litet plus är frukten frisk, och kan lagras ända in på våren. En lite blygsam frukt som inte skryter utanpå med sitt innehåll, aningen avlång med lätt rodnad om kinderna. Smakar utsökt ju längre det lagras.
Jag har aldrig försökt pincera eller korta in grenar på henne, i vilket fall inte på träd i vuxen ålder. Har hand om ca 10 äldre Filippor och har ett ungt själv som jag satte i det mest omöjliga projekt - som fristående, solfjäderformat spaljé!
Typiskt för sorten är också att de som obeskurna snabbare än andra bildar mindre frukter, dvs bara på ca 10 år märker man ofta skillnad också på ett äldre träd.
Jag har gjort flera misslyckade försök att gallra i Filippor. Som tur är tar jag inte i så det skvätter sågspån, så misstagen kan rättas till av trädet själv och syns inte efter ett par, tre år. Men hu så mina försök sett ut. exempel:
100 år gammalt Filippa som inte beskurits på nio år och där senaste beskärningen var på tok för hård och gjordes på vårvintern. Otaliga uppåtstickande vattenskott, ganska grova efter 9 år, med härlig fruktved på som är så många att frukterna börjar likna plommon i storlek.
Gallring mellan vattenskotten (blev bra), men också försök till inkortning vid utåtriktad sidogren, som brukar funka på de flesta andra sorter. Alltså, av med toppen på några, som hade bra grenvinkel utåt kronan på sidogren som jag sparade. Den gör jag inte om på Filippa. Såg helt onaturligt ut under ett par år och var svårt för trädet att få hållfasthet i när ytterligare tyngd kom på slängiga grenar från den utåtriktade. Min slutsats blev att med Filippa välja mycket uppåtriktade grenar när jag gallrar. Från dessa svänger fruktspjuten galant, och det håller.
Gallringen gör jag också med Filippa inte i första hand för ljus och luft. Sorten klarar också fukt i kronan och frukterna kommer långt ut i ljus av sig själva på alla äppelträd, särskilt på denna sort som spjutar ut dem bra. Däremot behöver sorten få hjälp att satsa energi på färre frukter, om man vill ha dem lite större. Därför gallrar jag en hel del bland fruktspjut också, bort med en del av dem helt och hållet alltså. Kvar blir vackert, naturliga bärande grenar med lite mindre dingel på.
Och sedan har jag ett eget Filippa, ett omöjlighetsprojekt som jag har kommit att tycka om. Ett Filippa som fristående, solfjäderformad spaljé (som jag dessutom inte hinner beskära så ofta som jag vill). Nu är trädet fem-sex år i backen. Vuxit himla snällt, spjutar iväg på ett sätt som man absolut inte vill med en spaljé men grundstrukturen med solfjädern syns fortfarande och eftersom jag är charmad av sorten får den stå kvar till den faller (hinner inte alltid stötta som behövs). Här skulle jag vilja experimentera med sporrning och pincering, så du får gärna berätta för mig hur du lyckas!
Redigerat av Cilla: 22-07-2011, 10:23
--------------------
|
Hur beskär man ett äppelträd som aldrig är beskuret?
11-07-2011, 21:16
