Det är så synd att det blir så. Som barn har man betraktat dessa anhöriga, syskon som sina nära och kära, men att det blir så illa i slutändan när ha-begäret sätter i så kan man förlora mycket.
Nu menar jag inte ägodelar, endast den samvaron och syskonkärleken och släktkärleken man hade runt om sig under uppväxten och en bit in i livet.
Jag har endast en av mina syskon kvar som var renhårig, de andra sågade av sina sina grenar totalt. trots det har jag fått en del medhåll nu i efterskott av släkten att vi 2 av barnen såg till att det inte gick totalt galet under våra vöräldrars slutvård. Ingen ställde ens upp och skulle hjälpa till med det så det fick bli en en förmynderskap under den tiden de inte kunde sköta sig själva.
Jag tycker att det är en skamm att behandla så sina föräldrar när de inte längre klara sig själva.
|