Släkten är värst eller inte ?hur många av er har en sund och trevlig kontakt med er släkt ? Min släkt har trätt om pengar sedan 1800-talet och alltid bråkat med varandra .Jag har slutat att ha kontakt då jag tycker det är bara skit och bråk om testamenten bouppteckningar twister som aldrig ta slut mm .Det sägs ju att blod är tjockare än vatten !men jag annser att det är "Bull skitt".Vänner är den familj du väljer själv eller hur ?Men det är bra synd att det ska vara på det viset .

Sånt där känner jag inte igen alls.

Numera har jag bra kontakt med min släkt men det är kanske därför att de bor i Finland och vi träffas inte så ofta.Trätor fanns det dock när min pappa och senare min bror dog,tyvärr.
Men själv skulle jag inte ens kunna drömma om att bråka om pengar!

Det finns inget som kan få människor att bli ovänner så mycket som pengar. Hoppas det inte drabbar mig när det väl är dags.

Nej blod är inte tjockare än vatten. I alla fall inte när bouppteckningen skall göras och arv fördelas. Och jag tror inte det är undantag utan ganska vanligt.

Motti:"Vänner är den familj du väljer själv" ...

Jag instämmer till 100%

Min mamma dog för tre år sedan ! våra två barn och jag åkte ner gick igenom alla tillgångar i boet åkte till Begravningsantrerpenören ordnade allt på en dag ,alla guldsmycken mm sa jag till barna att ta !ja jag har det jag behöver och mer där till,Min amma hade skrivit hälften på våra barn och hälften på mig.Barna och jag bestämde att vi ska visa resten av släkten att man kan göra ett arv till något positivt utan bråk och annat,mammas livförsäkring fick barna dela på för jag annsåg att vi hade det bra utan den och våra barn behövde pengarna mer än vi !Ja så allt gick som smort utan bråk .Tror faktiskt vi är de första i släkten på 200 år som gjort en Bouppteckning utan att bli osams med alla och en var !

Jag har inga problem med min släkt, men det beror kanske på att det bara är närmaste syskonen med familj jag träffar ofta. Till och med farsan har jag en hyfsad relation med nu när han flyttat till Norge så vi inte träffas så ofta. Enda bouppteckningen jag varit med om var när jag och mina småsyskon gjorde klart efter morsan, och det gick helt problemfritt. Jag är inte fullt så vrång i verkligheten som på forumet

jag kan läsa mellan raderna Huggorm :)Personligen tycker jag att det var så skönt att mina barn och jag kunde samsas om allt .Min man brukar säga så här !"sista fracken finns det inga fickor på"=man får inget med sig när man dör .Bättre att ha kärlek i familjen och bry sig om varandra .Den förmånen har jag och min man .

Tyvärr blir det ofta bråk vid bouppteckningar så jag bestämde mig tidigt för att hellre förlora lite pengar än att bli ovän med mina släktingar.
Det har gått bra, men en gång var jag ändå nära att åka dit.
Min bror och jag hade uppfattat mammas önskan lite olika, men jag gav med mig för han var den enda jag hade kvar av familjen.
Fyra månader efter mammas bortgång så dog min bror helt oväntat.
Jag är så otroligt glad att jag inte lät pengarna förstöra allt mellan oss.
Men nu sitter jag sen ett år tillbaka i en segdragen bodelning med min ex man. Om pengar...torvan

Jag har bra kontakt med en del i släkten men inte med alla. Man måste inte umgås bara för man råkar vara släkt. Vänner, som jag valt själv, har jag gott om!

Jag har aldrig haft några problem med min släkt och det blev inget tjafs mellan mig och mina bröder när vår pappa dog -81 och lär inte bli det nu heller när boet skall delas upp efter mamma som gick bort för drygt en vecka sedan.

Har aldrig heller varit med om nåt tjafs vid bouppteckningar trots att jag varit med om rätt många och släkten är stor och invecklad.
Var inga som helst problem när jag och mitt X gjorde bodelning heller.

Det mesta som stört i vår släkt är religion . En av pappas bröder tillhörde Jehovas och var helt rabiat. Han skulle bestämma över hur deras mamma skulle begravas , enligt deras sätt, trots att farmor aldrig tillhört Jehovas.

Han t o m hotade att ta livet av sig om det inte blev som han ville. Bröderna gjorde honom till viljes men ångrade sig grymt efteråt. Då brast det totalt , han hade gjort sig omöjlig redan tidigare , men då sade de alla fem upp bekantskapet med honom.

Efter sådär 20 - 25 år så tog han kontakt igen och han hade tonat ner minst 90% angående sin tro . Pappa och han hade en skaplig relation de sista 10 åren av pappas liv tack vare att brodern äntligen fattat att sin tro fick han ha för sig själv .

Brodern hade i hela sitt vuxna liv , sedan han gick med i Jehovas , försökt tvinga de andra att gå med i samfundet och skapat split och ilska bland syskonen.

Vi är sån liten släkt, jag har bara en barnlös bror, så jag kan inte förställa mig att vi ska bli osams om nåt när våra föräldrar går bort, men visst har man hört skräckberättelser. När det gäller arv och pengar verkar vissa inte sky några medel fast dom inte brytt sig ett dugg om den avlidna så länge hon var i livet eller så är det den som gjort allt för en gammal släkting som tycker att de andra arvingarna inte gjort sig förtjänta av nåt.
Jag inbillar mig att det ofta är den ingifta parten som försöker styra och blir girig.

Va bra att det ordnade sig så smidigt för dig och dina barn.
Men det blir nog mycket enklare om det inte är några
syskon med i bilden.För det verkar inte som du har några.

Jag har en moster i Australien , en i Gryts skärgård och en morbror på Öland ,har inte pratat med dom på flera år eftersom de bara bråkar om allt och inget och så har det som sakt varit i vår släkt sedan 1800-talet !måste vara något fel på dom när de bara vill ställa till jäkelskap och bråk om var enda liten krona som de eventuellt kan få i arv :(Det har splittrat hela vår släkt så det är nu för tiden ingen som har kontakt med någon .Min bästa vän som gick bort i vintras ver min andre kussin och min allra bästa vän vi brukade säga att vi nog var de vettigaste i hela släkten för vi tyckte inte det var värt alla bråk om arv bouppteckningar gravplatser mm .Jag och min man har i alla fall vettiga barn som aldrig bråkat om arv och vi har en fin relation som går ut på att vi älskar varan och bryr oss om, ställer upp på varandra i alla väder Vi har brutit den onda cirklen helt enkelt resten av släkte skiter jag i för där finns ingen empati bara habegär.

Man kan "arv-vägra" så slipper man bekymmer med giriga syskon och andra arvingar ...Själv har jag frånsagt mig alla arvsanspråk sedan länge och känner mig "fri"

Det handlar så mycket än "arv" det handlar om att jäklas in i det sista,tex ställde min yngsta moster till ett jäkla liv för att min mor ville vila hos sin och deras föräldrar mor o far ,det visade sig att min mor köppt graven i 50 år till hennes syskon hade ingen koll på det alls ,det är fyra år sdean min mamma dog ingen har varit vid graven mer än jag och min dotter !man kan undra vad de bråkade om ?eftersom deras mor och far ligger där också men ingen av dom har varit där och satt så mycket som en liten blomma ändå ska det bråkas om min mor fick vila där eller inte .Släkten är värst !och de flest är självupptagna skitstövlar som bara ser till pengar och lyx .

Du har haft det tufft med din släkt...Just det här med begravningar är ju en sak för sig:(
När min pappa dog ville han att hans aska skulle spridas i havet, en önskan han haft och yttrat hela sitt liv. Släkten respekterade inte hans vilja utan urnan begrades i en vanlig grav. Min mor ville ha en plats att gå till så det blev som hon ville. Förstår det till viss del men skulle aldrig ha gjort så själv mot en närståendes uttalade vilja... Det går inte ens att gräva upp den för den sitter så djupt och materialet faller tydligen sönder efter några år vilket i princip omöjliggör att ta upp den efter några år..Blev så pissed off (ursäkta språkbruket) att jag frånsade mig allt som har med begravningar av familjemedlemmar på den sida av släkten att göra.

Ja det har varit väldigt tufft eftersom allas egon har förstört allt vad samanhållnig står för .Personligen tycker jag man ska ha den största respeckt över den bortgångnes sista önskan och vilja .Vad andra tycker och vill har inte ett skit med vad den döde´s sista vilja är .Ska ta och fylla i ett sådant där dokument tror det kallas för vita dokumentet ?då vill det till att mina annhöriga gör som jag vill annars går jag igen

Då hade ju din mor gravrätten så om hon ville vila där hade ju inte mostrarna med att göra. Fast vem åker från australien eller 30 mil för att lägga blommor på en grav. Jag åker inte ens 15 mil utan betalar för att graven ska skötas och blommor planteras. Skulle aldrig i livet ha synpunkter på om någon inte besöker familjegraven. Min ena bror ligger där också men hans barn åker aldrig heller dit, jag tycker att det är upp till var och en hur man vill göra. När min faster dog var vi 25 dödsbodelägare men det gick hur smidigt som helst med bouppteckningen och alla fick sin beskärda del.
Hade jag haft sån släkt som du så skulle dom inte finnas för mig.

Min moster och hennes man åker till Sverige varje vår till sin sommarstuga i Oskarshamn och bor där från maj till 1:a oktober de åker bil till vänner runt om i Sverige men aldrig till graven !15 mil är väl en skitsak i det samanhanget för dom .Min morbror bor på Öland och har släk där hans mor och far ligger han åker till det samhället ofta utan att besöka graven samma med min yngsta moster och hennes man de brukar åka till Hooks Herrgärd och spela golf det är 2-3 mil till kyrkogården ingen av dom har varit där sedan min mormor dog 1980 .Nä det är jag och vår dotter som får se till gravarna .

Men vad spelar det för roll? Varför stör du dig på att dom inte åker till graven?

Tacka vet jag minneslundar. Gravar är bara en belastning för efterlevande. Min aska ska spridas för vinden på en viss plats och det får mina barn se till att det blir gjort.

mina föräldrar ligger i minneslund, deras vilja. jag saknar en grav att gå till. men det är ju ren egoism, vem skulle ta hand om den sen när inte jag kan/orkar? så eg är det väl bra som det är.

Men Motti, vill du inte se till gravarna så är det faktiskt ingen som tvingar dig att göra det, eller hur.

Det man gör för folk man tycker om gör man rimligen medan dom fortfarande lever.

Det kan bli rätt så otrevligt efter en anhörigs död, har jag fått uppleva.
Varför måste det vara så? Man har ju vuxit ihop och gästat varandra i godan ro, men att "dra revolver" vid bouppteckning, det gör mig så besviken.
Efteråt är det inte så roligt att umgås längre, man tappar den delen pga futtigheter och pengar....

Här kan jag säga rent ut att släkten är värst. Jag skötte våra gamlingars välbefinnande, men det sågs inte med blida ögon av andra syskon, för att det kostade pengar att ha en förmyndare, men jag ville ha lugn och ro. Det var lugnt tills nästa dog och det fanns inte så mycket till att dela på längre.
Jag ansåg att det som fanns i penningar skulle gå till en förälders väl och ve, men ikke!!!!

Där satte jag ner min fot, ingen ska utnjyttja mig mera pga att de bar sig svinigt åt även i den enes begravning, brodern fick man sätta i finkan under gudstjänsten, han var så berusad att även prästen fick sig en "snyting" (i ord, han sprang undan). ..... tur att den tiden är förbi, även syskonen....

Släkten ÄR värdet, helt klart.

Jag hade en morbror som min mamma hade si sådär kontakt med; jag vet att det var problem med honom dels då mormor flyttade tillbaka till Sverige och då vi flyttade till Sverige. På nivå med att våra prylar (alltså från mina föräldrars hem, efter skillsmässa) helt plötslligt hade dykt upp i hans hus.

När min mamma fick cancer var det en massa snack från morbroderns sida att nu måste vi hålla ihop, men mamma hade knappt hunnit dö innan han försökte överta både hennes hyresrätt och lägga vantarna på både hennes grejor och henes pengar.

Så det fanns uppenbart ett bra skäl till att min mamma inte hade kontakt med honom.

Jag anser att morbrodern sågade av sin gren av släktträdet medan han satt på den....

Det är så synd att det blir så.
Som barn har man betraktat dessa anhöriga, syskon som sina nära och kära, men att det blir så illa i slutändan när ha-begäret sätter i så kan man förlora mycket.

Nu menar jag inte ägodelar, endast den samvaron och syskonkärleken och släktkärleken man hade runt om sig under uppväxten och en bit in i livet.

Jag har endast en av mina syskon kvar som var renhårig, de andra sågade av sina sina grenar totalt. trots det har jag fått en del medhåll nu i efterskott av släkten att vi 2 av barnen såg till att det inte gick totalt galet under våra vöräldrars slutvård. Ingen ställde ens upp och skulle hjälpa till med det så det fick bli en en förmynderskap under den tiden de inte kunde sköta sig själva.

Jag tycker att det är en skamm att behandla så sina föräldrar när de inte längre klara sig själva.

Jag åker gärna och se till graven och jag är den ende som bryr sig verkar det som ,det är bara det att man kanske inte kan åka så ofta som man önskar , har en vännina vars far ligger brevis min mormors morfars och mors grav hon brukar va så gullig att hon tittar till den när hon är där och har till och med planterat blommor där och i gengäld har jag satt blommor på hennes fars grav.Vad jag finner helt galet är att min yngsta moster ställde till ett himmla liv för att min mor ville ligga hos deras föräldrar(min mormor o morfar)efter som de själva aldrig varit vid graven sedan 1980 ? hon ringde också och skällde ut vår dotter som höll i begravningen inte nog med det hon ringde kyrkoherden också och bråkade Det tycker jag är lågt ! men nu skiter jag i släkte för de tillför inget som helst i mitt liv mer än bråk och arvstvister .

Endast min far har en grav, som ingen sköter om länge. Mors vilja var nerskrivet av henne själv och det följde vi så gott det gick. Hon ligger i en minneslund vilket gör minst 2 av mina syskon helgalna. De ville inte det, men vi följde mors anvisningar både i begravning och om hon skulle bli senil, så att hon ville då inte belasta oss barn, utan vi skulle fixa en förmyndare åt henne.
Alla var ju inte ense om det heller, men vaddå, hon ville ha det så.

Jag tycker att man ska följa de råd/önskan som ens far och mor har. Trots detta blev det ordentlig splitring mellan oss syskonen av det som fanns kvar efter det man hade fått betala för mor.
Förfalskade intyg började florera, vilket polisanmältes, men jag höll mig undan det värsta med min kära syster för vi visste att vi gjorde rätt.

Numera är vi splittrade på grund av några penningar och smycken, men de sågade ner sina grenar och visade tydligt vad det betydde att vara syskon, i negativ bemärkelse.

För min egen skull kan man inte ha en så trasig och falsk relation längre så de får ha det bra på sitt håll. Det finns alldeles för stor risk att man gör varandra illa i stridens hetta och det vill jag inte bära med mig.

Hur resonerar ni om det där med att ta hand om föräldrarna när barnen som bäst bor i andra ändan av landet, om inte tom utomlands? Då GÅR det ju inte annat än med sociala skyddsnätet den dagen de kommer att bli allt för skröpliga.

Det är förstås både gott ovh ont, men att ordna en förmyndare till sina gamlingar när de inte kan ta vara på sig själva skulle nog vara det mest skonsamma.
Man kan inte belasta den av syskonen som bor närmast att ta hela lasset utan komma överens tillsammans om det och samt lyssna på sina föräldrar hur de vill ha om de nu vill prata om det.
Det kan vara känsligt kanske och ta upp?!

Numera bor man ju inte precis bakom knuten eller nära sina föräldrar som det var när man var ung.
Hur löser man det och hur har ni andra kunnat handskas med det? Jag har inte den erfarenheten.

Jag for som en skottspole 3,4,5 gånger i veckan till min gamla mamma de sista åren och fixade allt för jag bodde närmast, bara 4 mil dit. Min bror bodde 40 mil ifrån så det var inte många gånger han åkte ner men just det störde mig inte det minsta. Visst det var en urjobbig tid men hade hemtjänsten fungerat så hade jag inte behövt åka så ofta så det är mest dom jag irriterade mig på. Förmyndare var aldrig på tapeten.

4 mil enkel väg är ju ingenting att bråka om. Åker själv mer den distansen 2ggr/vecka bara för att träna.

I vårat fall pratar vi om 1 dag restid om man tar flyg, 2 dagar om man åker bil. Den som bor närmast har bara halva de tiderna.

Sen är det ju skillnad på hemtjänst och förmyndare. Det är svårt nog att försöka tala om för en åldrande person att hemtjänst skulel vara en bra idé, när de inte vill ha det själva och när man inte är på plats och ser hur illa det är (eller att de faktiskt klarar sig bättre än man skulle trott). Tror det kommer att bli en del konflikt den dagen det behöver trumfas igenom, om det inte går frivilligt.

Förmyndare hade ju varit smidigt, just att ha någon i närheten som kan ta litet ansvar, men vem vill frivilligt ställas under förmyndare... Just det, ingen. Så det törs jag inte ens tänka på förrän man verkligen inser att tar man inte tag i saken nu och får nån som kan styra upp det så kommer gamlingen att kolavippa.

Jag är inte ute efter att jämföra avstånd jag bara talade om hur det var när min mamma inte längre klarade sig själv. Vem har jämfört hemtjänst med förmyndare? Har man heltidsjobb och hem och familj så är det jobbigt att åka 8 mil extra var och varannan dag för att se till och fixa en massa. Dessutom är det en psykisk påfrestning att se hur sin gamla mamma bli mer och mer senil och förvirrad. Man hann knappt utanför dörren förrän hon glömt att man varit där. Observera jag skriver inte för att klaga på min insats för jag är glad att jag gjorde vad jag kunde.

När gamlingarna börjar bli dementa kan det gå fort utför så därför är det viktigt att man pratar innan om hur det ska bli både om hemtjänst och eventuellt äldreboende liksom man kan prata om ev. förmyndare. Man får varken det ena eller andra bara sådär heller utan det är utredningar både hit och dit och hembesök. Förmyndare kan vara bra för att eliminera tjafs om vart pengarna tagit vägen när gamlingen dött.
Dom sköter bara den ekonomiska biten.

När dom blivit så dåliga att det inte fungerar längre så gör man bara och frågar inte även om man får lirka. Dementa människor vet inte sitt eget bästa och behöver hjälp och tillsyn dygnet runt i stort sett. Min mamma var väldigt dement men fick vänta nästan 2 år på att få en plats på äldreboende och det var under dessa år samt innan som jag var där så ofta eftersom hemtjänsten inte gjorde ett dyft mer än slängde in en matlåda i kylskåpet som sen fick stå och mögla för att dom inte såg till att hon åt. Personlig hygien visste dom inte vad det var.

Och givetvis, stintan, jag var absolut inte inne på att förringa din insats, hoppas verkligen du inte uppfattade det så. Dessutom, så många dagar i veckan som du skriver, det påfrestar även om avståndet skulle varit betydligt kortare. Om det sen skulle vara så att man kanske inte har bil heller så blit det ju etter värre.

Triggade nog baa på det det stod om de som har somag gamlingar sittandes fullständigt själva, utan besök; i vissa situationer kanske det måste bli så, tyvärr.

Sen tror jag nog såhär också, om det du är inne på om att prata igenom det innan (under förutsättning att det öht går att föra en diskusson om det), så är det inte säkert att överenskommelsen i slutändan gäller, speciellt i de fallen där det är demens inblandad.

Ja i vissa situationer kanske det måste bli så det har jag full förståelse för men man får ändå försöka ordna det så bra som möjligt för den gamle.

Jo, inget ont sagt om det att man som barn/vuxen ser till sin mor eller far utan att blanda i förmynderi, så menar jag inte.
Vår mor ville sköta sina affärer själv som hon alltid hade gjort. Det enda som hon gav klara besked om var/hur hennes begravning skulle vara. Att hon önskade bli kremerad, blev inte accepterad av de flesta av oss, utom mig och min syster.
Ingen hann ju åka till fars grav och hålla den i ordning och de ville inte lägga pengar för att det skulle skötas av andra.
Mor ville inte ha det besväret.

Efter att vår mor blev intagen av normala sjukdommar och kunde inte sköta sina räkningar så blev det allmän tjohej om det tills en av syskonen tog mor till banken och till hennes bankfack. Dit hade hon lagt undan nästan 80 000 kr för att det skulle räcka till hennes begravning. Det visste vi om.
Den som "hjälpte" mor med räkningen, tog med sig av dessa pengar 60 000 kr!

Då var det dax att ordna en förmyndare, för hon hade mer pengar på annat, så det ville man inte att det stals.
Han har skrattat oss i rakt i ansiktet att nu tog han den delen av arvet som han ska ha.......
Det var så att man önskade att lillsyrran skulle vara där ----- hon är en duktig prickskytte.

Det är dock grymt att önska så men det sved ordentligt och mor fick en psykos när hon fick det klart för sig att hon blev lurad. Hon hamnade på psyket. Hon är fortfarande bakom låsta dörrar och den brodern har ett besöksförbud resten av mors liv.

Hur i helskota kan det gå så illa? ....

Usch va trist. En del verkar inte ha några skruppler alls när det gäller pengar.

Så kan det bli, Stintan och jag beundrar dig att du orkade och ville ta hand om din mor.
Man tror inte så illa av sina egna syskon man vuxit upp med.
Inte är det roligt när mor är rädd för sin son och gömmer sig även att hon finns bakom låsta dörrar. Hoppas hon blir mer senil så hon inte hänger upp sig på detta, och så har det ju sakterliga blivit.

Mor gav sin tillåtelse till min yngsta syrra att sköta detta och efter knappa ett år, orkade hon inte mer för trycket av de andra syskonen blev för jobbig.
Jag är lättad och glad att jag agerade som sig bör i samråd med min yngsta syster, när vi yrkade om en förmyndare och mors lilla pension klarar ju hennes välbefinnande där hon nu bor. Broden bor i samma stad som mor, så det var ingen konst att lirka och lura mor.
Även 2 andra bor rätt så nära men de brydde sig inte om det, men hade skrivit på ansökan till förmyndare.

Man kan väl konstatera vad pengarna och ägodelarna kan vända syskon mot varandra och till en brytning, det gör mig ledsen, men får väl vänja mig vid detta.

[quote name='Ugglemormor' date='02-09-2011, 15:22' post='1455142']

Man kan väl konstatera vad pengarna och ägodelarna kan vända syskon mot varandra och till en brytning, det gör mig ledsen, men får väl vänja mig vid detta.

.......
Tänk hur livet kan bli, men jag säger som dig Ugglemormor man får vänja sig, lära sig leva med det. Nåt annat sätt vet jag inte, men det är en mycket stor sorg i livet när man bryter kontakten med sin familj p g a 'arv'.

gunsta,

Du kanske missuppfattade lite --- för jag har alltig försökt göra mitt för syskon och familj och är näst äldst, men jag ville inte bryta med dom yngre självmant, ville låta det ligga till sig så att säga och se tiden an.

Men hur mycket ska man tåla när det blir hot med i bilden och att jag sparkas åt sidan av de som hade inget samvete för att mor skulle inte bli rent av rånad med deras goa samvete?

Trots det vill jag inte vara med den som de flesta sparkar på, då får de coola ner och tänka efter, Därför har jag sagt ifrån för jag har ju mitt som ligger närmare och jag kan inte spilla på min tid på deras dumheter.
Med tiden ser man om de fattar bättre, för jag har inte stängt min dörr, men tonen ska vara saklig.

Det är inte lätt att sitta här och skriva sin släkt historia anntar att ingen orkar läsa så mycket eller hur ?vi har haft arvstvister sedan 1800 talet och in på 2000 talet !ju fler generationer det blir ju mer kompliserat blir det fler som slås om arvet och alla outredda bouppteckningar .

I det läget skulle jag stiga åt sidan och avsäga mig min andel. Är det så många som skall dela blir det ju inga stora summor per arvtagare i alla fall, och garanterat inte stor nog att göra sig ovänner för. Av vad du skrivit tidigare har du ju det ganska bra också, så det finns säkert andra i släkten som bättre behöver eventuella arvspengar.

Det har jag gjort för länge sedan min man och jag har jäkligt god ekonomi vi behöver inte dom småpengarna ett jäkla dugg !men så länge inte det görs en ordentliga Bouppteckníngar så kommer man ju för fan ingen stans !inget blir uppgjort och gammal skit får barnbarn kussiner och andra ärva då ju !Allt handlar om skit Advokater som inte ta tag i problemen.I min släkt finns det ouppklarade Bouppteckningar sedan 1940 !säger en del om Advokater och släkt

Kan bouppteckningar verkligen få förbli ouppklarade så länge utan att rättsväsendet tar vid?? Klarar man inte att göra upp själva så är det väl de strikta regler som finns runt detta som gäller. Familjebråken kan ju knappast en advokat lösa åt en efter arvskiftet.
Fördelningen av vem som ska ha vad måste man nog ta ansvar för själva, även om det kan ligga personliga och känslomässiga affektionsvärden på vissa saker.

Så är det, men man ska inte ta emot allt och tiga? För tiga kan jag inte längre om jag blir hotad, hånad.

När mor går över gränssen en vacker dag, har några av oss skrivit papper om att inte delta varken ekonomiskt eller med egen närvaro vid begravning.

Vi har redan gett anvisningar på papper till vår doda man ang. begravning, det som mor har berättat om det.
Inte en begravning till med slagsmål och poliseskott! Bättre minne av mor att man inte var där för att man har blivit hotad när man fixade en godman. .....

Usch, så tragiskt det du beskriver, men jag tror ändå inte att arvstvister av det slaget är särskilt vanligt.

Mina bröder, har två, är mina allra bästa vänner och förutom min man och mina barn de människor som står mig närmast. Att materiella ting skulle splittra oss står inte på kartan. Arvsdelningen efter våra föräldrar skedde i bästa sämja och generositet med stor omtanke om varandra. Likadant har det varit i min mans familj
Gita

Skönt att läsa att det finns lyckliga varianter också Gita.
Jag har bara en bror och kan inte tänka mig att vi ska bli osams.
Min man har tre syskon varav den ene är lite närig, men min man har redan sagt att han kommer släppa alla anspråk om det riskerar att bli nångra tvister.