Fler unga försöker ta sina liv, :( Alternativ

[batski]

Fler unga försöker ta sina liv

[merlin68]

Jag tror att åtminstone en del mammor eller pappor skulle kunna stanna hemma med sina barn mera (t ex jobba deltid båda två eller turas om att vara hemmaman/hemmafru) om de verkligen ville det och prioriterade hemmalivet med sina barn högst. Men då går det inte att bo flott, ha nyaste bilen, märkeskläder, käka på restaurang och åka på semester utomlands vartenda år. Många som är unga och får barn sitter redan fast i skuldfällan och är tvungna att jobba för att betala alla sina lån.
Klart att det går ut över barnen när mor och far kommer hem på kvällarna helt slutkörda och knappt orkar lyssna på vad barnen har att berätta. Har grannar där tv'n sätts på så fort ungarna kommer hem, sedan någon snabbmat, dusch lite tv tittande till och sedan sängen. Dag efter dag, månad efter månad. Klart att barnens närmast anhöriga så småningom blir kamraterna för de har ju inte kunnat bygga upp ett nära förhållande till sina föräldrar som kanske var fysiskt närvarande men inte har orkat psykiskt.
Om ett barn dessutom blir utfryst/mobbad i skolan är det helt ensam. Ingen att anförtro sig åt. Inte att undra på att det går illa för många unga
Ska man ha barn så ska de komma i första hand. Alltid och oavsett hur man själv har det! Barn har rätt till en bra barndom och trygga vuxna omkring sig och det är vårt vuxenansvar att se till att det fungerar. Basta

[ninnisky]

Jag tror att åtminstone en del mammor eller pappor skulle kunna stanna hemma med sina barn mera (t ex jobba deltid båda två eller turas om att vara hemmaman/hemmafru) om de verkligen ville det och prioriterade hemmalivet med sina barn högst. Men då går det inte att bo flott, ha nyaste bilen, märkeskläder, käka på restaurang och åka på semester utomlands vartenda år. Många som är unga och får barn sitter redan fast i skuldfällan och är tvungna att jobba för att betala alla sina lån.
Klart att det går ut över barnen när mor och far kommer hem på kvällarna helt slutkörda och knappt orkar lyssna på vad barnen har att berätta. Har grannar där tv'n sätts på så fort ungarna kommer hem, sedan någon snabbmat, dusch lite tv tittande till och sedan sängen. Dag efter dag, månad efter månad. Klart att barnens närmast anhöriga så småningom blir kamraterna för de har ju inte kunnat bygga upp ett nära förhållande till sina föräldrar som kanske var fysiskt närvarande men inte har orkat psykiskt.
Om ett barn dessutom blir utfryst/mobbad i skolan är det helt ensam. Ingen att anförtro sig åt. Inte att undra på att det går illa för många unga
Ska man ha barn så ska de komma i första hand. Alltid och oavsett hur man själv har det! Barn har rätt till en bra barndom och trygga vuxna omkring sig och det är vårt vuxenansvar att se till att det fungerar. Basta

var hemma med våra barn de första tio åren och det är något jag aldrig aldrig ångrar. Hade möjlighet att läsa/studera under tiden och när barnen blev större också möjlighet att göra "karriär" när jag gick tillbaka till yrkeslivet. Skulle önska att fler kunde göra så! Inte är det fult att vara hemma med barnen. Det är underbart. Visserligen fick vi rätta mun efter matsäcken men det upplevde vi inte som något problem utan snarare som en tillgång och väldigt lärorikt!

[Gita]

var hemma med våra barn de första tio åren och det är något jag aldrig aldrig ångrar. Hade möjlighet att läsa/studera under tiden och när barnen blev större också möjlighet att göra "karriär" när jag gick tillbaka till yrkeslivet. Skulle önska att fler kunde göra så! Inte är det fult att vara hemma med barnen. Det är underbart. Visserligen fick vi rätta mun efter matsäcken men det upplevde vi inte som något problem utan snarare som en tillgång och väldigt lärorikt!

Att vara hemma med sina barn är inget dåligt alternativ förutsatt att man trivs med det ,men jag tror dock inte alls att barn till heltidsarbetande föräldrar på något sätt skulle må sämre eller få en sämre start i livet.

Jag tror snarare såsom Motti att alla dessa trasiga, splittrade familjer är en större anledning. Tror att många barn känner sig rotlösa av att skickas mellan mammans och hennes nya familjs hem och pappan och hans nya familjs hem, kanske inte riktigt höra till någonstans. Tror också det faktum att många syskon har helt olika villkor sinsemellan kan vara en bidragande orsak till dålig självkänsla. Olika mor- och farföäldrar, ett syskon kanske inte har någon kontakt med sina farföräldrar alls medan det andra syskonenet är sina farföräldras ögonsten. Det är ju inte helt ovanligt att syskon även lever under helt olika ekonomiska förhållanden heller. Ett exempel från min bekantskapskrets är två syskon som lever ensamma med sin mamma men med olika pappor. Det ena syskonen får allt och lite till av sin pappa och sina farföräldrar, resor, märkeskläder senaste teknikprylarna, men även mycket, mycket kärlek,. Det andra syskonet har ingen kontakt med vare sig pappa eller farföräldrar och mamman har ingen som helst möjlighet att kompensera.
Man kan ju fråga sig vad sådant gör med "fattige" lillebrors självkänsla.

Sen tycker ju jag förstås att det av så många här hatade RUT-avdraget gör stor skillnad för många, många barn. Föräldrarna ges råd att köpa hjälp med nödvändigt hemarbeta och kan på så sätt helhjärtat ägna en större del av fritiden åt sina barn.
Slutligen tycker jag att det är för bedrövligt med ett skattesystem som i stort sett omöjliggör att en förälder faktiskt kan stanna hemma och ta hand om barn. Nu skattesubventioneras ju varje daghemsplats med ganska stora belopp medan en förälder som själv tar hand om sina barn väl inte får ett öre.
Gita
P.s Visst har skattesubventionerad barnomsorg gynnat mig och min familj, men rättvist är det inte.D.s

Redigerat av Gita: 11-09-2011, 09:15

[*Stintan*]

Att vara hemma med sina barn är inget dåligt alternativ förutsatt att man trivs med det ,men jag tror dock inte alls att barn till heltidsarbetande föräldrar på något sätt skulle må sämre eller få en sämre start i livet.

Jag tror snarare såsom Motti att alla dessa trasiga, splittrade familjer är en större anledning. Tror att många barn känner sig rotlösa av att skickas mellan mammans och hennes nya familjs hem och pappan och hans nya familjs hem, kanske inte riktigt höra till någonstans. Tror också det faktum att många syskon har helt olika villkor sinsemellan kan vara en bidragande orsak till dålig självkänsla. Olika mor- och farföäldrar, ett syskon kanske inte har någon kontakt med sina farföräldrar alls medan det andra syskonenet är sina farföräldras ögonsten. Det är ju inte helt ovanligt att syskon även lever under helt olika ekonomiska förhållanden heller. Ett exempel från min bekantskapskrets är två syskon som lever ensamma med sin mamma men med olika pappor. Det ena syskonen får allt och lite till av sin pappa och sina farföräldrar, resor, märkeskläder senaste teknikprylarna, men även mycket, mycket kärlek,. Det andra syskonet har ingen kontakt med vare sig pappa eller farföräldrar och mamman har ingen som helst möjlighet att kompensera.
Man kan ju fråga sig vad sådant gör med "fattige" lillebrors självkänsla.

Sen tycker ju jag förstås att det av så många här hatade RUT-avdraget gör stor skillnad för många, många barn. Föräldrarna ges råd att köpa hjälp med nödvändigt hemarbeta och kan på så sätt helhjärtat ägna en större del av fritiden åt sina barn.
Slutligen tycker jag att det är för bedrövligt med ett skattesystem som i stort sett omöjliggör att en förälder faktiskt kan stanna hemma och ta hand om barn. Nu skattesubventioneras ju varje daghemsplats med ganska stora belopp medan en förälder som själv tar hand om sina barn väl inte får ett öre.
Gita
P.s Visst har skattesubventionerad barnomsorg gynnat mig och min familj, men rättvist är det inte.D.s

Det kan nog finnas många olika anledningar till att barn/ungdomar mår dåligt så det går nog inte att varken skylla på eller utesluta något.

Beträffande RUT, varför i hela fridens dar kan man inte göra hemarbete tillsammans med sina barn? Ägnar man sig bara helhjärtat åt ungarna om man gör roliga saker med dem?

Jag är helt överens med dig om det jag svartmarkerat ovan! Har alltid tyckt så. Själv gick jag ner i arbetstid under drygt 10 år vilket jag inte ångrar men det är synd att det påverkat pensionen så negativt.