Cancer Alternativ

[Motti]

Ja så var det dax igen vår kära granne här ute på landet våra bästa grannar vi byggde hus här ute gemensamt tittade på ritningar ihop byggde samtidigt har set deras barn växa upp till tonåringar mm.Nu är pappan stämplad av cancer och vet inte hur länge han har kvar .Han ringde till mig i kväll och vid gott mod trots att han vet att han inte klara sig.Jag blev så tagen av hans oerhörda mod och kampvilja han skulle vara med ett tag till sa han och ville ha hjälp av oss vilket han förutsättningslöst får ,han ville vi skulle ha kul in i det sista ,han ville vi skulle skoja med honom som vi alltid gjort .Jag som trodde han var svag !det visade sig att han är starkare än oss han ringde för att trösta oss för han vet att vi mår dåligt.Hur stark är man inte då och hur stort hjärta har man inte då !Och varför ska hans liv ta slut? vi behöver dig vännen vi alla dina vänner behöver ha dig här.Nu har cancern tagit hans ben så han får ta till rullstol mm men han vill ut i naturen jaga fiska och uppleva så mycket som han bara hinner innan det är slut och ha kul

[Jan Lindgren]

Hej1
Jag tror inte att vi som har obotlig cancer förlikar oss med situationen. Efter att jag och min fru gråtit en massa så inser jag att jag måste skärpa mig om omgivningen ska klara situationen. Naturligtvis är det enklare för oss som dör. Vi behöver inte bekymra oss om begravning, husförsäljningen, allt som ska slängas, ny lägenhet osv. Det är ändå jobbigt att inte veta om man ska planera något eller är det meningslöst. För första gången kom jag hem utan plantor från STAs växtmarknad. Nya plantor som jag kanske inte får se nästa år känns verkligen meningslöst.
Läkare kan också vara ett "problem". Den första läkaren som informerade mig sa att jag skulle räkna mitt liv i månader inte i år. Den nuvarande försöker vara lite mer optimistik. OM medicinen fungerar och OM jag tål den så har jag en rimlig chans att klara två år. För ett par dagar sedan ringde de från onkologen och sa att jag genast måste sluta med medicineringen. Mina trobocyter var för få vilket förmodligen innebär att om jag fortsätter att äta min medicin så dör jag snabbare än av cancern. Förmodligen får jag så småningom testa någon annan medicin.

Det som aktualiserar tanken på döden är varje gång jag kommer på att just nu är det förmodligen sista gången jag gör den här saken eller när jag träffat mitt barnbarn och inser att jag aldrig kommer att få se henne växa upp.

Ibland känns livet djävligt!
Jan Lindgren

[Biggan_]

Hej1
Jag tror inte att vi som har obotlig cancer förlikar oss med situationen. Efter att jag och min fru gråtit en massa så inser jag att jag måste skärpa mig om omgivningen ska klara situationen. Naturligtvis är det enklare för oss som dör. Vi behöver inte bekymra oss om begravning, husförsäljningen, allt som ska slängas, ny lägenhet osv. Det är ändå jobbigt att inte veta om man ska planera något eller är det meningslöst. För första gången kom jag hem utan plantor från STAs växtmarknad. Nya plantor som jag kanske inte får se nästa år känns verkligen meningslöst.
Läkare kan också vara ett "problem". Den första läkaren som informerade mig sa att jag skulle räkna mitt liv i månader inte i år. Den nuvarande försöker vara lite mer optimistik. OM medicinen fungerar och OM jag tål den så har jag en rimlig chans att klara två år. För ett par dagar sedan ringde de från onkologen och sa att jag genast måste sluta med medicineringen. Mina trobocyter var för få vilket förmodligen innebär att om jag fortsätter att äta min medicin så dör jag snabbare än av cancern. Förmodligen får jag så småningom testa någon annan medicin.

Det som aktualiserar tanken på döden är varje gång jag kommer på att just nu är det förmodligen sista gången jag gör den här saken eller när jag träffat mitt barnbarn och inser att jag aldrig kommer att få se henne växa upp.

Ibland känns livet djävligt!
Jan Lindgren

Jag tror inte heller att man kan förlika sej när man hamnar i en sådan situation! Det är som Stintan säger att ibland är livet djävligt och drabbar skoningslöst, och ingen går säker.


Sen kan jag inte hålla med dej om att det är enklast för den som dör. Det måste ju vara en plåga och ångest att veta att man snart inte finns till längre. Att tiden är utmätt och att man kanske gör det här eller det där för sista gången, eller att man inte får vara med om barns eller barnbarns uppväxt. Det måste vara plågsamt.

Jag hoppas att du får många kärleksfulla och meningsfyllda dagar framöver!