Ja så var det dax igen vår kära granne här ute på landet våra bästa grannar vi byggde hus här ute gemensamt tittade på ritningar ihop byggde samtidigt har set deras barn växa upp till tonåringar mm.Nu är pappan stämplad av cancer och vet inte hur länge han har kvar .Han ringde till mig i kväll och vid gott mod trots att han vet att han inte klara sig.Jag blev så tagen av hans oerhörda mod och kampvilja han skulle vara med ett tag till sa han och ville ha hjälp av oss vilket han förutsättningslöst får ,han ville vi skulle ha kul in i det sista ,han ville vi skulle skoja med honom som vi alltid gjort .Jag som trodde han var svag !det visade sig att han är starkare än oss han ringde för att trösta oss för han vet att vi mår dåligt.Hur stark är man inte då och hur stort hjärta har man inte då !Och varför ska hans liv ta slut? vi behöver dig vännen vi alla dina vänner behöver ha dig här.Nu har cancern tagit hans ben så han får ta till rullstol mm men han vill ut i naturen jaga fiska och uppleva så mycket som han bara hinner innan det är slut och ha kul

Tråkigt Motti!

Cancer är det jävligaste av alla sjukdomar.I alla dessa år av förskning finns definitiv ingenting som kan bota sjukdomen utan man får vänta på döden,suck!
Ingen går säkert,nästa dag är det alltid någon annans tur.
En del läkare i Sverige är så dåliga att de missar cancern.Vi har en bekant som ätit massa medicine och använder morfin i 10 år .När han flyttade till Thailand,sa läkaren där att han har 3 månader kvar att leva och dom medicine som han fick från läkare i Sverige har ju ingen nytta.I Sverige visste de inte vad had hade för sjukdom.Hans läkare i Sverige hade missat cancern i alla dessa år han har varit där.Nu är han död precis som läkaren där nere sa.Det tog några månader vi inte hört från honom,fick reda på att han var död.

Tråkigt är inte ordet !det är hemskt orättvist tragiskt och alldeles förfärligt och för tidigt,han är bara 43 år .Det är en enda stor tragedi .Jag orkar snart inte att mista fler vänner nära och kära i cancer ,när ska det ta slut ?och när blir det vår tur varför ska vi vara undantag jag och min familj ?

Det är för slappt bland läkarna och som du skriver acacia och många får inte rätt undersökning eller efterföljande av sin sjukdom, mycket prestige bland läkarna .Vår vän och kära granne blev dålig i någon förkylning i våras han blev inte bra ,då upptäckte de att han hade en tumör i ena njuren den njuren togs bort och de sa att det fanns inga metastaser alls,för några veckor sedan fick han ont i ryggen tills slut så ont att han knappt kunde gå ,då blev han inlagd prover togs röntgen osv då upptäckte de metastaser i ryggen på levern och lungor :(han kommer inte att klara detta det vet han men han ringde till oss i kväll och sa att han ska kämpa och ha kul och han ville att vi skulle skoja på som vanligt ,vilket härligt tänk :)nu blir han strålad för att vinna extra tid för sin familj och få lite respit.Nu är han förlamad i bena och kan inte gå men har get sig fan på att lära sig köra rullstol så han kan va med på fisketurer osv så länge han kan :)Vilken kämpe

cancer är en överjävlig sjukdom (jag har det själv) men alla läkare är inte idioter och missar, många blir friska också!

Jävla helvetes sjukdomselände Hoppas de hittar något universellt botemedel fort!!!

Det sägs att 80% botas men det beror på vad för cancer du får och hur gammal du är när du drabbas .Ju äldre ju långsammare celltillväxt då kan du leva länge med cancer ,är du ung då har du snabb celltillväxt då går sjukdomen snabbare fram och blir ettrigare.Vi har en annan granne som är närmare 80 som levt med cancer i ryggen i 6 år och är relativt pigg för sin ålder !men nu bötjar hon tackla av regält .

jag var 49 år.

Motti:
Min goa kompis drabbades för 3år sen och det gick fort och jag saknar henne så oerhört mycket,hon var den där man kunde prata med om allt känns som jag aldrig kommer att hitta det igen Livet är inte rättvisst
Men det man kan göra är ju att va med den kompisen som vanligt och följa med ut så han får uppleva så mycket bra som möjligt

Jag beklagar verkligen och hoppas att du blir bra igen!

Ja så är det ju! Överjävliga behandlingar också!...och de som blir friska går i ständig ångest för att det skall komma tillbaka, överjävligt det också!

Många av mina släktingar har avlidit i cancer, även min far (1980) och min fd. svärmor (1986) det är en hemsk sjukdom som verkar drabba lite hur som helst men rökning och ett allmänt slarvigt leverna verkar bidra till sjukdomen.

Ja mer än överjävlig!

Det är läkaren som skriver vilka prover ska tas.Gör han/hon fel bedömning av sjukdomen,kan inte lab folket göra andra tester än vad läkaren angav.En del läkare vägrar att ta vissa tester.Inte alla läkare är duktiga.Det är nog otur att man hamnat med någon läkare som bryr inte sig om sina patienter.Många är också dålig för att lyssna.En del spelar Gud.En del var riktig slarviga.Om man upptäkt cancern för tidigt då har man ju stor chans att leva.
Vår granne brevid oss också dog av cancern.
Jag undrade i våras varför de kom inte hit.Paret har sommar stuga brevid oss och är här tidigt på våren men i år var dom borta nästan hela sommaren .En dag kom gubben och sa att han är ensam nu.Jag undrade vad son hade hänt.Hans fru var plötslig borta,tog bara 6 månader.Hon hade cancer i 10 år enligt läkaren men hon kände inte det så hon brydde sig inte.När hon plötsligt inlagd i lasarettet då var det för sent.De hade ens förberett sig ,bara 6 månader var hon borta.Det är för jävligt sa jag.

Det är precis vad det är!Och som du skriver så blir många friska.jag håller med dig att läkare inte är idioter!

Hoppas innerligt att du blir friska fån cancer!

Ibland kan man undra hur mycket kampvilja och positivt tänkande betyder. Jag känner en man som fick cancer i benet för säkert 20 år sedan. Sedan har cancern dykt upp på alla möjliga ställen. Bland annat har han operart bort en stor del av levern.

Men han en oerhörd kampvilja och envishet. Han har kommit till möten liggande på en bår. Han skämtar om sin sjukdom och han ger aldrig upp.

Jag har ingen åsikt om saken men visst kan man undra ibland när någon hela tiden överlever och kommer tillbaka trots väldigt dåliga odds.

cancer är inte EN sjukdom utan många.Hos de flesta av oss uppstår cancerogena celler, då och då , nånstans i kroppen.
De tas om hand och förstörs av immunförsvaret.Om det missar den cellen kan problem uppstå.Att hitta ett universiellt medel mot cancerceller ser jag som utsiktslöst.Däremot har överlevnaden inom vissa cancerdiagnoser stigit med 80 % bara på 10 år.

Att ha kampvilja och envishet hjälper säkert! Det är jättevikigt för ens egen del men också att de runt omkring pratar, deltar och kämpar!

Det beror nog på var cancern sitter för i vissa fall hjälper ingen kampvilja i världen.

Nej, i många fall handlar det nog mest om att orka leva ända till slutet och de som orkar det är beundransvärda och förtjänar all vördnad i världen!

Jag tror att Stintan menade att kampviljan inte alltid räcker till för att hålla sjukdomen stången, hur stor kampvilja man än har.
Jag har cancer överallt omkring mig nu känns det som, det håller på att kväva hela min värld. Jag är livrädd, inte för min egen skull, men för att ännu en och sen ännu en ska tala om att de är sjuka. Undrar var gränsen går när man inte längre vågar svara i telefon?

Nej, jag förstod det....och jag förstår din ångest. Ibland blir verkligheten alldeles för övermäktig och det måste vara fruktansvärt att bara gå och vänta på hemska besked.

Helt rätt

Jag känner igen den där känslan och räddslan och man går bara och undrar vem som står näst på tur. På något sätt så tror jag att vi som är nära ibland har det jobbigare än den sjuke själv. Iallafall har jag upplevt det som om den som är sjuk förlikat sig med situationen på något sätt medan man som anhörig/närstående har väldigt svårt för det samtidigt som man måste försöka vara stöttande och finnas där.

Det är bra att kämpa men alla fixar inte det när de får dommen Cancer .Vår ganne ringde till mig i tisdags han vet att han ska dö ,det är bara så oerhört att han ringde ! att han visste att jag mådde dåligt av hans sjukdom så han frågade om jag tyckte det var jobbigt att han ringde hur stor som människa är man inte då när man tänker mer på andra än sig själv i den situationen ? jag talade om för honom att jag genast mådde bättre för han talade om hur läget va .Han sa att den tiden jag har kvar vill jag bara ha kul höra mycket roliga historier och vara med på allt kul jag kan Han är nu förlamad från midjan och ner och sitter i rullstol !efter telefon samtalet satt jag och undrade om jag kunde ha tagit det som han om det varit jag Livet är galet orättvist finns ingen som helst mening med något som har med cancer att göra !cancer är den onde själv som förstör familjer och älskade !"hin hole själv"en lömsk jävul.

Hej1
Jag tror inte att vi som har obotlig cancer förlikar oss med situationen. Efter att jag och min fru gråtit en massa så inser jag att jag måste skärpa mig om omgivningen ska klara situationen. Naturligtvis är det enklare för oss som dör. Vi behöver inte bekymra oss om begravning, husförsäljningen, allt som ska slängas, ny lägenhet osv. Det är ändå jobbigt att inte veta om man ska planera något eller är det meningslöst. För första gången kom jag hem utan plantor från STAs växtmarknad. Nya plantor som jag kanske inte får se nästa år känns verkligen meningslöst.
Läkare kan också vara ett "problem". Den första läkaren som informerade mig sa att jag skulle räkna mitt liv i månader inte i år. Den nuvarande försöker vara lite mer optimistik. OM medicinen fungerar och OM jag tål den så har jag en rimlig chans att klara två år. För ett par dagar sedan ringde de från onkologen och sa att jag genast måste sluta med medicineringen. Mina trobocyter var för få vilket förmodligen innebär att om jag fortsätter att äta min medicin så dör jag snabbare än av cancern. Förmodligen får jag så småningom testa någon annan medicin.

Det som aktualiserar tanken på döden är varje gång jag kommer på att just nu är det förmodligen sista gången jag gör den här saken eller när jag träffat mitt barnbarn och inser att jag aldrig kommer att få se henne växa upp.

Ibland känns livet djävligt!
Jan Lindgren

Ibland är livet djävligt!

Det är förjävligt det du och din fru går igenom. Inte ens den elakaste människan i världen skulle kunna tänka ut ett sånt "straff" tror jag. Jag hade ingen aning, vill tro med din sista läkare, att vi får ha dig kvar - länge!

Jag tror inte heller att man kan förlika sej när man hamnar i en sådan situation! Det är som Stintan säger att ibland är livet djävligt och drabbar skoningslöst, och ingen går säker.


Sen kan jag inte hålla med dej om att det är enklast för den som dör. Det måste ju vara en plåga och ångest att veta att man snart inte finns till längre. Att tiden är utmätt och att man kanske gör det här eller det där för sista gången, eller att man inte får vara med om barns eller barnbarns uppväxt. Det måste vara plågsamt.

Jag hoppas att du får många kärleksfulla och meningsfyllda dagar framöver!

Tänk om vi människor hade en liten av- och påknapp för oron, ändå.....

Jag kan förstå det där du skrev om växterna från STA, men vet du vad? Just de där blommorna kommer kanske att vara extra värdefulla för dina nära den dag dom bara har minnena av den de älskar kvar... Det säger en som "blev kvar" och som faktiskt vet hur viktigt det är att kunna minnas att det faktiskt fanns glädjestunder även efter den dagen då det svåra beskedet slog ner som en bomb. Orkar du bara så är ingenting du gör meningslöst!

Hoppas att du får fortsätta att göra en massa meningsfulla saker tillsammans med dina kära för lång tid framöver!
Många styrkekramar åt dej och din familj!
/Cacki

Jan, det var jobbigt att läsa dina rader, lika så alla andras som har drabbats av cancer.
Jag har inte träffat många odlaiter "live" men dig har jag hälsat på ett par år sen på " jättegrönt" i Linköping ( vi " odlade en gummibåt" = sålde tomatplantor och köpte en gummibåt för pengarna)
du har väl en den stora bärodlingsprojektet också, eller minns jag fel.
Jag har alltid tänkt att när jag behöver smaka olika bärsorter ska jag kontakta dig och komma och smaka.

Eländes cancer, säger jag, som alla andra. Så gripande tankar som måste snurra i skallen hos alla drabbade.
Hoppas att NÅGON medicin biter!!

Tack för all uppmuntran!
Att plantera växter hemma är meningslöst då jag och min fru är överens om att hon flyttar så snart jag är död. Vår kompis kommer eventuellt att köpa huset men h*n är inte tillräckligt kunnig för att ta hand om växter. Jag och kompisen ska däremot plantera några vinbärsbuskar som är riktigt goda. Byelorussian Sweet är det godaste svarta vinbär vi någonsin smakat. ( jag har massor av sorter )

Så fort jag blir sämre så ska vi börja leta efter en lämplig lägenhet åt hustrun. Det skulle kännas tryggare för mig om det var klart. Vi vill inte flytta så länge jag lever eftersom jag inte skulle stå ut i en trist lägenhet. Jag behöver utrymme. Nu behöver vi få tag på hantverkare som kan renovera huset. Nerslitna hus är svårsålda.

Jag är tämligen hänsynslös och tar hjälp där jag kan få. Psykiatern på onkologen i Lund är sällsynt vettig att prata med. Hon tycker att jag ska göra som vanligt och sätta sticklingar i höst. Ingen vet hur länge jag lever ( Det vet ingen) så jag bör leva så vanligt jag kan. Jag får ta mig samman och röja sticklingsbänken och börja. Jag ska även beställa lite bärbuskar och fruktträd i höst. Vår demoodling kommer i alla fall att finnas kvar. Livet är alltså inte bara deppigt
MVH
Jan Lindgren

[quote name='Jan Lindgren' post='1463247' date='18-09-2011, 12:49']Tack för all uppmuntran!
Att plantera växter hemma är meningslöst då jag och min fru är överens om att hon flyttar så snart jag är död. Vår kompis kommer eventuellt att köpa huset men h*n är inte tillräckligt kunnig för att ta hand om växter. Jag och kompisen ska däremot plantera några vinbärsbuskar som är riktigt goda. Byelorussian Sweet är det godaste svarta vinbär vi någonsin smakat. ( jag har massor av sorter )

Så fort jag blir sämre så ska vi börja leta efter en lämplig lägenhet åt hustrun. Det skulle kännas tryggare för mig om det var klart. Vi vill inte flytta så länge jag lever eftersom jag inte skulle stå ut i en trist lägenhet. Jag behöver utrymme. Nu behöver vi få tag på hantverkare som kan renovera huset. Nerslitna hus är svårsålda.

Jag är tämligen hänsynslös och tar hjälp där jag kan få. Psykiatern på onkologen i Lund är sällsynt vettig att prata med. Hon tycker att jag ska göra som vanligt och sätta sticklingar i höst. Ingen vet hur länge jag lever ( Det vet ingen) så jag bör leva så vanligt jag kan. Jag får ta mig samman och röja sticklingsbänken och börja. Jag ska även beställa lite bärbuskar och fruktträd i höst. Vår demoodling kommer i alla fall att finnas kvar. Livet är alltså inte bara deppigt
MVH
Jan Lindgren

quote]

Saknar ord Tycker du resonerar mycket klokt med huset och lägenheten åt hustrun.
Min kamrats mor planterade en massa tulpanlökar hösten innan hon gick bort. Hon visste att cancern skulle ta hennes liv inom kort men planterade all blomsterprakt som litet minne. Tycker det var mycket fint, minns när hon stod där med spaden och planterade [/

Det var mycket tråkigt att höra att du är sjuk Jan. Jag har tänkt mycket på dig sedan jag läste det.

Finns det liv finns det hopp vill jag ändå säga. Läs om Ann Wigmore. Hon satsade visserligen extremt men att hon faktiskt lyckades bli frisk tycker jag är intressant.

Jag lyckades själv äta bort mina envisa cellförändringar efter att sjukvården misslyckats med att få bort dom i flera års tid. Dom har aldrig kommit tillbaka.

Jag känner två personer som ätit sig friska från cancer och blev inspirerade av dom.

Jag lider med dig Jan Lindgren och hoppas du får ett bra liv in i det sista med hustrun.

Hoppas, Jan, att du får den bästa möjliga tid med familj och vänner den tid du har kvar! Tänker på dig och skickar många styrke- och tröstekramar

Jan Lindgren !ja vad ska man säga till någon som har cancer och som inte har någon framtid ?väldigt svårt för oss nära att greppa det för vi kan inte göra ett dugg för att hjälpa vi vet inte ens vad vi ska säga eller hur vi ska trösta,lika svårt för oss nära släkt vänner att bemöta den här sjukdomen vi lider lika mycket som ni som är drabbade av den .Min granne ringde mig i tisdags kväll för han hade fått veta av sin fru att jag tog fruktansvärt illa vid mig och mår dåligt ,han frågade om jag tog illa upp att han ringde :)vem är starkast då ?jo han han som vet att hans dagar är räknade,men det var helt underbart att han ringde för det gjorde mig starkare för honom och hans familj .Han har tänkt sig komma hem igen och ville att jag skulle komma in och vara hos honom när frun ska skjutsa barnen till olika sportengagemang ,han sitter i rullstol nu och har ingen känsel från midjan och ner han har blöja på sig ,men vad gör det så länge han har viljan och kämpar mot sin hemska sjukdom.Vi finns här för honom alla vi åretruntboende i byn och vi ska göra allt för honom som gör hans sista tid blir lycklig och rolig på alla vis.Men det är väldigt tungt att veta att han ska gå bort snart inget kommer att bli sig likt mer efter det .Vi lider med hans två tonårsbarn och hans fru .
Livet är inte så rättvist som vi hade önskat .

det enda vi kan vara säkra på är att vi alla ska dö, förr eller senare.

personligen skulle jag bli tokig och sluta umgås med de vänner som på något sätt börjar må dåligt för att jag fått cancer? någon måtta får det ändå lov att vara.

Det vore väl mycket märkligt om man som vän inte fick vara berörd, vara orolig och ledsen även om man måste försöka vara stark i en sån situation så att man inte lägger sten på börda.

jo, jag skrev nog för kort. jag menade just det där med att lägga sten på börda, att den som är sjuk ska bli den som tröstar, att vänner tycker synd om sig själva osv. jag har sett det på nära håll och kräks.

Precis och jag tror jag sa just det nånstans tidigare för även jag har sett det på nära håll och fattar inte hur folk är funtade som utsätter den som är sjuk (och ibland även den sjukes anhöriga) för detta. Som om de inte har det kämpigt nog ändå. Även om det känns svårt så måste man faktiskt ha lite självbehärskning.