En stor förlust, och mitt hjärta blöder Alternativ

[Ewa L]

Efter många och långa turer, den ena värre än den andra, fick min mor somna in i förrgår kväll. Hon fick då äntligen frid — med mig och min syster vid sin sida.

Nu undrar jag bara: Hur skall jag få frid? Hur skall jag få bort den enorma smärta, tomhet och saknad jag känner??

Det har varit alldeles för många förluster för mig i år. (Först den lilla, men ändock sorgen, när min dotter och "våra" två hundar flyttade i våras. Sedan dog min älskade Mehlie 30/5. Mamma har blivit allt sjukare sedan midsommar och vi har kastats mellan hopp och förtvivlan.)

Så svårt också nu när min syster med sin familj bor i Stockholm. Det är förstås också där begravningen skall ske och det är där släkten börjar samlas. Jag hade däremot inget val, jag var tvungen att åka hem till mitt tomma och kalla hem 25 mil därifrån i går kväll.
Redan på bilresan hem kom jag på 2 saker som "det skall jag fråga mamma om". Sedan fick jag köra in till vägkanten och gråta igen.

Vi måste vara rädda om våra nära och kära, vi vet aldrig...

[amaira]

Det finns en sak som jag själv brukar tänka på - jag "vänder helt enkelt på steken"!
Jag ser mig själv död, och mina nära och kära kvar.
Vad skulle JAG vilja säga dem, i deras stora sorg?
Då...


En stor del av min "dödsrädsla", ligger i att jag inte önskar dem denna sorg... Jag vill inte att de ska behöva uppleva den, traggla sig igenom den, och känna sig sådär som man gör i sin djupaste sorg:
"Det här klarar jag inte..." och "det går ju aldrig över..."

Jag tror att det är en komponent i sorgen, att klara av att ge sig hän i den, och tillåta sig känna, att det här klarar jag inte. Kanske är det först då som man sedan klarar det... paradoxalt nog.


Mina (vuxna) barn ...
Jag pratar om det, jag är "envis". Inte så att jag går runt och ältar det, men jag har satt ord på det.

Jag kan inte lova att överleva, men jag kan lova att leva så länge det bara är möjligt. Men om jag dör, så finns min kärlek kvar.

Är man död, är man död! säger sonen envist, då är du BORTA.

Vad som händer när man är död, är det ingen som vet. Men oavsett det, finns min kärlek kvar! Den KAN INTE dö!

I det här ger jag mig aldrig, för jag vet att det är sant. Den kärlek jag känner inom mig, inte kan den försvinna ut i intet, finns inte en chans, den är alldeles för stark.
Den finns i min kärleks mottagare, de får inte förneka den, av rädsla för smärtan.

När jag är död, PRATA med mig - jag kommer att "svara", oftare än du tror. Så många gånger i mitt liv, har jag svarat dig, så mina svar bor kvar inom dig, även nya svar på nya frågor.

Du kanske känner en vind mot din kind - det är min kärlek som varsamt stryker dig över kinden.
Inte på riktigt?
Min kärlek är så på riktigt som den bara kan vara!


Min hjärtevän... Vi har upplevt så mycket tillsammans vi är mycket sammansvetsade.
"Vi fann varandra sent i livet" står det ibland i veckotidningarna. När jag läser sånt, brukar jag le, för så var det, för Hjärtevän och mig. Men desto djupare och mognare känns vår relation.

Så, jag pratar om döden. ”Om jag skulle dö …” börjar jag.
”Här är det ingen som ska dö!” säger hjärtevän, som liksom jag har som mål att leva länge.
Men jag ger mig inte.
”Jo, lyssna nu, det här är viktigt!”

Och så berättar jag. Att min största önskan i livet, och i döden, är att det ska gå bra för honom, och att han ska fortsätta gå vidare i sitt liv.
Det finns ingenting som heter ”dåligt samvete”, när det gäller mig. Det finns ingenting som är osagt eller outtalat. Ingenting som heter ”för sent”.

Du ska sörja mig, för det är vår kärlek värd. Men min högsta önskan är att du ska leva vidare! När du finner en annan kvinna att älska, kommer jag att sitta på din axel och vifta med benen, och viska Bravo! i ditt öra. Min högsta önskan, är din lycka.

”Du vet hur jag tänker, använd det som din sorgs styrka.”



Tvärtom, vad gäller mig själv, om så är mitt beslut att ta emot varje dag i livet, mycket starkt, oavsett vilka sorger som jag måste igenom. Om inte annat så för deras skull, de som älskar och älskat mig.
Det förtjänar de.


Därmed inte sagt, att min sorg är något jag inte räds…
Sorg är aldrig någon enkel historia…

/amaira