|
Vilken intressant tråd! Jag måste berätta en sak och samtidigt fråga er. Jag jobbar i en butik och vi har nyligt haft en långtidsparaktikant med aspberger och ADHD. Han lärde mig en del om dessa handikapp och jag såg plötsligt likheter med min chef, han som äger butiken. Nu känner jag mig säker på att min chef, som är dryga 40 år, har samma handikapp och det sämmer även på hans son.
Min chef är väldigt virrig, far runt, kan inte avsluta påbörjade projekt, kan inte komma ihåg saker, kan inte somna på kvällen men vaknar tidigt på mrgonen. Han pratar omkull kundena som frågar om en enkel sak - han kan inte svara rakt på en fråga utan maler på som om det var en föresäsning. Han är "obsest" av siffror och kan sitta med miniräknare och siffertabeller i timmar. Har sådär koll på sin hygien. Han kan vimsa runt en hel dag - men ändå inte få nåt gjort. Han kan helt tappa engerin och bara sitta på en stol och glo, är nere ibland och har ofta huvudvärk. Han kan inte säga nej till kunder, därför lovar han saker men sen kan han inte hålla dem, ofta för att han glömmer. Han kan inte kasta saker, allt måste sparas men han är dålig på att hålla ordning. Han själv ser det inte utan tror att han är jätteeffektiv, att han kan så mycket mer än alla andra och att han är jätteduktig. Vi har sagt att han glömmer saker, men han svarar att han ju kommer ihåg "en miljon grejer, så det är inte konstigt att han glömmer en enda sak". Fast han kommer inte alls ihåg en miljon grejer, det är bara han som tror det. Han glömmer konstiga saker, sånt han gjort ena dagen har han inte en aning om nästa dag, inte ens när han blir påmind vet han att han gjort eller inte gjort den sak man frågar om. Jag kan berätta mer, men det här är typiska symtom, har jag förstått nu, men tidigare inte vetat varför han haft.
OK, nu är frågan, hur får man honom att själv inse det här? Var kan han gå för att se om det här är hans diagnos eller ej? Han skulle ta det som en förolämpning om jag sa att han har asberger och ADHD och borde söka hjälp - men han själv skulle nog må bättre om han förstod varför han är som han är och kan börja leva livet lite annorlunda efter det. Han är begåvad och smart, otroligt snäll, men vissa saker är skitjobbiga för oss som har honom omkring sig. Man ser ju på honom att han inte mår bra, han är väldigt stressad och jag tänker att han skulle vilja få en förklaring till sin personlighet. Fast det är ju vad jag tror - jag vet ju inte och vill inte såra honom. Jag har varit anställd i 15 år och känner honom väl, men han är ju inte min bror eller min man. Jag fattar att om jag ska säga något så måste jag göra det rätt - annars blir det helt fel. Eller ska jag bara acceptera och låta det vara?
--------------------
Anna-Karin Lundberg Min trädgård är mitt rike!
|