Intressant det du skriver farbror Blå. Så mycket igenkännande, som det alltid blir när man läser om Aspergers Syndrom.
Man får inte glömma att man kan ha olika "grader" av AS så alla symtom kanske inte är tydliga hos alla.
Saknar vissa sociala koder. JA! Hela tonårstiden var en enda lång social isolering, speciellt eftersom min son inte blev diagnosticerad förrän han var 16. Ingen fungerande skolgång under hela högstadietiden och då försvinner snabbt de kompisar som fanns där. Och hur träffar man motsatta könet när man aldrig är ute bland folk???
Jag vet en specialskola i Helsingborg som hade sexualundervisning för sina elever och reaktionen hos tonårskillarna var "äckligt, kladdigt" mm, "nog ingenting för mig" sa en. En del väljer också bort detta även i mogen ålder.
Orolig och deprimerad. JA. Försök inte trösta och krama för då ryggar han direkt.
Bakar bröd gör min son, men är extremt noga med handtvätt. Annat kletigt är inte ok.
Enkelspåriga i sina intressen JA. Herregud JA. Det som är intressant kan man syssla med i timmar, dagar, veckor. Vänder lätt på dygnet just för att det som är spännande inte ger tid att sova. Under pusselperioder la han stora pussel över hela golven och hade inte tid att sova.
Mycket händig och skapande. Gjorde massor av komplicerade modeller till sina
Warhammer, små "gubbar" i invecklade spel och gubbarna ska målas i detalj med penslar med bara några strån. Mycket självkritisk, det gäller att allt blir exakt som han vill.
Senare har det mest blivit tv och datorspel.
AS-ungdomar /vuxna är uppskattade anställda hos vissa t ex dator- och datorspel-tillverkare eftersom de är extremt uthålliga i det som intresserar dom och har hjärnor som tänker ur andra vinklar än de flesta andra. Kan "förutse" fel som andra inte ser. Vad jag vet är det speciellt i Danmark man tar till vara dessa speciella kunskaper. Där finns mindre företag som bara anställer folk med AS.
Vi hade kontakt med en underbar kurator på barnhabiliteringen. Hon sa att det oftast blir en markant förändring i tillståndet kring 25-årsåldern, att ungdomarna då "lärt" sig så mycket av vad andra gör och tycker är "normalt" att dom gör likadant utan att fundera så mycket över det. Min son är nu 23 och jag har märkt en fantastisk förbättring i hans tillstånd de senaste åren, så när han blir 25 märker kanske ingen annan av hans problem.
Sen kan man alltid diskutera vad som är normalt. Kanske är det vi andra som är annorlunda och deras tillstånd som är det normala? Bäst att tänka att vi alla är olika och inget är mer rätt eller fel än det andra.
Det som absolut ska poängteras är att det inte har något med intelligens att göra! Jag har mött okunniga människor som indirekt beklagar och det gör inte en mamma glad!