Aspergers Alternativ

[tummeliten]

Jaha har varit med min stora 34-åriga tös och fått diagnos aspergers med adhd förmodligen, känns bra hoppas nu att hon kan få den hjälp hon så väl behöver , är det någon som h ar erfarenhet av detta eller som kanske även har det och har funnit sej i tillvaron ,det som är det värsta just nu är att hon är så fruktansvärt trött
jag hoppas det beror på sjukdomsbilden för då kanske det finns någon medicin

[NilaM]

Som andra har skrivit så är det väldigt skönt att läsa hur vettiga alla är om just Asperger och att ni kan så mycket.
Själv sitter jag i en liten annan ände än de flesta här verkar göra.
Jag mötte en kille, blev kär och vi blev ihop. Han är intressant, olik andra och väldigt skärpt. Han kan rabbla upp en massa fakta om de områden han är intresserad utav, men förstår inte att alla inte alltid vill lyssna på alla fakta. Han klarar av kroppskontakt, så länge jag inte håller fast hans armar. Han vägrar baka bröd, men älskar matlagning. Han var arbetslös och klarade inte av kontakt med människor en hel dag utan att bli fruktansvärt trött. Och så vidare och så vidare i all oändligthet. Ni ser nog vartåt det barkar.
Han fick sin diagnos tre år efter att vi blev ihop.
Han har fått en massa hjälp efter det och har numera jobb i halvtid på ett ställe som förstår vad asperger är för något. Och på den fronten har hans liv blivit mycket lättare. Vad gäller resten så har han alltid fått arbeta med att förstå folk och har själv fått lära sig att ordspråk inte är bokstavligt, att vissa uttryck inte är bokstavliga, att det finns något som heter ironi (vilket inte betyder att han inte missar sånt ibland ändå) och möter fortfarande en massa saker han inte greppar.

Vad jag försöker säga är att jag inte ser på min pojkvän som någon med Asperger, utan snarare ser jag en intressant människa där vissa drag hos honom kan klassificeras under en diagnos. Men det kanske är svårt att se det på något annat sätt när man blir ihop med en människa som senare får en diagnos för hans intressantare (och jo, ibland jobbiga) drag.

Det jag har lärt mig, som kan vara till hjälp, är att så fort han verkar det minsta osäker på vad jag menar så försöker jag förklara mig så logiskt som möjligt, ibland på en nivå som känns väldigt enkelt (som att tala till ett barn), åtminstone när det gäller att förklara sociala regler. Och för den delen så försöker vi ha så mycket kommunikation som möjligt.

Klarar inte någon av fysisk kontakt, så fråga hur du kan trösta personen. Det kanske handlar om hur man kramar, eller att man bara sitter bredvid.

Många kramar!