Efter mammas bortgång för snart ett år sedan så finns det i familjen från min sida bara jag och två kusiner kvar. Båda långt utomlands. Andra världskrigets härjningar i Europa tog många av de unga bl a min far. Härnäst står jag på tur.....
Precis som du, Monarda, hade jag under en tid ingen/dålig kontakt med kvarvarande. Det har vi till del ändrat på och kusinen som bor närmast pratar jag ofta med och vi gör saker tillsammans och försöker ses minst två gånger per år. Hon är som en älskad syster numera! Men varför måste man bli äldre för att inse att vi behöver varandra?
Nu tror jag, efter att pratat med många väninnor vars föräldrar eller respektive gått bort, att vi kvinnor känner oss mera drabbade av ensamheten än vad män gör! Jag generaliserar inte utan talar av egen erfarenhet!
--------------------
Det är dumt att slänga bort en hel cykel för att det kommit in ett gruskorn i kedjan...
|