Håller med dig Malcolm. Det är ansett som " konstigt " att visa känslor. Vi ska vara så in i bomben lagom med allt verkar det som.
Tråkigt att man ska ha fått uppleva det som du upplevt ,
, men för mig är det inget ovanligt.
Inte ens i vården har jag alltid fått mötas av vad man kan förvänta sig . Har träffat t ex en kurator som inte gav ett enda dugg hjälp. Det hon i stort sett gjorde var att bjuda på kaffe men jag fick själv leta upp vilken instans som skulle ge mig hjälp.
Inte ens ett litet tips om vart jag skulle vända mig fick jag alltså.
Visst har jag träffat på bra personer inom vården också men upplever att det finns mindre och mindre tid för dem att göra vad man kan förvänta sig.
Vi andra då , medmänniskorna , uppför oss heller inte som man kan förvänta sig. Är det för att vi är så rädda för att göra " fel " , säga fel sak som gör det hela värre ?
Så är det kanske men man behöver inte säga ett endaste dugg utan bara våga finnas där . Berättade på en släktmiddag för ett tag sedan om någon som jag tyckte var väldigt snäll och deltagande och flera av släktingarna skrattade besvärat .
Personen i fråga är lite av ett orginal i stan . Träffade på honom precis när vi begravt min mamma och han frågade varför vår äldste son var hemma . Jag sa som det var , killen gav mig en stor kram utan ett endaste ord och det är för mig ett fint minne.
Något sådant berättar man alltså inte för andra. Flera av släktingarna var nog rädda för att någon sett kramen , vad ska folk säga ?
Känsloyttringar, Tabu ?
03-04-2012, 18:26
