CITAT (Peztis @ 03-04-2012, 21:05)

Får jag fråga en sak...?
Många vill inte att en präst ska stå och "svamla" vid ens begravning, att askan ska spridas för vinden/i havet osv.
Men jag tänker lite som så att en begravningsceremoni är ju inte riktigt till för en själv egentligen utan för de anhöriga som får möjligheten att gråta ut och få säga ett fint farväl.
En gravplats är en plats dit man går för att minnas sin anhörig, kanske en stunds tystnad och eftertanke.
Nu till själva frågan: hur många av er har frågat de anhöriga hur de vill att du ska begravas?
Det låter kanske som en knäpp fråga men jag hoppas ni förstår hur jag menar...
Frågan är ställd och besvarad. Döden ÄR en del av livet och ingen av oss kan undvika den . Ser att vi har samma inställning till vad en begravning är till för , då är jag alltså inte ensam om det.
Mina närmaste vet att de ska göra som de vill men vet ändå att jag vill brännas och helst spridas över havet. Om de inte gör det sviker inte mig utan de gör det som de vill för att minnas mig vilket väl är det viktigaste.
De finns ju där efter mig och jag kan inte lägga mig i , tack och lov , vad de gör. Vad kan jag göra om de inte följer en plan som jag gjort upp in i minsta detalj om hur jag vill ha det , hemsöka dem som en osalig ande ?
Vill de ha en grav så fixar de det så . Har själv en grav där mina föräldrar vilar men känner det inte som en stor uppoffring att sköta den, det är inte alltid det klaffar med blommor , ljus mm men det ger mig inte dåligt samvete. Gör så gott jag kan.
Min äldre syster gick bort för drygt 20 år sedan och jag har aldrig besökt hennes grav. Var naturligtvis på hennes begravning men har som sagt aldrig varit vid hennes grav.
Ändå finns hon hos mig , under flera år efter hennes bortgång tänkte jag som vanligt ringa henne flera gånger i veckan men det gick ju inte.
Så inte behöver man en grav för att komma ihåg någon men man gör som man vill , det är det viktiga tycker jag.
Redigerat av mamamaggan: 03-04-2012, 21:10