Kan ju berätta av egen erfarenhet...(lååååååångt blev det....)tycker inte det är så jobbigt att prata om längre....DET VAR INTE MITT FEL....nämligen..
I min ungdom träffade jag en kille som var ganska mysig och trevlig...vi var ett gäng som umgicks litegrann några gånger...en kväll bestämde jag och den här killen att vi skulle gå på krogen och ta en öl ihop..efter ett par öl så började han att berätta vad han tänkt vi skulle göra i helgen
...jag förstod ingenting.och efter en stund så sa jag att...
-nä..nu tyckte jag nog att han gick LITE fort fram här och att jag nog borde gå hem nu..
Sagt och gjort ..vi lämnade krogen och skildes åt med en vänskaplig kram..och jag gick hem till mig.erftersom min syster som jag delade lägenhet med inte kommit hem gick jag och la mig med olåst dörr (80-talet i en liten håla...)
Jag vaknade kl 4 av att nån kryper ner i sänge bredvid mig...det var HAN...
Jag blev skitförbannad och undrade vad 17 han pysslade med och sa åt honom att dra....
Då bröt helvetet ut....jag minns inte så mycket mer än att jag ligger på golvet och nån slår vilt på mig...
Till slut kommer jag undan honom och kan låsa in mig på toaletten....han står utanför och skriker och slår men till slut blir det tyst...efter ett tag...jag vet inte alls hur länge vågar jag kika ut och ser att han somnat i soffan..jag lyckas smyga mig in i sovrummet och ringa polisen som ska skicka nån....Jag låser in mig på toa igen (fråga mig inte för jag kan än idag inte förstå att jag stannade kvar och inte bara stack därifrån...)
Det går en LÅÅÅNG stund...så hör jag steg på loftgången utanför..men dom passerar.....men kommer tillbaka...och försvinner....
Jag väntar en god stund till men inget händer....jag får rotat tag på några kläder i tvättkorgen och smyger till slut ut ur lägenheten och springer barfota ner till polisstationen....
Nu började jag bli förbannad..va fan skicka dom inga poliser för???
-Jo dom hade skickat 2 man men det fanns ju 2 dörrar med samma efternamn i huset så dom visste inte vilken lägenhet det var.....så dom gick igen.....
Ja det var ju vackert..jag kunde ju för all del varit ihjälslagen vid det laget...vad visste dom....
Dom tog en anmälan i allafall och en patrull gick för att ta hand om honom men han var borta när dom kom till lägenheten...mig skickade dom till lasarettet för att få mina skador dokumenterade...där frågar läkaren(manlig) mig ..OM JAG VERKLIGEN SKULLE ANMÄLA DET HÄR....
Jag var bara vackert blåslagen och svullen i hela ansiktet...med stora bulor i pannan och fläskläpp...och han frågar om jag skall anmäla det....
Misshandeln i sig har jag kunant komma över..jag tänker inte så mycket på det men att läkaren ifrågasatte om jag skulle anmäla det ....DET sitter kvar...som en tagg och gnager.....
Jag var 17år ....ung och dum ...eller snarare oerfaren....
En polis ville att vi skulle göra upp i godo....det skulle ändå inte bli nåt större straff i rätten..
Jag gick med på det...5000 skulle jag få i skadestånd ..(en svindlande summa för mig då..)och jag trodde att polisen skulle se till att allt gick rätt till och så...
Killen fick besöksförbud och fick inte uppehålla sig närmare mig än 100 m...
Besöksförbudet funkade men några pengar såg jag aldrig röken av..och på nåt vis så hade jag som tidigare stått på barrikaderna och slagits för både det ena och det andra förvandlats till en.....jag vet inte riktigt vad....osäker, tvivlande människa som inte krävde nånting längre...undergiven..kanske man kan kalla det....
Jag kämpar med den där osäkerheten och undergivenheten än idag....fast nu är jag medveten om det..och håller förhoppningsvis på att ta mig över det.....
Det gör mig förbannad nu när jag ser på hela den här händelsen med en vuxen människas ögon...DÅ förstod jag nog inte...
Ett tag efter det här fick jag veta att killen hade en villkorlig dom på sig och att polisen som ordnade "förlikningen" var hans övervakare...och att han jobbade på lasarettet...
Var det därför????
Knäckt.. som jag faktiskt nu efteråt förstått att jag faktiskt var...så tog jag det lättaste beslutet...att låtsas som om inget hade hänt....för jag visste inte vart jag skulle vända mig för att få hjälp...och mina föräldrar ville jag inte...jaa..vad var det för nåt....nån sorts stolthet eller nåt som hindrade mig...jag hade väl sagt en gång att jag ville klara mig själv...
Tack och lov så finns det kvinnojourer idag..och det talas om det i skolan och så.....det finns nånstans att vända sig....
JAG har men av den här händelsen.....en enstaka händelse...jag kan inte ens föreställa mig vad år av misshandel och förtryck gör med en individ...
Men det är åt HELVETE att det förkommer överhuvudtaget.....barn som kvinnor...eller män...INGEN skall behöva utsättas för nåt sånt...aldrig....nånsin....
lite stryk får dom tåla, eller får dom?
11-11-2004, 08:04
tomba 
