Det här med känsloyttringar...min erfarenhet är att det är olika på vart man är. Där jag bor nu är det väldigt få som tittar snett/bort om någon gråter, är arg, skrattar el.dyl. Bland vänner och bekanta kan man vara den man är, jag har ett ganska "bullrande" sätt att skratta och än är det ingen som verkar ha tyckt att jag borde "hejda mig"...

Det har jag upplevt på andra ställen, dock.
I det större norrländska bruks-samhället jag bodde i för x antal år sedan var det f**b***e mig omöjligt att lära känna någon! Där släpps "inte en jävel över bron". Det var först när jag fått jobb som jag började lära känna några människor. Inte ens grannarna i samma trappuppgång kände jag (2 svarade inte ens när jag sa "hej") och det efter 3 år!!! I trakten jag kommer ifrån blir alla nya grannar "inlemmade i gemenskapen" innan dom ens hunnit få allt på plats.
När jag flyttade till ett annat norrländskt, men mindre, bruks-samhälle tog det inte alls lång tid att få bekanta. Vänner däremot...
Enligt vänner som kommer från eller har bott en lång tid i de södra delarna av Sverige så är vi norrlänningar i allmänhet gästfriare. Självklart finns det ju undantag!