Känsloyttringar, Tabu ? Alternativ

[malcolm]

Varför verkar det så laddat att visa känslor i det här landet, både vad det gäller glädje och sorg? Det är bara när någon sprungit, hoppat eller sparkat en boll bäst av alla som det verkar tillåtet. Inte ens i antikrundan dras det på smilbanden när loppisfyndet för 100 kr visar sig bara värt en mindre förmögenhet. Är det någon som mist en nära och kär person så tar folk omvägar för att slippa konfronteras med denne. Vet detta av egen erfarenhet och när jag miste min första son 1981 kände jag mig i det närmaste pestsmittad på jobbet och tom. i sjukvården, de som hade betalt för att hjälpa...

[Eva-Helene]

Det här med känsloyttringar...min erfarenhet är att det är olika på vart man är. Där jag bor nu är det väldigt få som tittar snett/bort om någon gråter, är arg, skrattar el.dyl. Bland vänner och bekanta kan man vara den man är, jag har ett ganska "bullrande" sätt att skratta och än är det ingen som verkar ha tyckt att jag borde "hejda mig"... Det har jag upplevt på andra ställen, dock.
I det större norrländska bruks-samhället jag bodde i för x antal år sedan var det f**b***e mig omöjligt att lära känna någon! Där släpps "inte en jävel över bron". Det var först när jag fått jobb som jag började lära känna några människor. Inte ens grannarna i samma trappuppgång kände jag (2 svarade inte ens när jag sa "hej") och det efter 3 år!!! I trakten jag kommer ifrån blir alla nya grannar "inlemmade i gemenskapen" innan dom ens hunnit få allt på plats.
När jag flyttade till ett annat norrländskt, men mindre, bruks-samhälle tog det inte alls lång tid att få bekanta. Vänner däremot...
Enligt vänner som kommer från eller har bott en lång tid i de södra delarna av Sverige så är vi norrlänningar i allmänhet gästfriare. Självklart finns det ju undantag!