Att tackla sorg efter någon som stått en nära, Hur känner och tacklar ni denna svåra känsla? Alternativ

[Cacki]

Jag spann vidare i olika tankebanor om sorg när jag skrev ett inlägg i tråden om "helikopterkatten" om hur olika vi hanterar vår sorg.. Det skulle vara intressant att höra hur ni tänker och känner kring det här.

Mina föräldrar är döda båda två och jag och min bror har så olika sätt att bevara deras minne.
För honom är det viktigt att ha en grav att gå till, så det har vi. Men själv känner jag inget behov av den eftersom jag känner att de finns inom mej ändå. Minnen som dyker upp i precis när som helst i min vardag i olika situationer. Man kan fnissa till åt någon komiskt liten händelse som påminner om något där någon av dem varit delaktig, bli lite sorgsen eller vemodig när man tänker på en viss händelse eller om man helt enkelt känner sej lite villrådig inför något och därför hämtar beslutskraft genom att fundera på "hur skulle pappa eller mamma ha gjort", osv osv.
Att gå till graven bara för att bli ledsen över att de inte finns längre känner jag lite som att utsätta sej själv för onödig smärta. Dessutom distraherar själva kyrkogårdsmiljön min förmåga att släppa tankarna fria.
Brorsan däremot behöver "fly" dit ibland och bara för att få vara nära dem av olika anledningar.

Till saken hör att jag har förmånen att bo i mitt gamla barndomshem. Det är det stället där jag själv föddes och där mina föräldrar alltid har funnits under hela mitt liv. De finns liksom i väggarna och en grav skulle aldrig kunna ersätta värdet av detta. Kanske är det mycket därför jag och min bror är så olika, jag vet inte....

Han har alltså ett stort behov av att ha graven, medan den för mej mest känns som en belastning som ger mej dåligt samvete om jag inte sköter om den perfekt när det är min tur att ansvara för det.

Nu får jag dessutom ytterligare dåligt samvete för att jag skriver det här. Är det verkligen okej att känna så här??

[Bee]

Det här med grav kan var ett sätt att närma sig förra generationen eller så kan det vara ett gissel.
Antar att fler än jag känner det som ett gissel. Man kan ge Kyrkogårdsförvaltningen i uppdrag att sköta om graven och så går man dit vid advent i bästa fall.
Eller så ringer far (som nu senast) och säger att nu är det Mors Dag och du har väl tänkt på att åka till mors grav? Nej, det hade jag inte men jag får dåligt samvete. Jag har aldrig firat mors Dag för egen del. Det var alltid Mor eller Svärmor som skulle uppvaktas och även om de är borta så skall de firas.
Usch så jag gnäller. Men nej, jag vill inte ligga i familjegraven och bli ett dåligt samvete för nästa generation. Bättre med minneslund. Då går det bra att tända ett ljus i vilken minneslund som helt. Det behöver inte vara i den stad eller stadsdel den döda tillhörde. Och inte vid bestämda tillfällen heller, utan när tillfälle - och lust/behov - gives.