Jag spann vidare i olika tankebanor om sorg när jag skrev ett inlägg i tråden om "helikopterkatten" om hur olika vi hanterar vår sorg.. Det skulle vara intressant att höra hur ni tänker och känner kring det här.

Mina föräldrar är döda båda två och jag och min bror har så olika sätt att bevara deras minne.
För honom är det viktigt att ha en grav att gå till, så det har vi. Men själv känner jag inget behov av den eftersom jag känner att de finns inom mej ändå. Minnen som dyker upp i precis när som helst i min vardag i olika situationer. Man kan fnissa till åt någon komiskt liten händelse som påminner om något där någon av dem varit delaktig, bli lite sorgsen eller vemodig när man tänker på en viss händelse eller om man helt enkelt känner sej lite villrådig inför något och därför hämtar beslutskraft genom att fundera på "hur skulle pappa eller mamma ha gjort", osv osv.
Att gå till graven bara för att bli ledsen över att de inte finns längre känner jag lite som att utsätta sej själv för onödig smärta. Dessutom distraherar själva kyrkogårdsmiljön min förmåga att släppa tankarna fria.
Brorsan däremot behöver "fly" dit ibland och bara för att få vara nära dem av olika anledningar.

Till saken hör att jag har förmånen att bo i mitt gamla barndomshem. Det är det stället där jag själv föddes och där mina föräldrar alltid har funnits under hela mitt liv. De finns liksom i väggarna och en grav skulle aldrig kunna ersätta värdet av detta. Kanske är det mycket därför jag och min bror är så olika, jag vet inte....

Han har alltså ett stort behov av att ha graven, medan den för mej mest känns som en belastning som ger mej dåligt samvete om jag inte sköter om den perfekt när det är min tur att ansvara för det.

Nu får jag dessutom ytterligare dåligt samvete för att jag skriver det här. Är det verkligen okej att känna så här??

Jag tänker och gör mycket som du, så du är inte konstig.
Jag har inget efter min bror, jo, en minneslåda som jag inte öppnat på 7 år tror jag. Men han finns inom mig för jämnan, i mina tankar och i synnerhet när jag hör musik som han gillade.
Han ligger i en minneslund 10 mil härifrån. Jag har varit dit två gånger på 10 år. Mest för att vi råkade vara i närheten. Däremot tänder jag alltid ett ljus för honom och andra som stått mig nära när jag går in i en kyrka. Fast just det vet jag inte om han skulle uppskatta, han var allt annat än kristen. Men det känns rätt för mig att göra så och då gör jag det, oavsett var jag är i världen.

Jag tror att alla har sitt sätt. Finns inget rätt eller fel.
Men det är synd att gravar ska ge dåligt samvete.

Finns ju inget som tvingar en att ha en grav att gå till. Rätt många sprider ju sin aska över havet, till fjälls och så vidare.

Förut var grav en strikt religiöst måste eftersom den döde var tvungen att ligga i vigd jord för att få frid etc.

Idag är graven mer en minnesplats för de flesta. En del känner behov att ha en grav att gå till där de kan minnas och hedra de bortgångna, e plats att kontemplera och småpyssla med gravdekorationer mm lite av en rit eller tradition i många fall.

Rätt många är som dig, de känner inte att de behöver en grav för att minnas och hedra de bortgångna.



Så det finns nog inga rätt eller fel. Och att ha dåligt samvete för en grav är ju bara onödigt....

Det där var klokt sagt Jubbe
Själv tycker jag det kan vara jobbigt när saknaden efter en älskad person (eller ett djur med för oss som älskar våra husdjur) drabbar en i vardagen. Det kan vara en liten sak som utlöser det, exempelvis så satt min mycket avhållna katt alltid under en viss rosbuske, en Frühlingsduft. Varje år när den blommar fäller jag en tår...För mig är också ritualer viktiga, exempelvis gillar jag att tända ljus i kyrkan när jag råkar besöka en i samband med resor eller dylikt (är inte religiös i kyrkans mening).

Den enda närstående som dött är min mor som dog för några år sedan. Jag har inte besökt graven en enda gång, det skulle ändå inte ge något.

Alla har nog sitt sätt att sörja. Jag har också en bror som har ett annat sätt att sörja än vad jag har. Han visar aldrig något medan jag har lätt för att " svämma över ".

Vi bor c:a 15 mil från varandra och jag bor närmast våra föräldrars grav. Jag sköter den och så säger jag till brorsan att jag vill ha pengar . Numera får jag det också men i början var han inte alls villig att betala trots att han ensam har en inkomst som är dubbelt så stor som jag har . Ändå har han stora krav på hur graven ska skötas så att han inte ska få skämmas .

Visst vill jag att det ska vara fint på graven men om jag inte kan ta mig dit just på t ex pappas födelsedag så är det inget jag får dåligt samvete för .

Vår systers grav har jag aldrig varit till, den finns nästan 20 mil härifrån , och hon gick bort för mer än 20 år sedan. Jag saknar henne fortfarande så mycket och tänker ofta på henne men har inget behov av att just gå till graven för att minnas henne .

Det här med grav kan var ett sätt att närma sig förra generationen eller så kan det vara ett gissel.
Antar att fler än jag känner det som ett gissel. Man kan ge Kyrkogårdsförvaltningen i uppdrag att sköta om graven och så går man dit vid advent i bästa fall.
Eller så ringer far (som nu senast) och säger att nu är det Mors Dag och du har väl tänkt på att åka till mors grav? Nej, det hade jag inte men jag får dåligt samvete. Jag har aldrig firat mors Dag för egen del. Det var alltid Mor eller Svärmor som skulle uppvaktas och även om de är borta så skall de firas.
Usch så jag gnäller. Men nej, jag vill inte ligga i familjegraven och bli ett dåligt samvete för nästa generation. Bättre med minneslund. Då går det bra att tända ett ljus i vilken minneslund som helt. Det behöver inte vara i den stad eller stadsdel den döda tillhörde. Och inte vid bestämda tillfällen heller, utan när tillfälle - och lust/behov - gives.

Känner att gravar ger mer dåligt samvete än vad minneslund gör!
Man ska inte behöva ha dåligt smavete över en närståendes bortgång!
Vi sörjer på olika sätt och minns de bortgångna i vårja hjärtan oavsett om det finns en grav eller ej!
Tänd ett ljus hemma eller i en kyrka! Gör det som känns rätt för dig!
Jag tänder ofta ljus och tänker på mina avlidna anhöriga och/ eller vänner!

Jag slutade för länge sedan att känna skuld eller ha behov att besöka mina nära och käras grav, de som finns.
De i sin själ finns ju inte där utan runt om oss i olika perioder och jag föredrar den "närheten" med dom och vet att de mår bra där de är.
Vi syskon skills åt i denna fråga och massa skit har vi fått, vi 2, som inte tror på det där med gravar .....
Men jag har full förståelse för att andra vill besöka gravarna, pyssla om dem osv. kanske de endast känner någon närhet till den avlidna på så sätt? Inte vet jag..... men det är inte helt rätt att fördömma de av syskon/vänner som inte känner likadant som de själva gör ..... tycker att det borde vara en privatsak hos var och en hur vi handskas med det, ensam eller tillsammans med familjen/vänner.....
Samma gäller våra husdjur ----- de har gett oss mycket under den tiden de levde o saknaden kan vara hemsk ..... Nu gör vi inte längre så som vi gjorde med vår första hund --- begravde henne i djurkyrkogården med sten och allt .... .. Jag besökte inte det men min make fortsatte det regelbundet nästan 10 år. Nu kommer det inte bli så mer när denna lilla hund lämnar oss ......

Min pappa dog förra året. Han är begravd i minneslund. Jag har inte varit där en enda gång. Ändå är det "bara" 13 mil bort.
Han skulle heller inte ha gillat att jag satt där och försökte minnas och tänka på honom som på beställning, utan hellre i vardagen, när minnena och saknaden plötsligt dyker upp.

Jag har hans klocka, den slitna plånboken och några väl valda foton. När jag saknar honom, då sätter jag mig med dessa ting. Gråter kanske en skvätt eller bara plockar med dem och blir tröstad, liksom.