Att tackla sorg efter någon som stått en nära, Hur känner och tacklar ni denna svåra känsla? Alternativ

[Cacki]

Jag spann vidare i olika tankebanor om sorg när jag skrev ett inlägg i tråden om "helikopterkatten" om hur olika vi hanterar vår sorg.. Det skulle vara intressant att höra hur ni tänker och känner kring det här.

Mina föräldrar är döda båda två och jag och min bror har så olika sätt att bevara deras minne.
För honom är det viktigt att ha en grav att gå till, så det har vi. Men själv känner jag inget behov av den eftersom jag känner att de finns inom mej ändå. Minnen som dyker upp i precis när som helst i min vardag i olika situationer. Man kan fnissa till åt någon komiskt liten händelse som påminner om något där någon av dem varit delaktig, bli lite sorgsen eller vemodig när man tänker på en viss händelse eller om man helt enkelt känner sej lite villrådig inför något och därför hämtar beslutskraft genom att fundera på "hur skulle pappa eller mamma ha gjort", osv osv.
Att gå till graven bara för att bli ledsen över att de inte finns längre känner jag lite som att utsätta sej själv för onödig smärta. Dessutom distraherar själva kyrkogårdsmiljön min förmåga att släppa tankarna fria.
Brorsan däremot behöver "fly" dit ibland och bara för att få vara nära dem av olika anledningar.

Till saken hör att jag har förmånen att bo i mitt gamla barndomshem. Det är det stället där jag själv föddes och där mina föräldrar alltid har funnits under hela mitt liv. De finns liksom i väggarna och en grav skulle aldrig kunna ersätta värdet av detta. Kanske är det mycket därför jag och min bror är så olika, jag vet inte....

Han har alltså ett stort behov av att ha graven, medan den för mej mest känns som en belastning som ger mej dåligt samvete om jag inte sköter om den perfekt när det är min tur att ansvara för det.

Nu får jag dessutom ytterligare dåligt samvete för att jag skriver det här. Är det verkligen okej att känna så här??

[omk]

Min pappa dog förra året. Han är begravd i minneslund. Jag har inte varit där en enda gång. Ändå är det "bara" 13 mil bort.
Han skulle heller inte ha gillat att jag satt där och försökte minnas och tänka på honom som på beställning, utan hellre i vardagen, när minnena och saknaden plötsligt dyker upp.

Jag har hans klocka, den slitna plånboken och några väl valda foton. När jag saknar honom, då sätter jag mig med dessa ting. Gråter kanske en skvätt eller bara plockar med dem och blir tröstad, liksom.