Nej, det är att vara orealistisk, men man vet ju att om man ger upp helt i sina tankar, so gör kroppen det också. Svårigheterna vi möter kan/känns hopplösa många gånger och man vill ge upp, vilket man i början ofta gör innan man har tänkt igenom sin/de käras situation och sen kan hitta ljusgnistrande att ta upp.....
Vi reagerar alla så olika, så att det kan inte sägas att allt ordnar sig bara man rycker upp sig, men hur lätt är det? Det beror ofta om den inställningen man har lärt sig, eller befunnit sig i som antagligen ger en fingervisning samt om det gäller inte en själv utan den situationen man lever i.
Jag tycker att ni båda som skrev innan mig har många vettiga åsikter om det hela. Dock vill/tror jag på det mer positiva kan ge en bättre liv, hur i katten man hittar det.........
För min del har det varit avgörande, annars hade jag inte ens kunnat växa upp, så då får jag väl tacka min lyckliga stjärna att jag kämpade som jag gjorde, i barndomen omedvetet, men när jag ser tillbaka på kriserna så som min läkare sade att inte många hade överlevt det jag gjort.
Jag vet ju endast om mitt eget sätt att se positivt och vet inte vad andra gått igenom, men sett många olika sätt som de har reagerat i svårigheter, förluster och sjukdomar.....
Kommer lyckan och förnöjdsamhet utifrån eller inifrån?
14-06-2012, 11:17
