[attachment=70679:we_are_the_world.png]
Idag går jag med ett nästan fånigt leende på mina läppar och till och med tar några danssteg och sjunger en trudilutt!

Det har inte hänt någonting speciellt idag,jag har vaknat för sent,rastat hundarna,vi har ätit frukost,diskat,pratat i telefon,uppdaterat mina bloggar,alltså bara det helt vanliga som jag gör under mina dagar då jag är vaken.

Jag tror att precis ALLTING kommer inifrån människan själv vad det gäller våra känslor,men vi har tendens till att anklaga medmänniskor om och när vi mår dåligt eller omständigheter i våra liv.

Mer och mer märker jag hur jag själv med mina tankar och känslor gör mitt liv;det vill säga är jag negativ drar jag negativa händelse och människor till mig.
Är jag glad händer härliga sker i mitt liv!Så jag har blivit noga med VAD jag tänker om mina medmänniskor och hur jag tänker om mig själv!

På detta vis har livet blivit så spännande,varenda dag!

Visste ni att det som vi koncentrerar våra tankar på drar vi faktiskt till oss?

Varenda morgon startar jag mina dagar med STOR TACKSAMHET för mitt liv med ALLT som det innebär!

Visst är det så Silos att ett leende smittar av sig. Även ett positivt inlägg kan göra gott. Och du skriver ju mest positiva inlägg.

Det är just det positiva över nästan ingenting som får det stora , bra sakerna att ske i livet.....
Känner mig som en prinsessa efter besöket hos frissan och passar på att vara glad för att det blev ändå finare än jag väntat mig.
Om man ger det första tanke som kommer upp när man vaknar till ett bra dag så brukar det funka bra. Det känns helt underbart att tassa in i växthuset det första jag gör på morgonen. Härligt!
Brukar vakna på natten för en kissepaus mitt i en dröm som handlar om det sista jag skrev ner till min bok. Det blir att småle tills man somnar om.
Tack gode Gud för det kreativa!.....

Det är lättare att förändra sig själv än att ändra på andra.

Ja, det enda man kan förändra är ju sig själv, det kan medfölja eventuellt förändringar hos någon annan.
Man speglar ju ut det man själv känner, då kan det ge resultat...... Man får nog börja det i den ändan om något inte känns bra.
Man kan inte ens begära det från andra ......

Vad som påverkar den antar jag?
I sådant fall båda delarna.
Gränsdragningen mellan dem är en kognitiv företeelse.

Känns inte som om man kan ge ett entydigt svar på . Visst är allting lättare när man har en positiv inställning men det kan vara svårt att ha när fötterna slås undan för en gång efter gång.

Det gäller som sagt att se det positiva , lyckliga , i det lilla som att man t ex trots allt kan stå upp ,att det inte var en stroke som man befarade osv.

Det kan vara svårt ändå som sagt var när det hela tiden tillstöter nya " eländen ". Allting är inte svart eller vitt utan för det mesta grått i olika schatteringar .

Ja,det finns många svar på detta och varje människa har sina svar på varifrån känslorna kommer.

Och visst är det svårt att uppleva någon lycka när saker går emot en,det tror jag med.
Du har rätt saker är inte antigen svarta eller vita här i livet,utan det finns alla färger under livets dagar.

Men jag för min del vet att det faktiskt går att påverka sitt liv genom mina tankar!

Och idag fortsätter mitt underbara glada harmoniska lyckliga roliga tillstånd!


hos I.R 049.JPG

Tack för alla era svar!

Jovisst är detta inte så enkelt och kan ses från olika håll, men i slutändan kan man inte begära andra det man inte själv ha fixat eller åtminståne insett sina egna fel.
Det händer ju mycket under livet och de sakerna kan drabba en hel familj, då kan man hjälpas åt, stödja varandra eller vad det månne vara.
Det jag skrev tidigare gäller ju det enkla, vardagliga livet där man bidrar efter sin förmåga. Där är det bra att ha en tanke om att när det går mot en, kolla först hos sig själv varför man reagerar som man gör och varför?
Finns det något hos en själv som orsakar det?

Precis så är det ju!

Enligt min uppfattning så kommer det innifrån! Är jag nöjd med allt runt om mig så är jag lycklig och ser ljust på allt!!

Är jag missnöjd så är allt mörkt och grått!

Så om läkaren säger att tyvärr , du har en allvarlig sjukdom så går den bort om jag bestämmer mig för att vara glad och lycklig ?

Inte funkar det så för mig iaf. DÄremot blir jag naturligtvis glad och lättad om det visar sig att det INTE var en allvarlig sjukdom.

Det finns någonting som heter Law of attraction. Man kan läsa lite här ( hittade inget bättre så här på rak arm):

http://lawofattraction.ifokus.se/

Jag har märkt att det psykiska måendet är kopplat till hur man mår fysiskt, har man någon krämpa eller liknande som begränsar en så är det inte så himla lätt att hålla humöret uppe alla gånger.

Jag känner lite igen vilsenheten när de gamla metoderna att hålla uppe humöret inte längre fungerar när man har fått en ny krämpa. Men jag tror att man kan hitta nya sätt att se positivt på saker och ting trots värk eller andra bekymmer. Kanske behöver man fler positiva människor runt sig, kanske fler tillfällen där man bara lyssnar på fåglarna. Det är säkert olika. Själv har jag märkt att jag behöver mer tid utan krav när värken i lederna tar över. Fler helger i torpet alltså ... och så mina lediga fredagar där jag själv bestämmer vad jag gör.

Så har det varit under mitt liv och till slut vara jag bara tvungen att börja söka inåt inuti mig själ och jag fann att det var därifrån allt kommer,både glädjen och sorgen och allt annat i känslovägen.

Jag tror att det skulle säkerligen göra livet lite lättare,men det är samtidigt mycket svårt och man måste tillåta sig att vara ledsen,sorgsen,arg mm.då man har fått reda på att man är allvarlig sjuk!

Norman Cousin skrattade sig frisk från en obotlig sjukdom:
http://www.slh.nu/assets/documents/artikla...tta%20dig.1.pdf





Detta tror jag fullt och fast på!

Visst är det så och,men det intressanta är varifrån allt startade och vad vi kan lära om detta.

Jag själv mådde psykiskt mycket dåligt under årtionden och till slut började jag även må dåligt i min kropp.

Mycket,kanske till och med allt beror på hur vi blev behandlade av våra mammor,pappor,syskon,släktingar under de första 3 åren av vårt liv.
Allting som händer hamnar till det undermedvetna och detta bestämmer hur vi utvecklas som människor.Här finns en del intressant att läsa om det undermedvetna:
http://www.hypnosinstitutet.com/det-undermedvetna

Det som känns mest jobbigt just nu är det dubbelseende jag drabbas av, har ett slags prisma över ena glasögat som korrigerar det mesta men det är nästan som att vara blind på vänsterögat alla fall och jag har ytterst svårt att göra något som kräver en viss precision och det kan vara så enkla saker som att skriva en inköpslista eller att trä på en nål. Är så himla deprimerande när man knappt kan se ett textat TV-program tex. och allt detta sänker minst sagt humöret.

Jag förstår mer än väl att du har det svårt!
Men du kan ju gör allt som du fortfarande kan göra och glädja åt det!

Det gäller att lära sig se möjligheterna istället för omöjligheterna.
Att påstå att inte det som är utanför oss påverkar oss tror jag inte att man kan. Är det struligt runt omkring oss i den närmaste omgivningen så påverkar det absolut vårt humör. Nog är det väl svårt att vara glad och känna ro i sinnet om ens barn blir sjukt eller hunden t.ex. Vissa människor är också energitjuvar och det påverkar också humöret. Människor som ständigt klagar och gnäller blir väl ingen glad av att höra.
Däremot kan vi i varje fall till en del välja bort negativ yttre påverkan.

Vi har samma inställning ser jag. Inte går jag ständigt omkring och är irriterad över sådant jag inte kan göra något åt men visst blir jag negativt påverkad .

En del negativt som hänt har gjort att man känner tacksamhet för det som man fortfarande kan göra men inte kan jag känna tacksamhet för min ena sons obotliga sjukdom t ex .

Jag tycker nog att det där med att positiva tankar kan göra att man kan bli frisk är något påhittat av någon som inte tror på läkarvetenskapen . Inte kan min man bli bra i sitt knä genom att tänka positivt , vi har gjort det efter alla fyra operationerna men inte har det hjälpt .

Inte blir jag mindre handikappad genom att tro att jag ska kunna göra allt det som jag kunde göra förut , inte kan jag sluta med morfinet och inbilla mig att jag inte har ont osv osv.

Nej , helt klart påverkas vi av än det ena än det andra , både roligt och jobbigt , och det är det som styr över hur vi mår.

Visst är jag trots allt tacksam över att det inte är värre än det är med oss med det gör ju inte att vi blir friskare , det gör det hela lite mer uthärdligt helt klart men inte blir vi som sagt var friskare.

Tror ni verkligen att den som t ex har mist en arm kan få den att växa ut igen genom att tänka positivt ?!

Nej, det är att vara orealistisk, men man vet ju att om man ger upp helt i sina tankar, so gör kroppen det också. Svårigheterna vi möter kan/känns hopplösa många gånger och man vill ge upp, vilket man i början ofta gör innan man har tänkt igenom sin/de käras situation och sen kan hitta ljusgnistrande att ta upp.....

Vi reagerar alla så olika, så att det kan inte sägas att allt ordnar sig bara man rycker upp sig, men hur lätt är det? Det beror ofta om den inställningen man har lärt sig, eller befunnit sig i som antagligen ger en fingervisning samt om det gäller inte en själv utan den situationen man lever i.

Jag tycker att ni båda som skrev innan mig har många vettiga åsikter om det hela. Dock vill/tror jag på det mer positiva kan ge en bättre liv, hur i katten man hittar det.........

För min del har det varit avgörande, annars hade jag inte ens kunnat växa upp, så då får jag väl tacka min lyckliga stjärna att jag kämpade som jag gjorde, i barndomen omedvetet, men när jag ser tillbaka på kriserna så som min läkare sade att inte många hade överlevt det jag gjort.

Jag vet ju endast om mitt eget sätt att se positivt och vet inte vad andra gått igenom, men sett många olika sätt som de har reagerat i svårigheter, förluster och sjukdomar.....

Jag håller absolut med dig Stintan! Det är oerhört viktigt att vara ärlig i sina känslor speciellt inför sig själv,eftersom vi inte kan lura oss själva eller andra och vara glada när vi inte är det.

Men samtidigt sägs det att "you kan fake it untill you can make it" det vill säga att jag kan låtsas att jag är glad och skrattar...så till slut kan det ju hända att jag faktiskt blir äkta glad efter låtsas skrattandet.

Kunde inte ha sagt det bättre.

Inte försvinner mina sjukdomar av att skratta. Om det skulle hjälpa mot sjukdomar så hade jag inte fått dom eftersom jag alltid skrattade mycket.

Men det är inte lätt när man har ett helvetes värk och inte kann göra nåt.

Den som säger att bara positiv tänkande och skratt botar sjukdomar har aldrig varit sjuk.

Sen att man inte bara kan gå och tänka på allt elände, ja det vet ju alla. Att positiva tankar kan hjälpa när det är som värst men inte botar dom nåt

Elisabeth

Ja,hur skulle man kunna känna tacksamhet för att ens barn är sjuk?
Men man kan känna tacksamhet för att man klarar av att vara med om det och stödja sitt barn,det tror jag.

Jag förstår mer än väl att det är svårt att tro att positiva tankar skulle göra din makes knä bra och jag vet att troligen skulle jag tänka och känna likadant om jag hade det på det viset med mitt knä.

Och jag förstår att det inte är lätt att tro att du skulle bli mindre handikappad,sluta med morfinet och så vidare.....

Och inte tror jag att en ny arm kan växa ut genom att tänka positivt!

Har du undersökt detta med tankens kraft eftersom du skriver att det bara är påhittat av någon som inte tror på läkarvetenskapen?

Du skall veta att tankens kraft är ENORM!
Här nedan finns en del att läsa:
http://www.halsosidorna.se/Mentalochpsykiskhalsa.htm

Jag förstår dig!
Men samtidigt vet jag vad jag talar om ialla fall för min egen del!Jag har varit sjuk och haft fruktansvärd värk i min kropp!
Men samtidigt kan jag villigt erkänna att det handlar inte endast om att tänka positivt,absolut inte,utan det är många många saker i livet som påverkar våran hälsa både i kroppen och psyket!
Och jag har jobbat hårt på alla plan i mitt liv för att bli av med min psykiska ohälsa och kroppsliga ohälsa och jag vet att mina tankar,min tro,glädjen och tacksamheten och mitt agerande och reagerande har gjort att jag mår mycket mycket bättre idag och all värk har faktiskt försvunnit från min kropp!
Jag känner det som att jag har fått ett nytt liv!

Men varje människa har sin väg att vandra genom livet så vi skall nog inte gämföra oss med varandra,utan ta till oss det som känns bra från våra medmänniskor,resten kan kvitta!

Jag hoppas innerligt att du får må bättre!

Falsk glädje eller sorg för den delen tycker jag verkar hemskt tillgjort och konstigt. Hur ska man då kunna veta när människans känsla är äkta?

Kan man glädjas åt det lilla så finns det alltid något att vara glad över men man måste väl inte gå omkring och skratta hela tiden.

Om man inte känner en äkta glädje el optimism så då får det vara! Det gör ju ingen annan glad heller för att man känna av den i kroppsspråket och då kommer det inte från hjärtat. Vad har man för nytta av det då?

Men har en viss förståelse att man inte alltid kan visa ut det som är tokigt. Man får väl ha en allmän balans med det då bland dem man inte kan dela sin sorg med. Det utan något överdrivande skådespel.

De som har levt länge med smärtor och det går kanske inte göras något med, så hur hoppfull kan man begära att personen är? Det är upp till var och en att leva med så gott det går.

Ja,absolut sant!

Vad jag menade med att skratta på låtsas är att göra det i sin ensamhet och absolut inte inför andra människor!

Det finns sååå mycket att vara glad för,varje dag hittar jag nya glädjeämnen!

Och klart är att ingen människa varken vill eller kan gå och skratta hela tiden!

Idag är jag glad för att det regnar!

Som jag skrev till Stintan så kan man vara "falskt" glad i sin ensamhet och det kan faktiskt göra nytta för en själv.Så många ggr.som jag har skrattat och varit "falskt"glad i min ensamhet så har det för det mesta sluttat med att jag har skrattat från djupet av mitt varande så att jag nästan har kiknat!
Men andra ggr.har det "falska"skrattet gjort att jag har börjat gråt och det var oändligt skönt eftersom jag har haft svårt för att gtåta.
Så i slutändan blev det alltid bra!

Silos
Jag vet, har gråtit så mycket också i mina ensamma stunder, men känslorna måste komma ut och inte lagra dem som värk i axlarna.
Märker detta så lätt hos mina klienter som kommer för att få hjälp med sina smärtor. Upptäcker lätt då det är inre beskymmer och då säger jag till om det, beroende hur väl jag känner dom. Man kan inte alltid börja rota i deras liv om de inte vill, vilket jag snappar upp.
Min egen nacke och bröstrygg värkte mycket tills jag kom på detta och sedan är det borta.

Idag har telefonen gått varm, flera har velat komma, men tar inte emot fler just nu när jag kommer inte vara hemma, men lovat dem att kolla om tid senare i sommar.
Livet är bra underligt äventyr ........

Att fejkat skratt kan få en att gå från deppighet till glädje, eller i alla fall förnöjsamhet, har ju sin naturliga förklaring eftersom t.o.m. så lite som ett fejkat leende lösgör endorfiner i kroppen.

Jag tror att det är en absolut nödvändighet att unna sej att vara ledsen/arg ibland för att kunna bearbeta sina motgångar.
Ofta härstammar sådana känslor från rädslor och förlorad kontroll. Är det något riktigt skrämmande det handlar om, tror jag t.o.m att det nästan är en absolut nödvändighet att få måla fan på väggen och kanske tillåta sej att tänka ett absolut värsta möjliga scenario. Detta för att man ska kunna analysera vad det är i situationen som är så skrämmande, för att sedan kunna göra upp en mental strategi för hur man ska kunna gå så hel ur det hela som möjligt.

Ilska och sorg får inte blandas ihop med bitterhet. Det tror jag däremot är en farligt och destruktiv känsla att fastna i.

Dessutom, vad vore livet utan både positiva och negativa känslor?

Helt rätt, det är så lätt att falla i bitterheten, har ju själv upplevt även den biten men insett att jag inte är mig själv då. Har sett hur min mor var bitter på allt, inget dög eller föll i god jord, sån vill jag inte bli och hoppas att man inte blir så senil att man blir en pina åt sina nära.
Det verkar vara lätt att skylla ifrån sig allt när man lever i bitterhet, tror jag. Nu har jag endast sett min mor och min andra syster som hamnade där, dock var inte mor dement, men ack så vass i tungan.....
Allt som hänt henne var andras fel......så ser jag det inte för min del, vet ju att man gör sina fel och har sina brister.....
Bäst att bita i det sura äpplet och sen släppa det hela....

Om ni bara visste hur många år jag gick med dåligt samvete för att mor anklagade mig för allt. Som barn/ung vill man ju göra gott till sina föräldrar, men det gick inte.
Fick ta mig ur det.... Beskymmret låg ju hos hennes tankar..... Jag skulle inte bära det också......

Bitterhet är förödande för oss människor är ett som är säkert!
Bra gjort att du kunnat komma underfund med att det låg hos din mor!

Jag tror hur man är och hur man är och hur man reagerar på händelser är en blandning av yttre faktorer, inlärning samt genetisk betingad. Men man kan ju alltid träna sig i viss mån till ett positivt tänk.

Tror nog att det sägas så......men att komma underfull själv det om sig själv kan nog vara så knepigt om man inte enbart lever i den miljön.
Har man lärt sig att se o förstå det som är mer positivt o jämför det som varit så kan man vända på det och förstå att inte gå i de fotspåren som leder mot det mörka.
Troligen finns det med i arvet för mina andra släktingar kunde vara så positiva och inte skylla ifrån sig, det var nog av de gener jag fick lite extra hjälp.......

Det blir inte bättre än man gör det för sig. Varför skylla på mamma? Glömde dom klippa navelsträngen? Jag tycker nog att man får ta ansvar för sitt eget liv. Undrar hur dom gör som inte vet vad dom har för arv?

Vet att mitt arv i alla fall är att kunna stava rätt, precis som du kan Stintan... till skillnad från andra: tummenupp:

Ja,visst skall vi ta ansvar för våra liv!Inte skulle jag vilja lämna ansvaret till någon annan!Så det gäller ju att själv klippa av navelsträngen,men detta kan vara och är mycket svårt för många människor i våran värld!
För mig tog det årtionden att klippa av navelsträngen,men nu är jag fri!

Jag skyller inte på mamma utan min egen blindhet och rädsla att komma ur det hela. Hon ville ju inte ha mig så vad har jag för ansvar egentligen?
Men att växa upp i det var inte så enkelt. De andra syskonen var ju värda mycket mer än jag. Men till hennes stora förtret fick jag det mycket bättre i det vuxna livet än de andra ihop.
Tur att det fanns Goa mostrar som gav mig kärlek och egenvärde, lärde mig att se att alla är vi lika värda och få leva det liv man själv är värd för och tro på det inneboende godheten hos medmänniskor.

Inte skyller du på din mamma!
Utan du tar verkligen ansvar för ditt eget liv!

Tack vännen,
Det som varit kan man inget göra åt, men det lärde mig en hel massa hur folk kan fungera....... Mor lilla kunde inte fatta det att hon inte blev så ofta bjuden till sina syskon..... De orkade inte med henne,....
Jag har alltid litat på att det finns en god och kärleksfull Gud som inte ränner efter små barn med kvasten i högsta hugg om man råkade göra fel.

Tyvärr tycker jag det skriker av bitterhet gentemot din mamma i ditt inlägg.

Men Stintan,nu läser du ju Ugglemormors inlägg som fan läser bibeln.

Har du tolkningsföreträde eller? Det där var knappast första inlägget av Ugglmormor som osade bitterhet. Du får ursäkta Silos men det är min åsikt.

Men självklart får du ha din åsikt,precis som jag tog mig friheten att skriva min åsikt om det som du skrev!

Ja, stintan,
Det lyser igenom som du nämner, men vissa saker kan beröra en än när man blickar tillbaka i tiden.
Hennes sista ord till mig var ju att hon ångrar att hon inte ströp mig i vaggan......efter det levde hon några år till men jag avstod att ha mer kontakt.
Hon önskade mig även allt ont som finns och sade att jag var inte värt att få det så bra i livet.....

Hur skulle du reagera om du hade fått höra det?

Hon var på väg att skiljas av vår far då jag kom till, så det fanns delvis en orsak till det hela, men insåg att kunde inte klara sig ensam med en unge...... Jag förstår henne delvis hur det hela var, men accepterar inte de hårda orden från henne.......jag var ju den av syskonen som ställde upp för henne både ekonomiskt oc praktiskt under hela hennes liv. Men det ångrar jag inte, vet med mig att jag gjort rätt hela vägen.......
Nu är det passerad tid så hon få ha det bättre där hon finns nu, det missunnar jag henne inte.

Jag hade betraktat människan som sjuk för så beter sig inte en normal människa och antagligen sagt upp bekantskapen så fort jag kunnat. Att älta gamla oförrätter blir man bara bitter av och du återkommer ju rätt ofta till det som varit tråkigt och jobbigt i ditt liv.
Själv ser jag det som att vi alla bär på en ryggsäck full med mörka och ljusa stenar. Man får välja själv vilka man vill bära på och vilka man vill kasta för att göra bördan lite lättare. De ljusa stenarna väger inte alls lika mycket som de mörka. Behåller man alla mörka så finns det snart inte plats för nya ljusa och bitterheten kommer när ryggsäcken blir för tyng att bära.

Jovisst, Stintan
Hon var sjuk på sitt sätt. Jag har fått gå för at få hjälp när jag blev vuxen och fattade att felet ligger inte hos mig.men jag har haft mycket stöd av maken att bearbeta det värsta och se på det hela som det var. Samt av hennes 3 av 7 systrar som har funnits som stöd, den sista av dem dog nu i februari.

Jag förstår vad du menar hur du skulle reagerat men jag har varit mycket vekare och hållit avstånd och besökte inte henne oftare än några års mellanrum och hon var för snål att ringa till mig. Det gav de andningspauserna så att det var lättade att leva i min egna, vuxna värld.

Min make brukar säga att de båda sjuka personer, mina föräldrar, borde inte haft ha hand om barn över huvudtaget. Det stämmer..... Har hållit dottern undan deras närhet o hon har förstått det hela.

Ja, det är mycket bättre o lättare att bära med sig det positiva
Tyvärr kommer det upp nu när jag färdigställer min bok, därför har det blivit för mycket tjat, men kommer inte vara i forumet pga ett par resor.....