Att det finns kvar kvinnovåld beror nog mycket på slentrian i olika sammanhang.
Skämt som att kvinnor behöver ömhet och värme, släng dom i elementet så blir de både ömma och varma. Förvånande nog så skrattar många man inte troddde skulle göra det, åt sådana skämt.
Det gör att kulturen för män att som i norra landsänden verkligen ta avstånd från kvinnovåld kvävs. De flesta män jag känner upplever sig i själva verket angripna av den senaste tidens diskussioner. Det diskuteras som att alla män slår när det i själva verket är en minoritet ( men ändå, en man som slår är alltid en för mycket).
Det behövs en mycket nyanserad diskussion för att män som inte är våldbenägna inte skall känna sig angripna utan våga stå upp mot kvinnovåld. Men vilka män det är som gör det, verkliga män!!!!!!
Det finns också en annan sida av våld i hemmet som är ännu mera tabubelagd än mäns våld mot kvinnor. Det förekommer faktiskt att kvinnor slår män. Jag känner själv till ett fall där kvinnan med mer eller mindre uttalade psykiska problem faktsiskt slog sin man. Hon är så manipulativ att han inte vågade ta ut skilsmässa för att han förmodligen skulle mista vårdnaden om barnen. Att kvinnan ensam skulle ha vårdnaden om barnen skulle vara mer eller mindre en katastrof för dom. Skulle han bara försvara sig så mycket att det skulle finnas minsta märke på hustrun så skulle han omedelbart klassas som kvinnomisshandlare. Vem skulle tro på honom?
Han stog ut mer eller mindra pga av att barnen var gisslan i äktenskapet och att han inte kunde lämna dom eller på minsta sätt riskera att denna manipulativa kvinna som är allvarligt störd skulle få ensam vårdnad. Denne man har mycket att bära på i sitt liv efter detta äktenskap och har svårt att få perspektiv på tillvaron.
Våld mot kvinnor göms undan, skyfflas iväg, vedvärderas och förminskas så att kvinnan i stort sett skall skämmas, tro att det är hennes fel och ta tillbaka anmälan. Tesas fall är ju ett klassiskt exempel. Det är nästan så man får lust att fara iväg och försvara henne fast det är försent.
Grundproblemet är egentligen att våld är förkastligt överhuvudtaget. Våld mot kvinnor, våld mot barn, våld mot män, våld mot djur, inget är acceptabelt.
Våld mot en svagare individ som inte kan försvara sig är så lågt att man inte vet vad man skall säga om det. Detta brukar också vara det kraftigaste våldet eftersom förövaren upplever att han inte riskerar något. Att hjälpa till och mörka en sådan persons handlingar förvärrar hans beteende, han upplever ju att han gör rätt för att det inte kommer någåt motstånd.
Ynkligt skulle jag vilja kalla de som väljer att dölja det våld som pågår mot andra. Som väljer att titta bort fast man vet att någon annan far illa. I synnerhet gäller det rättsväsendet, polisen och sociala myndigheter som faktiskt har till uppgift att verkligen hjälpa.
Det är våldet i sig som är det stora problemet. Inte vem förövaren eller offret är. Det andra problemet är alla de som ser våldet men inte protesterar.
|