CITAT (pisanggoreng @ 24-11-2004, 21:31)
För övrigt har jag en 2,5-årig dotter och inser nu att det inte kommer bli "bättre" på länge...
Som någon sa: Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer.
Riktigt så är det väl inte alltid men nog finns det en del sanning i det. När de är små är det ju "vårdandet" som är det huvudsakliga. När de blir större behöver de stöd, uppmuntran, regler och att man bryr sig om dem på ett helt annat sätt.
Ungdomar i årskurs 8 lär ha det extra jobbig, de är på väg från barnstadiet till att bli vuxen och känner sig ofta vilsna. Jag tror att det är därför det blir så många konflikter hemma.
Jag har ofta sagt till mina barn att "hemma där kan ni alltid vara precis som ni är", för vad vet vi vilka roller de spelar utanför hemmet. Värst är det när de verkar vara "nere", då gäller det att gå varligt fram för att kunna vara till hjälp.
Oj, oj det kanske verkar som om jag aldrig "gått i taket" för jobbiga tonåringar, så är det emellertid inte, ibland har det känt som om jag skulle bli galen...