Nån som har bra förslag på hur man får ordning på en tonåring? Har god lust att slänga ut min med huvudet före i snön!

Med de tre R:en
Respekt
Rutiner
Regler

Det går över, om inte förr så när dom blir pensionerade
Tålamod, räkna till 10 innan du exploderar
Låt dom inte få övertagett visa att du är vuxen men utan att bli auktoritär.
Prova med att skratta åt dom en gång i stället för att bli arg. Det brukar ta!

jag håller med netaaves svar... men tyvärr så hjälper inte det alltid...

Men man FÅR känna det så ibland. (Och även värre än att "bara" slänga ut dem i snön) men givetvis absolut INTE gå till praktiskt handlande.

Det är knappast någon tröst att du tydligen bara har en!!!!!

OCH: DET FINNS INGA STANDARDSVAR. Alla människor ÄR olika och behöver olika "hjälp".

Speca upp problemet:
VAD är det du har problem med just nu??
Är det bara UNGEN som är problemet?
Behöver DU en time-out ?
Är ni inte 2 om problemet?
OSV. OSV.

NÄR du har definierat problemen BRUKAR det vara lättare att hitta lösningar.

Och inget är lättare än att (som jag) sitta på läktaren och ge goda råd...

visa på skarpen var skåpet ska stå.. sen när det lugnat ner sig kan du ju försöka vara lite dom dära tre R sakerna... testaatt låta den(läs tonåringen) vara lite självständig

Försöker jag prata allvar med honom (i snäll ton) säger han bara ORKA, ORKA, ORKA tills jag tröttnar och går. Och röra honom går ju bara inte! Hur blev han sån? Han som var så go´för inte allt för länge sedan.
Jag minns iofs hur jag var när jag var i hans ålder. Det är bara att konstatera att det ligger i generna.
Tack och lov är han iallafall inte ute och springer om kvällarna! Än.....

Tack!

Och wolkenkrabber, jag tycker också det där med självständighet är bra, men under ansvar. Och det har han inget. Det kanske kommer!

Tack och lov repar man sig snabbt mellan varven! Och denna gång lite snabbare med hjälp av er. TACK för era svar!!

Sulawesii, inte är det väl du som är min granne va? Igår rann det på ordentligt för honom, så istället för att slå någon av tonåringarna på käften så slog han till en garderob.
IKEA har mycket bra kvalitet på sina garderober har hans sambo och jag kommit på. Summan av smällen blev en kostnad på akuten för två krossade knogar och två brutna fingrar, som dessutom förskjututs. Hela kalaset gick på 300:-, är huvet dumt får kroppen lida, sa jag åt honom.
Som tur är har jag inte haft dom bekymren med mina, jag kan tänka mig att det kan kännas som att man snart gör något man kan få ångra.
Det blir bättre......men det tar tid, bit ihop.

Han kanske har det jobbigt i skolan, med skolkamrater och krav från lärare.
Det är mycket som en tonåring ska leva upp till idag.
Han tar igen det när han kommer hem, du finns där och du får ta smällarna.
Har själv två tonåringar.
14-åringen är hemsk stundtals, men jag vet att hon har det kämpigt i skolan, med betygskrav och mobbing från vissa.
Lika mycket som hon kommer och kramar och säjer att hon älskar mig.
Hon vet att jag inte ger upp även om hon är för jäklig.

Tänk in dig i hans situation. Så kanske han kan tänka sig in i din.

Nä, det var inte jag! Men, någon dag kanske jag kastar ut en garderob istället ! Jag är mer kasta-typen än slå-typen.

Jag håller med dig, Malvia, tonåringarna har det jobbigt! Det är ingen rolig period att gå igenom.

Jag förstår dig precis Sulawesii, har en sextonåring här som ibland kan tro kommer i rakt nedstigande led från hin håle själv... Har inga goda råd att komma med heller, var nog likadan i den åldern...till vilken tröst nu det vara månde. Det blir nog folk av dem tillslut i alla fall!
Mvh
Fenja

Som det blev av oss.......................?

jag har en 14-åring...vi är många som undrar och åker bergoch dalbana tillsammans.....

Precis Sulawesii! ...som det blev av oss!
Mvh
Åsa

Haha! ORKA, ORKA, ORKA... precis så låter det här hemma!
Tillmälen oxå. Och allt är vårt fel säger han, för vi har uppfostrat honom... När han inte kan gå upp i tid till skolan är det vårt fel, trots att man försöker slita av honom täcket och LYFTA in honom i duschen. Och har han väl kommit in dit så kommer han aldrig ut... Och det är också mitt fel, trots att jag bankar på dörren och frågar om han VET vad klockan är. ORKA, ORKA, ORKA, det borde vi föräldrar säga...

Om det är en tjej finns ingen hjälp skämt åsido men det blir svårt
jag är själv mitt i det jag med och jag tycker att vi gör en kupp, om vi alla vuxna hjälps åt så märker dom inget.
Skulle tro att den erfarenhet som finns här kan försätta berg*H

Låt bli att väcka då, låt han duscha till han är klar.
Låten ta eget ansvar, men gör klart för honom före att nu är det slut på servicen. Meddela ev lärare att det är så också, få se hur långt det går.
Exprimentera lite

När vi ändå är inne på kapitlet tonåringar kan jag berätta hur vi gjorde när sonen kom hem berusad en gång.
Vi tog fram videokameran, och sen har det inte hänt igen.

Varför känns det så skönt när ni skriver att också ni har problem? Trodde jag att jag var ensam om det eller?
Jag ska kolla in den här tråden varenda gång jag känner maktlösheten, så känns det kanske lite bättre.

Gillade ert sätt att ta sonens fylla, netaave!

Det var ett bra sätt!

För övrigt har jag en 2,5-årig dotter och inser nu att det inte kommer bli "bättre" på länge... Ni som har tonåringar till barn har nog förträngt de jobbiga småbarnsåren och nu bara minns det "gulliga", men den här tiden är inte så lätt den heller med all trots man bjuds på... (Och det värsta är kanske att man känner igen sig själv mest hela tiden.)

Oh nej! Det traumat sitter kvar än! Och just runt ålder 2-3 tycker jag var allra värst.
Det är jobbigt på helt olika sätt. Som pest och kolera, kanske?!

Har precis blivit av med min "plåga" för i kväll... det är 14-åringen som driver mej till vanvett här med.... aaaaaallllllltttttt tttttaaaaarrrr sssssåååååå hhhhhhäääääärrrrrrr llllllååååånnnnnngggg ttttiiiiiiddddd! För H-E!!! Sätt fart nån gång!!!!!

Jag framlever mitt liv som en levande ljudkuliss;
Nu är det dags att gå upp.... Nu är det dags att gå upp!! Nu måste du gå upp!!! GÅ UPP NUUUUU!!!
Sen är det bara att byta ut uppmaningen "gå upp" mot "packa gympaväska", "plocka upp alla KA-pocketar", "duscha", "komma ut ur duschen" "äta kvällsmat" så har man en bra bild av hur tillvaron med en 14-årig grabb ter sej här...

Som någon sa: Små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer.
Riktigt så är det väl inte alltid men nog finns det en del sanning i det. När de är små är det ju "vårdandet" som är det huvudsakliga. När de blir större behöver de stöd, uppmuntran, regler och att man bryr sig om dem på ett helt annat sätt.

Ungdomar i årskurs 8 lär ha det extra jobbig, de är på väg från barnstadiet till att bli vuxen och känner sig ofta vilsna. Jag tror att det är därför det blir så många konflikter hemma.

Jag har ofta sagt till mina barn att "hemma där kan ni alltid vara precis som ni är", för vad vet vi vilka roller de spelar utanför hemmet. Värst är det när de verkar vara "nere", då gäller det att gå varligt fram för att kunna vara till hjälp.

Oj, oj det kanske verkar som om jag aldrig "gått i taket" för jobbiga tonåringar, så är det emellertid inte, ibland har det känt som om jag skulle bli galen...

Jag fick barn -75, -87 och -93, sen fick jag barnbarn -99 och i fjol. Jag har jobbat med förskolebarn 2-5 år i 30 år.
Jag hävdar att det finns bara en ålder som är helt harmonisk, och det är 5-åringar. Det är efter "kiss-o-bajs" och före trotsåldern. Ja jag vet att 2-3 åringar också kan vara trotsiga och små djävlar, men vänta ni bara till dom blir 6, då vet ni att ni lever.

Efter den trotsperioden så är väl 7-åringar också iofs ganska lugna, men då händer så mycket i kroppen så fram till tonåren kan de bli ganska ettrigt periodvis.
Men sen är det ju olika ändå förstås de är ju individer, och tjejer är värst, tro mig.

Fick indirekt det tipset av Bosse Parnevik, han hade gjort så med Jesper. Läste om det i en tidning och det satt i bakhuvet.

Minnet är barmhärtigt. Minns inte att jag någonsin haft problem med
mina fyra

de är alla vuxna och för länge sedan utflugna ur boet.

Det är nog som med lumpen man kommer bara.....*H

Det gäller att bita ihop. De gillar att provocera oss.Som sagt ibland undrar man hur den lilla goa ungen har kunnat bli ett sådant monster. Flickor är värst för de kan vara hur elaka som helst. Pojkar är mer praktiskt jobbiga, tycker jag.

Lugn det blir bättre! Min dotter började sina utbrott, och då menar jag UTBROTT, när hon var 6. Nu är hon 18 och är underbar nästan jämt. Mogen, rolig, ansvarsfull, omtänksam och med en beundransvärd livsaptit. Visst kommer det jobbiga stunder ibland, men för vem gör det inte det? Min pojke är 14 och har en helt annan pubertet. Märks ingenting på humöret. Nu sportar han mycket och har inget intresse av att slå runt men den dan kommer väl hos honom också. Så just nu NJUTER jag bara av mina barn Så håll ut! torvan

Det går över ! Lovar!

En vacker dag upptäcker du kanske, som jag gjorde, att du plötsligt fått en ny och trevlig unge !

Min yngsta son har varit i trotsåldern sedan han föddes nästan.
Jag trodde inte det kunde bli värre !
Men det blev det ! För tre år sedan var han verkligen ett riktigt monster ! Jag kunde inte ens säga hej till honom utan att han fick världens utbrott, svor och kallade mej de mest hemska saker. Struntade i skolan och läxor och allt annat !

Men nu helt plötsligt är han en ansvarstagande (Nåja,fortfarande lite lat)
mogen 17 åring som anförtror mej både sina problem och glädjeämnen, trevlig, hjälpsam och omtänksam !
Med andra ord en ny unge !

Så ge inte upp !
I morgon när du vaknar kanske han eller hon är förändrad !

Själv har jag inga barn, men ser och hör mycket i min omgivning. Här kommer ett tips: www.drphil.com
Där finns en "Search"-ruta. Skriv in "teenagers" i rutan så kommer det fram en massa tips och råd från Dr Phil om tonåringar. Kanske något som går att använda - han brukar ju vara rätt klok den gode Phil!

Kakaduan

Vad då "flickor är värst"?
Det är en generalisering som inte stämmer alltid.

Äldsta barnet är en flicka och hennes tonårstid rann bara förbi utan större kontroverser, men... sen har jag tre söner ... och det har varit/ är tusen gånger jobbigare
Äldste sonen blev riktigt förnuftig senaste året innan han flyttade ut, så visst finns det hopp för alla , men säg bara inte att flickor är värst


Nu har inte dottern samma far som de tre sönerna och det tror jag spelar in i vår familj. Alltså har jag kommit fram till att det beror på min man att sönerna är så besvärliga.....

Eftersom jag har samme far till båda mina så vidhåller jag att flickor är värst. För visst beror det på fadern om de är besvärliga, det som är bra kommer från oss mammor.

Alla människor ( inkl. tonåringar) har ju olika personligheter.
Det kan skilja väldigt i tonårsrevolten oavsett kön.
Mina tre döttrar har reagerat olika. Mellanflickan var och är en "ängel" jämfört med sina syskon.
Syrrans pojkar strulade mera praktiskt som nån sa här.

an kan ju ibland testa om det finns andra ingångar än huvve?

Skriv ! Rita ! Lägg in på rummet
Gå inte på -direkt de kommer hem från skolan -Hur var det i skolan idag -?? standardsvar OOOOOrka ....................................

Hur det ser ut på rummet -ja det är inte mitt problem

-Konstigt nog är det välstädat -efter lista -
såhär städar man ett rum snabbast -sitter på insidan av garderoben )
-när flickvänner ska sova över

Alla tvättkorgar är märkta med färger ev grader --fungerar även för äldre herrar

Säj inte en negativ sak utan att också ge två positiva omdömen

Tänk på att det går över

Doktor P -han har jag inte en kopek till övers för.......






(

Jag har 2 tonåringar än så länge..16-åriga dottern har passerat det värsta och är numera mer mogen och ansvarsfull än mig många ggr..jag får spel och hon säger ..-Men mamma..tänk på att.... Lugn och sansad...och hon har för det mesta rätt...
14-årige sonen är väldigt lugn av naturen.....och stor och stark och har inga behov av att hävda sig...det räcker med att han visar sig...än så länge "ränner" han inte....men han har en ganska mogen inställning i det stora hela....så jag oroar mig inte särskilt mycket hör honom heller...
MEN...så har jag en snart 13-åring..med ett stort,stort behov av att vara cool.....stark..tuff...och kan inte säga nej till kompisar..nästa år börjar han högstadiet inne i stan och då blir det jättejobbigt är jag rädd för....det kommer bli många sömnlösa nätter innan han är igenom tror jag...
Så har jag minsteman....snart 11...inga problems.....han är vad man kallar en "nörd"...och han skiter i vad andra tycker om det...Han själv kommer nog inte ge mig några bekymmer...det är nog om andra utsätter honom som jag kan vara rädd för...

Det viktigaste med tonåringar tror jag är att prata med dom..och prata...och prata...tills man är färdig...middan får vänta...fotbollsträningen också...

Jag lurades faktiskt av min egen och andras inställning till tejer och killars 'jobbighet' och tänkte att jag iallafall skulle få det lugnt som tonårsmor. FEL!
Min son blev en otrevlig surputt och kompisens tjej som är ett år äldre är rena rama ängeln!

Det där med städning....... jag har försökt att inte bry mig om sonens rum, men tillslut blir det en sanitär olägenhet där inne! Som det har stunkit därinne!! Och hans dammråttor och smuts hittar dessutom ut till närliggande ytor. Inte så kul när det är nystädat.

Men vad han än gör kommer han alltid att vara min son!


kerstin z5-6

Det ska jag se till att tänka på!

Va många kloka råd det va här...härligt
att ni delar med er Mina tjejer har egna hem och
snart egna tonåringar...så här är
det luuuuungt o skööööönt, har varit där ni är nu, kan sakna
ibland alla härliga snack vi hade runt köksbordet, men jag tror jag får mina barnbarn där snart, då har dom nånstans att fly till när föräldrar inte
förstår...låter som jag är lastgammal, men se de är jag inte, fick mina
tjejer tidigt med 14 mån. mellanrum....så va de klart

Jisses! Jag har en 19åring som ligger i lumpen, han har ALLTID varit en ängel...undrar fortfarande när han ska komma i puberteten... Alla hans vänner dräller runt i hemmet och sover över på kors och tvärs, alla lika artiga, vänliga, hjälpsamma och rara!
Fjortisen är vårt världssamvete. Hans pubertet varade i ca 6 mån då han grät och skrattade med samma intensitet varannan minut. Nu är han så KLOK och FÖRSTÅNDIG så jag vet inte vad! Festa kan han inte stava till utan vill vara hemma och ha "familjemys". Precis som lumpargrabben när han är ledig. Den store festar då och då men inte så ofta och har en vettig inställning till det. Jag är SÅÅÅ tacksam för mina kloka, rediga och goa grabbar så det finns inte!!!
De ser allt man gör för dem, är glada och tacksamma för minsta småsak och gest. Artiga mot oss och "di gamle" i släkten, äter allt och tar fullständigt ansvar för sin skola utan att jag behöver ha minsta koll.... Börjar undra om det är normalt...låter som om jag är/tror jag är en superförälder. Men jag har ingen aning om hur de har blivit så fantastiska!

Så skönt att få läsa att inte allt behöver vara "kaos"

Bra råd! Jag vet, jag har gjort det. Hans lärare är helt införstådd med situationen. Och för det mesta åker jag mycket tidigare till jobbet.
Och han kommer ju för sent varenda dag!
Det är bara det att när jag är hemma mår jag så dåligt själv av att se honom. För mig är det viktigt att komma i tid: respekt för andra, artighet etc. Drt är så svårt att låta bli att lägga sig i.

Min äldste lärde sig säga nej vid 1½. Sen var det bara nej nej nej. När han var 4 och fick en lillebror ville jag sälja honom till högstbjudande ibland.
Tonårstrotset (eller vad man ska kalla det) började vid 10-11 och blev bara värre.
Men nu, när han ska fylla 16 om ett halvår, nu ser jag faktiskt en ljusning. Han HAR mognat lite. Han börjar ta mer ansvar. Han FÖRSÖKER på nåt konstigt vis komma i tid (trots att han aldrig lyckas).

Jag kan inte påstå att det ÄR folk av honom. Men jag kan se en möjlighet att det kommer att bli det.

Och så har jag alltid tänkt att det är min viktigaste uppgift som förälder att älska honom, även när det faktiskt känns svårt. Vem ska annars göra det?
Att inpränta att jag står alltid på din sida, jag vill alltid ditt bästa, du kan alltid komma till mig. Jag kommer aldrig att sluta älska dig hur förbannad jag än blir.

Den yngste har alltid varit en mycket lätt match i jämförelse. Kanske för att den äldste har tagit så mycket plats. Den lille har varit vänlig, resonabel, empatisk. Som en liten ängel.
Men nu är han 11 och jag har inga illusioner om hans tonårstid heller. Tecknen finns där.
Fast nu har jag åtminstone lite erfarenhet.

Precis så tänker jag! Men, det är inte ofta jag kan säga det till honom, för han blir bara upprörd. Men, det är bara att säga så mycket jag hinner. För han fattar väl något själv och kan lägga till resten!

Skulle inte skriva i denna tråd, eftersom jag inte har lyckan att ha barn…

Men mins från min egen tonårstid att en gång när jag var mer än lovligt sur på min stackars mor och kom hem med ”mord i blick” så hände följande:
När jag stod i dörren, så hörde jag hur min ”kära moder” kvittrade ute i köket:
Men vad bra att du kom! Har precis tagit ut en plåt med havrekakor ur ugnen!
Ta dig ett glass mjölk så länge så får du ett par nybakade!
Jaaa, och jag som var sur ju…
Det funkade liksom inte i den situationen!
Sedan hade vi ett givande tjejsnack, hon och jag, om allt och ingenting (vi hade inte pratat med varandra på länge då)
Till saken hör kanske att min mor brukade inte baka, så ofta, så det var inte någon "vardagsmat" precis med nybakat!

Åsikter om barn osv får man ha, även om man inte har barn!

Idag fick vi en CD-skiva med en halvtimmas film med barnbarnen Linnea och Sandra som bor ca 155 mil härifrån
Dom har nyligt fyllt två resp. tre år

Sååå länge sen våra egna var så små

Flickor är inte alltid jobbigast. Har 2 stycken som växt upp utan några trotsåldrar eller jättekalabaliker i tonåren. Visst var dom gapiga och ilskna ibland och totalt ointresserade av att städa, men jag är väl inte så lättprovocerad och när deras skit spred sig för mycket i huset tog jag en svart sopsäck och stoppade ner allt i och ställde utanför dörren till deras rum och sa att om den inte är tömd före .....dag så åker den i grovsoporna. Det tog ett par dagar men tillslut var den tömd straxt före deadline. (annars hade jag tagit den till grovsoporna!)
Den äldsta har väl än idag lite svårt just med städning men med 3, ibland 4 ungar i huset är det ju som det är. Fast egentligen överlåter jag det åt henne om hon tycker det är ett problem eller inte. Skall väl inte påstå att jag är världens bästa förebild just vad gäller det......
Det viktigaste tror jag är att inte ta åt sig och försöka att inte gå i svaromål med dom, då hamnar man lätt på deras nivå, vara konsekvent och aldrig hota med saker man inte sen genomför. (jättelätt när man står där.....)
Det roligaste av allt är när dom nu som vuxna med egna telningar kommer och säger att - nu mamma förstår jag varför du gjorde si eller så med oss, då tyckte jag du var jättedum och att alla andra fick... men nu ser jag ju att du gjorde rätt - sånt känns gott för ett modershjärta att höra.
Anki

JA det där med tonåringar ja....
Det är berg och dalbana och stor variation på känslorna.

Frigörelsen är normal. Barnen måste få ta avstånd och protestera mot sina föräldrar för att de själva skall förstå att de är självständiga individer.

Föräldrar behöver nog en besvärlig tid med tonåringarna också. Dels för att förstå att de är självständiga individer och dels för att man inte skall sörja ihjäl sig när de flyttar hemifrån. Det är tillräckligt jobbigt att bara sakna dom lite lagom.

Trösta er med när det känns jobbigt att frigörelsen blir mera jobbig ju tätare band man har. Ju tjockare navelsträngen är desto hårdare måste man dra innan den går av.

Mitt eget lilla knep och då gäller det att vara uppfinningsrik i alla möjliga situationer. Ungarna påpekar ju att de är självständiga. Då så låter jag dom ta ansvar för sina handlingar.

Tex jag skjutsar ofta och gärna vilket man måste göra i glesbygd. Men...
Är det sommarlov och ungen inte har något sommarjobb utan sover halva dan och latar sig den andra medan vi föräldrar jobbar och sliter med övertid och lite semester då är det inte rätt.

då kräver vi att man som sjuttonåring skall göra lite mer än sin fjärdedel.
Har man skaffat sig sommarjobb så räcker en fjärdedel.

Alltså ungen har inget sommarjobb pga av ren lathet att söka. Yes, då blir det mera obetald hushållsarbete hemma.

Blir det inte gjort så är det konsekvenser. Grejen är att ungen ska veta att problemet är hans. BLir jag arg och gapar och skäller slår han dövörat till och problemet är mitt för det är jag som mår dåligt.

Alltså Har jag bett ungen att tvätta en maskin tvätt och hänga upp samt röja köket på kvällen. Jag kommer upp påmorgonen och det inte är gjort så tar jag mig en funderare.

Jag har lovat att vara taxichaufför till kvällen. ALltså. Jag väcker ungen innan jag går till jobbet och säger lugnt. Jag har laddat tvättmaskinen. HÄng upp kläderna om en timma när maskinen är klar så att kläderna inte blir skrynkliga. Sen vill jag att du diskar rent i köket. Lugnt och fin..... inga arga känslor. Fast inombords äj jag skitförb...d.

Om det är så att när jag kommer hem så står disken kvar och tvätten är oupphängd. Så väntar jag lugnt ut det hela. Tar god tid på mig att diska. Tar god tid på mig att laga mat. Ungeför när vi ätit så är det dags att skjutsa tonårssonen. Jag frågar varför han inte hängt tvätten. Får svaret att han inte haft tid.

Då....... går jag ner i tvättstugan. Kör om tvättmaskinen vilket tar trekvart.
Ungen påpekar då att jag måste skynda mig så han inte kommer för sent.

Oj, var det ikväll. Ja du för vänta för jag har inte tid. Jag måste tvätta om maskinen jag bad dig hänga upp i morse och sedan hänga upp den. Du hade ju inte tid. Sedan skjutsar jag dig gärna. Lugn röst och vänlig leende.

Tonåringen får då ett utbrott och stänger in sig på rummet. När tvättmaskinen är klar så hänger jag upp tvätten och upplyser sonen om att nu kan jag skjutsa. Vi kommer fram en kvart innan alla andra åker hem så jag sparar tiden och sitter och väntar på att skjutsa hem.

Alltså, jag skall inte ha problem, Ungen skall ha problem om han inte gör vad ha borde göra. då blir det inga arga diskussioner.

Och nästa gång jag säger till så slipper jag höra, jag har inte tid.

Jag måste erkänna, Bettson, att hade jag ditt tålamod skulle säkert problemen här hemma vara färre.
Min son har faktiskt varit underbar (själva humöret, att hjälpa till hemma är som vanligt) dom senaste dagarna.

Är du säker på att det är rätt unge ?

Har inte heller några barn.. och var en snäll tonåring... men med städningen av mitt rum var det si och så (däremot skötte jag mitt städområde i övriga huset)

Minns att min mamma lugnt frågade mig: "Vill du att vi installerar en lian?"

Den tog...