CITAT (Blomstertanten @ 25-11-2004, 10:13)
En vacker dag upptäcker du kanske, som jag gjorde, att du plötsligt fått en ny och trevlig unge !
Min yngsta son har varit i trotsåldern sedan han föddes nästan. :wacko:
Jag trodde inte det kunde bli värre ! :o
Men det blev det ! För tre år sedan var han verkligen ett riktigt monster ! Jag kunde inte ens säga hej till honom utan att han fick världens utbrott, svor och kallade mej de mest hemska saker. Struntade i skolan och läxor och allt annat !
Men nu helt plötsligt är han en ansvarstagande (Nåja,fortfarande lite lat)
mogen 17 åring som anförtror mej både sina problem och glädjeämnen, trevlig, hjälpsam och omtänksam !
Med andra ord
en ny unge ! Så ge inte upp !
I morgon när du vaknar kanske han eller hon är förändrad !
Min äldste lärde sig säga nej vid 1½. Sen var det bara nej nej nej. När han var 4 och fick en lillebror ville jag sälja honom till högstbjudande ibland.
Tonårstrotset (eller vad man ska kalla det) började vid 10-11 och blev bara värre.
Men nu, när han ska fylla 16 om ett halvår, nu ser jag faktiskt en ljusning. Han HAR mognat lite. Han börjar ta mer ansvar. Han FÖRSÖKER på nåt konstigt vis komma i tid (trots att han aldrig lyckas).
Jag kan inte påstå att det ÄR folk av honom. Men jag kan se en möjlighet att det kommer att bli det.
Och så har jag alltid tänkt att det är min viktigaste uppgift som förälder att älska honom, även när det faktiskt känns svårt. Vem ska annars göra det?
Att inpränta att jag står alltid på din sida, jag vill alltid ditt bästa, du kan alltid komma till mig. Jag kommer aldrig att sluta älska dig hur förbannad jag än blir.
Den yngste har alltid varit en mycket lätt match i jämförelse. Kanske för att den äldste har tagit så mycket plats. Den lille har varit vänlig, resonabel, empatisk. Som en liten ängel.
Men nu är han 11 och jag har inga illusioner om hans tonårstid heller. Tecknen finns där.
Fast nu har jag åtminstone lite erfarenhet.
Driver mig till vanvett, emellanåt
24-11-2004, 16:19
