Om smärta, smärttillstånd och teorier bakom, Egna och vetenskapligt bevisade teorier Alternativ

[Anma]

Jag började diskutera smärta och värk i en tråd där det inte hör hemma. Kom på att det är så pass intressant diskussion (i alla fall för mig) så den var värd en egen tråd.
Citat från den andra tråden jag vill bemöta.

I det fallet är det ju vi som är på dåliga på att hitta bevisen. Det som vi inte klarar av att bevisa just nu kan ändå finnas. Det finns ju sådant som psykiska sjukdomar och fantomsmärtor, det syns inte men är ändå verkligt. Din skada var verklig.

Fantomsmärtor. Smärtor som finns i en kroppsdel som är borttagen. Jag ser den typen av fantomsmärtor som högst verkliga. Alla nervtrådar som gick ner till kroppsdelen är ju av. Nervtrådar har ingen egen logisk hjärna som talar om för dem att de är av så de signalerar smärta till hjärnan som vanligt. Hjärnan tolkar det som helt normal smärta. Så tror jag att det hänger ihop.

Jag har också fantomsmärtor, förutom muskelsmärtan som ju är högst verklig. Mina muskler har ju både blivit försvagade och stela under dessa 10 år och är totalt i chock över att kunna röra sig. Fantomsmärtan kommer om jag är still för länge. Känns precis som nervsmärtan innan, men det räcker att jag rör på mig på ett sätt som tidigare var omöjlig för att hjärnan ska förstå att nerverna skickar felaktiga signaler. När jag hållit igång en hel dag så kan jag vakna med en tomhet i kroppen, som att något saknas. Det som saknas är smärtan och värken. Den känslan är ganska skum, faktiskt. I sådana här fall är det mer rätt att prata om fantomsmärtor. Eller muskelminne kanske, viket i för sig är fel, då det inte är själva muskeln det är fel på, utan på nervtråden. Eller snarare att den tror att det är fel på den. Jag tror att sådan smärta kan man träna bort. Till skillnad mot fantomsmärta där nervtrådar faktiskt är av eller skadade på riktigt.

Men i vilket fall. Jag tror inte på psykosomatisk fysisk smärta. Har man ont i kroppen så är det något fysiskt fel. Hjärnan konstruerar inte smärta om inget är fel. Om man gått med långvarig smärta hänger hjärnan kanske inte riktigt med, men skillnaden på riktig smärta och "hjärnsmärta" är enorm.
Att många depressionspatienter får ryggproblem tror jag hänger ihop med att de spänner sig för att de mår psykiskt dåligt. Den psykiska åkomman i sig orsakar inte smärtan. Det är spänningen i kroppen om gör det.

Vad tror du?

Tillägg: Psykosomatisk smärta kan man enbart ha i själen. Det är vad jag tror.

Redigerat av Anma: 30-09-2012, 11:30

[Cacki]

Motsvarigheten till "muskelminne" i nervsystemet finns och kallas då "nervminne. Fantomsmärta är ju något annat och precis som du säger, "man har ont i en kroppsdel man inte längre har kvar".

Att säga att fysisk psykosomatisk smärta inte existerar kan man egentligen inte göra, eftersom psykosomatisk är ett sammansatt ord och betyder "själ och kropp". Soma är det grekiska(?) ordet för kropp. Det ena kan alltså inte uteslutas i sammanhanget.
Sedan blir det svårare...

Frågan är väl egentligen istället var gränsen går för att den enbart ska kunna kalllas för det ena eller det andra. Säg t.ex att man plötsligt får ont någonstans utan att man har någon som helst aning om vad orsaken kan vara. Givetvis blir man orolig och nästan automatiskt blir även smärtan mer påtaglig ju mer man oroar sej. När man väl fått reda på vad den beror på, brukar även smärtan kännas mindre jobbig.
Hur mycket av smärtupplevelsen har varit grundad på den fysiska skadan och hur mycket har den psykiska påfrestningen spökat i sammanhanget??

Därmed inte sagt att smärta orsakad av whiplash och fibromyalgi är någon inbillad smärta....men kanske ändå en gnutta psykosomatiskt betingad ibland. Vem i allsindar skulle inte må psykiskt dåligt av att bli ifrågasatt?

[Anma]

Motsvarigheten till "muskelminne" i nervsystemet finns och kallas då "nervminne. Fantomsmärta är ju något annat och precis som du säger, "man har ont i en kroppsdel man inte längre har kvar".

Att säga att fysisk psykosomatisk smärta inte existerar kan man egentligen inte göra, eftersom psykosomatisk är ett sammansatt ord och betyder "själ och kropp". Soma är det grekiska(?) ordet för kropp. Det ena kan alltså inte uteslutas i sammanhanget.
Sedan blir det svårare...

Frågan är väl egentligen istället var gränsen går för att den enbart ska kunna kalllas för det ena eller det andra. Säg t.ex att man plötsligt får ont någonstans utan att man har någon som helst aning om vad orsaken kan vara. Givetvis blir man orolig och nästan automatiskt blir även smärtan mer påtaglig ju mer man oroar sej. När man väl fått reda på vad den beror på, brukar även smärtan kännas mindre jobbig.
Hur mycket av smärtupplevelsen har varit grundad på den fysiska skadan och hur mycket har den psykiska påfrestningen spökat i sammanhanget??

Därmed inte sagt att smärta orsakad av whiplash och fibromyalgi är någon inbillad smärta....men kanske ändå en gnutta psykosomatiskt betingad ibland. Vem i allsindar skulle inte må psykiskt dåligt av att bli ifrågasatt?

Börjar bakifrån. Jag har inte blivit misstrodd, varför vet jag inte, kanske för min personlighet? Jag har inte haft ett dugg mindre ont för det än en annan med likadan skada som blivit misstrodd. Det kan jag lova. Skillnaden är att jag kanske hanterade min smärta på ett annat sätt än den som också mår psykiskt dåligt.

Psykosomatiskt Kropp och själ. Jag har sällan kunnat identifiera mig med de beskrivningar jag fått på de otaliga smärtkurser jag gått. Där fokuserade man väldigt mycket på just att man hade ont på grund av att man mådde psykiskt dåligt. Eller att man mådde psykiskt dåligt automatiskt för att man hade ont. Jag kände inte igen mig. De gånger jag mått psykiskt dåligt, som när min bror dog, upplevde jag min fysiska smärta som mindre påtaglig.
Under de senaste två åren med utförsäkring och ekonomisk otrygghet och allt vad det innebär har jag mått som sämst. Min smärta i kroppen har varit densamme, men jag har ignorerat den tidvis på ett felaktigt sätt för at jag så gärna ville bli självförsöjande, ville inte vara en parasit som kunde bespottas. Det var min handledare som stoppade min arbetsträning. Hon sa att jag inte hade arbetsförmågan. Inte jag. Jag ville fortsätta.
Sen brakade kroppen helt en period och jag insåg att min vilja har ganska lite med saken att göra. Det visste jag ju egentligen redan innan, men nu var det bevisat.

Nåja, jag kanske är konstig och annorlunda, jag som aldrig känt igen mig i beskrivningen av den typiske smärtpatienten. Fast det tror inte jag. Jag har träffat fler som är som jag.

Kanske är det fel att kalla det för psykosomatisk, jag menar nog snarare psykisk. Det finns ingen psykisk smärta som sätter sig i en kroppsdel. Har man fysiskt ont har man något fysiskt fel. Förutom Ångest, som ju känns som ett tryck över bröstet.

Redigerat av Anma: 30-09-2012, 17:46

[Cacki]

Börjar bakifrån. Jag har inte blivit misstrodd, varför vet jag inte, kanske för min personlighet? Jag har inte haft ett dugg mindre ont för det än en annan med likadan skada som blivit misstrodd. Det kan jag lova. Skillnaden är att jag kanske hanterade min smärta på ett annat sätt än den som också mår psykiskt dåligt.

Psykosomatiskt Kropp och själ. Jag har sällan kunnat identifiera mig med de beskrivningar jag fått på de otaliga smärtkurser jag gått. Där fokuserade man väldigt mycket på just att man hade ont på grund av att man mådde psykiskt dåligt. Eller att man mådde psykiskt dåligt automatiskt för att man hade ont. Jag kände inte igen mig. De gånger jag mått psykiskt dåligt, som när min bror dog, upplevde jag min fysiska smärta som mindre påtaglig.
Under de senaste två åren med utförsäkring och ekonomisk otrygghet och allt vad det innebär har jag mått som sämst. Min smärta i kroppen har varit densamme, men jag har ignorerat den tidvis på ett felaktigt sätt för at jag så gärna ville bli självförsöjande, ville inte vara en parasit som kunde bespottas. Det var min handledare som stoppade min arbetsträning. Hon sa att jag inte hade arbetsförmågan. Inte jag. Jag ville fortsätta.
Sen brakade kroppen helt en period och jag insåg att min vilja har ganska lite med saken att göra. Det visste jag ju egentligen redan innan, men nu var det bevisat.

Nåja, jag kanske är konstig och annorlunda, jag som aldrig känt igen mig i beskrivningen av den typiske smärtpatienten. Fast det tror inte jag. Jag har träffat fler som är som jag.

Kanske är det fel att kalla det för psykosomatisk, jag menar nog snarare psykisk. Det finns ingen psykisk smärta som sätter sig i en kroppsdel. Har man fysiskt ont har man något fysiskt fel. Förutom Ångest, som ju känns som ett tryck över bröstet.

Vi är alla olika och alla har sitt sätt att tackla sina problem/skador/sjukdomar. Du har varit stark och klarat det på ditt sätt. Jag kan nog säga att jag själv fungerar lite som du. Kan t.o.m nästan välkomna när man ställs inför andra vardagsproblem ibland eftersom de tvingar en att fokusera på annat än hur mycket kroppen behagar bråkar med en.

Redigerat av Cacki: 30-09-2012, 18:02