Jag började diskutera smärta och värk i en tråd där det inte hör hemma. Kom på att det är så pass intressant diskussion (i alla fall för mig) så den var värd en egen tråd.
Citat från den andra tråden jag vill bemöta.


Fantomsmärtor. Smärtor som finns i en kroppsdel som är borttagen. Jag ser den typen av fantomsmärtor som högst verkliga. Alla nervtrådar som gick ner till kroppsdelen är ju av. Nervtrådar har ingen egen logisk hjärna som talar om för dem att de är av så de signalerar smärta till hjärnan som vanligt. Hjärnan tolkar det som helt normal smärta. Så tror jag att det hänger ihop.

Jag har också fantomsmärtor, förutom muskelsmärtan som ju är högst verklig. Mina muskler har ju både blivit försvagade och stela under dessa 10 år och är totalt i chock över att kunna röra sig. Fantomsmärtan kommer om jag är still för länge. Känns precis som nervsmärtan innan, men det räcker att jag rör på mig på ett sätt som tidigare var omöjlig för att hjärnan ska förstå att nerverna skickar felaktiga signaler. När jag hållit igång en hel dag så kan jag vakna med en tomhet i kroppen, som att något saknas. Det som saknas är smärtan och värken. Den känslan är ganska skum, faktiskt. I sådana här fall är det mer rätt att prata om fantomsmärtor. Eller muskelminne kanske, viket i för sig är fel, då det inte är själva muskeln det är fel på, utan på nervtråden. Eller snarare att den tror att det är fel på den. Jag tror att sådan smärta kan man träna bort. Till skillnad mot fantomsmärta där nervtrådar faktiskt är av eller skadade på riktigt.

Men i vilket fall. Jag tror inte på psykosomatisk fysisk smärta. Har man ont i kroppen så är det något fysiskt fel. Hjärnan konstruerar inte smärta om inget är fel. Om man gått med långvarig smärta hänger hjärnan kanske inte riktigt med, men skillnaden på riktig smärta och "hjärnsmärta" är enorm.
Att många depressionspatienter får ryggproblem tror jag hänger ihop med att de spänner sig för att de mår psykiskt dåligt. Den psykiska åkomman i sig orsakar inte smärtan. Det är spänningen i kroppen om gör det.

Vad tror du?

Tillägg: Psykosomatisk smärta kan man enbart ha i själen. Det är vad jag tror.

Håller med dig till fullo Anma.

Har själv svår smärta och blir irriterad när jag hör folk prata om psykosomatisk smärta. Är precis som dig övertygad om att har man smärta så har man fysisk smärta.

Sedan kan man p g a sin fysiska smärta få problem av mer psykisk art fast många menar att det är tvärtom.

Tror inte att man kan " tänka " bort fysisk smärta däremot kan man kanske "acceptera" den , speciellt efter att ha haft den i många år .

Förstår precis vad du menar med att du känner en tomhet när du inte får ont längre , har varit med om det själv.

Det har hänt mig att jag insett att jag haft rejält ont någonstans som jag inte tänkt på förrän jag fått något smärtstillande preparat som inte bara tagit bort den smärta som jag " vetat om " utan även den jag inte varit lika " uppmärksam " på att jag har/haft.

Men det är väl enklast att klassa det man inte känner till, inte vet vad göra då som psykosomatiska besvär.

Känner många som har blivit väldigt illa bemött i sjukvården med sin fibro. Psykisk hette det då.......

Skulle jag gå upp en morgon och inte ha värk då skulle det också kännas konstigt efter att ha levd med det i så många år

Elisabeth

Visst skulle det kännas konstigt Elisabeth om man inte hade värk .

Den värk som jag har efter en olycka för 11 år minskar när jag får mycket mer morfin för annan värk och det känns jättekonstigt för man är ju så van vid den smärtan men jag kan inte ta sådana stora doser hela tiden.

Det finns faktiskt folk som inte tror att jag har så mycket värk eller ens värk överhuvudtaget för att jag är så glad . Förstår inte hur de menar att man ska vara för att passa dem.

Är jag glad så är inte det bra , för dem ett tecken på att jag inte har kronisk värk , och skulle jag oja mig hela tiden så är inte det heller bra för då tycker de att man är sjåpig för så ont kan man väl inte ha.

Jag kan inte varken prata om min värk hela tiden eller oja mig utan försöker vara glad bland andra . Om någon bekant frågar så säger jag att det är bra , finns ingen anledning att säga annat tycker jag.

Drar mig undan om jag har för mycket värk , det är något som jag bara delar med mina allra närmaste .

jo, det är ju så att när man söker doktorn för sin värk och för allmänt har kunnar hålla en god, ren och glad fasad uttåt, så blir det svårare att bli trodd......de tar det inte på allvar?
Var och en har sin egen smärttröskel, hur mycket man orkar med innan det synns.......
Och en annan del ser sjukare ut än de är. Kanske andra behov som styr det, tro?

Hur skulle man då se/bete sig för att få den akuta hjälpen man är i behov av? Vet ni något?
När man sitter i en väntsal, brukade det vara en viss tryck stämmning, 2 börjar prata om sina krämpor och snart kommer fler i samma situation.
Hur ont det än har gjort, har jag försökt att gå in till doktorn, utan hjälpmedel, men ofta blir man överkört av rullatormaffian, om inte innan så i apoteket, har man inga hjälpmedel själv, men fasligt ont, betraktas man som frisk........

En själsig smärta kan upplevas på olika sätt och framföras så också , ett ex. --när hunden fick dö, fick jag sån värk i mitt hjärta, precis som jag hade fått hjärtinfarkt, men nu visste jag orsaken till detta att det var det omedelbara förlusten av en älskad hund

Jag har funderat om detta med långvarig smärta och att vissa får mer symtom ex. fibro eller annat, vad kan det bero på?........

Nu förstår jag inte riktigt vad du menar med hur man ser ut när man träffar doktorn. Då måste man ju tala om exakt hur det är för hur kan doktorn annars veta hur man mår ?

Iaf så släpper jag på min fasad , den glada , när jag är hos doktorn , hur skulle jag annars göra?

Hur man ska bete sig för att få akut hjälp ? Ja du det är ju läkaren som bedömer vilken hjälp man behöver och hur snabbt man behöver den . Brukar inte bete mig på något speciellt sätt , talar om hur jag mår mer kan jag väl inte göra ?

Hur menar du med bete dig ? Att slänga sig på golvet , skrika och rulla runt , är det vad du menar med bete sig ?

Tycker du verkar ha en konstig uppfattning om det här , att man måste bete sig på något visst sätt för att få vård ???

Varför en del drabbas värre än andra när det gäller t ex fibromyalgi mm kan inte vi veta utan det överlämnar jag till sjukvården att ta reda på .

Vad har du själv för teori ?

mamamagan,

Ett nytt försök då.
Det jag sett på vänthallarna har ju en del tagit i så de är blå, med sin värk, och jag säger inget om det.

Läkaren själv sade till mig då jag fick min wiplashskada att jag "såg" för frisk ut att kunna ha så mycket smärtor och att jag var i viss mån svag på ena kroppshalvan. Han ville vänta o se om jag blev sämre.....
Inte hade jag på mig en krigs-makeupp, men ren och kammad var jag och på "smärtstickan" sade jag det talet som jag ansåg min värk att ligga och det var 8-9 av 1-10 skala.
Jag satt där i tårar och bad om att det kunde göras något åt det hela och att jag fick åtminstone medicin så att jag slapp lida..........
Det togs inte på allvar förrän året därbo, men då för sent. Inget att göra åt, här mer piller.....

Jag vet inte vad jag skulle ha gjort bättre än låta honom undersöka mig och gradera min smärta????

Förra året åkte vi akut med min rygg, visste inte hur det skulle gå, men de blev snabba på att ta hand om mig. Hade fått en urinförgiftning på köpet.
Samma sak nu, ska jag orka vänta eller åka in? De har sett förträngningen i senaste rtg, men vad ska mer till? Det är frågan ......

Det finns ju en annan typ av fantomsmärtor man inte tänker på..
Har man under lång tid, ätit smärtstillande och slutar, kan man få ont, för att kroppen vill ha smärtstillande.
En nog så både smärtsam som påtaglig värk...
Förövrigt håller jag med om att, "om man inte gnäller och är ledsen" har man inte ont.
(vet hur det är att inte bli trodd)

Att en har värre Fibro än en annan är väl inte så märkvärdig. Är som med alla andra sjukdomar. Den ena drabbas värr än den nästa. Finns många olika grader att drabbas.

Men Ugglemormor vad menar du med rullatormaffian?????? Så länge du kann gå utan så skall du vara j...... glad för det men inte kalla andra som behöver den för maffia.

Om någon frågar mig hur det är så säger jag bara, det är som vanligt. Ljuger inte och säger att det är bra.

Men jag har dragit mig undan mycket, orkar inte med frågor och förklaringar.

Elisabeth

Det finns mycket spännande forskning angående fibro just nu.
Om man röntgas sittande så ser man hur det blir trångt för nerverna hos fibropatienter uppe i nacken. Att man ofta utvecklar fibro när man går med långvarig smärta kanske inte verkar så konstigt när man väl löst gåtan med fibro.

Själv har jag klarat mig från fibro, men visst har jag haft symptom i benen.
Flera gånger i veckan hade jag pirrningar i benen när jag skulle sova. Skrev in dem på smärtgubben också, då det var en återkommande symptom.
Min läkare (kirurgen som gjorde op) sa innan operationen att det var tyvärr inget han kunde hjälpa mig med. Jag sa att jag tyckte det var ok, för det gjorde inte ont även om det var obehagligt.
Men se. Inte ett pirr sedan operation har jag haft. Dessutom har ett stort problem med alldeles för spända muskler på ett väldigt intimt ställe helt försvunnit. Bara så där. Och då är det ändå i motsatt sida av bålen de problemen fanns sett från operationsstället.

Att människor är blå i sin värk betyder bara att de har väldigt, väldigt ont. Jag garderade min "vardagssmärta" som varierande under dagen mellan 4 och 8 i smärtskalan. Men visst hände det att den var uppe i tio också. När jag inte stod ut längre, men var tvungen ändå för vad var alternativet? Lägga sig och dö?
Jag hade ändå turen att hittade jag exakt rätt ställning i sängen så släppte det värsta ganska fort.

Det är inte lätt det där med att leva med smärta. Man önskar ju att man kunde bli av med orsaken till smärtan, men för många av oss är det omöjligt med dagens (brist på) kunskap.

Jag upplever att de specialister jag har mött, när jag har fått hjälp med mina reumatiska besvär, tar min smärta på allvar. Däremot respekterade jag själv min smärta bättre först efter att lederna blev röntgade. Kanske hade jag inbillat mig att det nog inte är några problem alls, jag var ju van sedan tidigare att bara köra på även om det gjorde ont.

Nu är det bara att se sanningen i vitögat och lära mig hur jag ska göra när det gör ont. Förebygga med träning flera gånger om dagen, vila vid inflammation och komma igång så fort som möjligt med rörelse igen.

Jag försöker hitta sätt att få kroppen att själv stilla smärtan med kroppseget endorfin. Det fungerar bra vid träning och trädgårdsarbete, men inte så lätt när jag är på jobbet. Där fungerar skor med anpassade sulor, varierade arbetsställningar, yllesockor, värmevantar och smärtstillande/antiinflammatoriska tabletter bäst. Är det någon som har några idéer? Hur gör ni för att stilla/förebygga smärta?

Elisabeth,

Det finns här några som håller ihop och tar ingen hänsyn till dem som försöker att gå......rent allmänt är de "kända" som rullatormaffian.
Där finns ingen som ber om lov att få komma fram bakom en utan kör en i benen med sin rollator med ett bistert min .... precis som man hade ögon i nacken eller....
Nu har mitt tålamod varit rätt O och har sparkat till bakåt när jag blivit påkört eller satt mig ner på rullatorn för att inte ramla med min ryggskada......
Man hör enbart mumlet att vanligt folk inte tar hänsyn till dem, men attans då! Bete er bättre så får vi alla plats, har jag sagt till den gången sinnet rann över när jag inte var snabb nog att flytta mig undan.

men även den med sin rollator ska väl ta kölapp och göra som alla andra??????
det gjorde jag då jag satt i rullstol, tog hänsyn till mina medmänniskor för man visste ju inte hur den framförvarande mådde.........

Jag promenerar (mycket) och det hjälper.
Annars är jag en person som vägrar att känna smärtan.
Det går till en viss del.
Den finns där och känns, men jag låter den inte ta makten över mitt liv...
När det inte går längre, får jag hjälp med lindring av läkare...
Inte så ofta, men det händer.

Ja så klart. Jag ser det mer som abstinens. Det är som vilket beroende som helst. Med rätt stöd så går ju den sortens smärta över när man väl brutit beroendet.
Jag hade ju oturen, eller turen, beroende på hur man ser det, att ha en typ av smärta som ingen smärtlindring bet på. Så det enda jag tog var ipren när musklerna var alldeles stela. Det hjälpte mot stelheten men inte mot muskelsmärtan. Vilket nu inte är ett dugg konstigt, för min muskelsmärta var i själva verket nervsmärta. Det var egentligen inte musklerna som gjorde ont, även om det kändes så.
Rena morfin hjälpte, men jag blev så påverkad i huvudet av det så jag avstod och vilade mig bättre istället. För jag hade också turen att hitta lindring genom att ligga ner i exakt rätt ställning och slappna av.



Det är en balansgång det där. Vägra känna smärtan gjorde jag också, men för den skull slutade jag inte att respektera min kropp och vad den klarade av.
Och så valde jag tidigt att bli vän med min smärta. Istället för att jobba mot den jobbade jag med den. Kunde jag ta tvättstugan en dag lät jag bli att ta disken samma dag, för då skulle smärttopparna vinna.
Jag ser det inte som att smärtan hade makten. Mer att jag valde att inte få mer smärta än nödvändigt.
Vankades det något roligt var det alltid det som gick före hushållsarbete och annat tråkigt. Sen att vårt hem var allt annat än perfekt, det struntade jag fullkomligt i.

Denna beskrivning känns mycket välbekant - Jag brukar säga att jag måste vara 'kompis' med min värk, punkt - den finns där och då måste jag på något sätt fortsätta, tur för mig att jag är mycket envis. Jag beklagar mig aldrig för någon (fast jag kanske gör det nu i o m att jag skriver i denna tråd).

Precis, Kompis med värken, jag tror att det är steg ett till att ha ett något så när bra liv trots ständig värk.
Det är inte att beklaga sig när man beskriver hur man har det.

Motsvarigheten till "muskelminne" i nervsystemet finns och kallas då "nervminne. Fantomsmärta är ju något annat och precis som du säger, "man har ont i en kroppsdel man inte längre har kvar".

Att säga att fysisk psykosomatisk smärta inte existerar kan man egentligen inte göra, eftersom psykosomatisk är ett sammansatt ord och betyder "själ och kropp". Soma är det grekiska(?) ordet för kropp. Det ena kan alltså inte uteslutas i sammanhanget.
Sedan blir det svårare...

Frågan är väl egentligen istället var gränsen går för att den enbart ska kunna kalllas för det ena eller det andra. Säg t.ex att man plötsligt får ont någonstans utan att man har någon som helst aning om vad orsaken kan vara. Givetvis blir man orolig och nästan automatiskt blir även smärtan mer påtaglig ju mer man oroar sej. När man väl fått reda på vad den beror på, brukar även smärtan kännas mindre jobbig.
Hur mycket av smärtupplevelsen har varit grundad på den fysiska skadan och hur mycket har den psykiska påfrestningen spökat i sammanhanget??

Därmed inte sagt att smärta orsakad av whiplash och fibromyalgi är någon inbillad smärta....men kanske ändå en gnutta psykosomatiskt betingad ibland. Vem i allsindar skulle inte må psykiskt dåligt av att bli ifrågasatt?

Cacki det är klart att ständigt värk påverkar psyket, konstig vore det annars. Men då fanns värken innan.......

Det låter väldigt luddigt att tala om psykosomatisk smärta. Smärta kan ju ha en massa orsaker och det är nästan omöjligt att dela upp den i antingen biologisk och psykosomatisk. Människan är en helhet där allt hänger ihop. Stressutlöst smärta ... är den biologisk eller psykosomatisk? Huvudvärk orsakad av stress ... är den biologisk eller psykosomatisk? Vad jag vet är det numera vanligast att man ser att psyket och kroppen är två sidor av samma sak. Det påverkar varann och kan inte ses isolerat.

Börjar bakifrån. Jag har inte blivit misstrodd, varför vet jag inte, kanske för min personlighet? Jag har inte haft ett dugg mindre ont för det än en annan med likadan skada som blivit misstrodd. Det kan jag lova. Skillnaden är att jag kanske hanterade min smärta på ett annat sätt än den som också mår psykiskt dåligt.

Psykosomatiskt Kropp och själ. Jag har sällan kunnat identifiera mig med de beskrivningar jag fått på de otaliga smärtkurser jag gått. Där fokuserade man väldigt mycket på just att man hade ont på grund av att man mådde psykiskt dåligt. Eller att man mådde psykiskt dåligt automatiskt för att man hade ont. Jag kände inte igen mig. De gånger jag mått psykiskt dåligt, som när min bror dog, upplevde jag min fysiska smärta som mindre påtaglig.
Under de senaste två åren med utförsäkring och ekonomisk otrygghet och allt vad det innebär har jag mått som sämst. Min smärta i kroppen har varit densamme, men jag har ignorerat den tidvis på ett felaktigt sätt för at jag så gärna ville bli självförsöjande, ville inte vara en parasit som kunde bespottas. Det var min handledare som stoppade min arbetsträning. Hon sa att jag inte hade arbetsförmågan. Inte jag. Jag ville fortsätta.
Sen brakade kroppen helt en period och jag insåg att min vilja har ganska lite med saken att göra. Det visste jag ju egentligen redan innan, men nu var det bevisat.

Nåja, jag kanske är konstig och annorlunda, jag som aldrig känt igen mig i beskrivningen av den typiske smärtpatienten. Fast det tror inte jag. Jag har träffat fler som är som jag.

Kanske är det fel att kalla det för psykosomatisk, jag menar nog snarare psykisk. Det finns ingen psykisk smärta som sätter sig i en kroppsdel. Har man fysiskt ont har man något fysiskt fel. Förutom Ångest, som ju känns som ett tryck över bröstet.

Ja, så är det naturligtvis. Men att inte "ont i själen" även skulle kunna ge fysiska symptom tror jag inte riktigt på. Ta en sådan sak som stressutlöst magsår. Vad blir då hönan och vad blir ägget? En människa är en helhet och att skilja psyket från kroppen går inte.
Att "psykosomatiskt utlöst smärta" används som begrepp för att stämpla någon som inbillningssjuk, är en ganska allmän missuppfattning. Det handlar snarare om från vilket håll man lämpligast bör angripa smärtan.

mamagan,

Jag undrar vad du menade med det att slänga sig på golvet eller skrika el. vad det nu var? Det är väl barnungar som gör så?
Vad har det att göra med att få akut hjälp? Jag är bara osäker när/om jag är i det stadiet att behöver åka in akut? Det är så diffus begrepp som jag fått att gå efter, så det väcker osäkerhet.

Jag har varit smärttålig, men efter att blev fri från det efter förra operationen, kan jag inte bli vän med den igen?
Hör ibland att det borde städas osv. .... till slut blir jag så arg att jag gör allt på en gång, även om jag får krypa till slut innan det är färdigt. Att höra gnatet gör mig illa och när man inte egentligen skulle utsätta sig för det så kör jag i rena ilskan tills nästa gång.......
Jag vill inte ta emot skit av det jag inte klarar av så bra.........

Värken försvinner inte någon gång numera..... nog påverkar det psyket då.

Under tiden som jag gick hos en kiropraktor för min rygg, fick jag inslängt på mig att jag blir inte bra i ryggen om jag inte gör slut med mina anhöriga ex. ex. ---- alltså var min ryggskada en psykisk form fr. anhöriga???
Hur skulle han då förklara de faktiska skadorna som fanns där? jag tyckte att han snackade goja....

Vi är alla olika och alla har sitt sätt att tackla sina problem/skador/sjukdomar. Du har varit stark och klarat det på ditt sätt. Jag kan nog säga att jag själv fungerar lite som du. Kan t.o.m nästan välkomna när man ställs inför andra vardagsproblem ibland eftersom de tvingar en att fokusera på annat än hur mycket kroppen behagar bråkar med en.

Hur vet man att magsåret beror på stress? Jag tror att det är en ren gissning.
Nu har man till exempel hittat en bakterie som orsakar magsår. Vem vet vad som orsakar resterande fallen av magsår. Kanske gener?
Kanske hänger det ihop med att en person som är mindre stresstålig också oftare har genen för magsår, och så kopplar man ihop det, fast på ett felaktigt sätt.

Självklart ska man se till helheten i människan. Jag motsätter mig att man förklarar smärta i kroppen som psykosomatisk så fort människan bakom kanske mår psykiskt dåligt.
Se bara på fibro. Där håller man ju på att visa att felet sitter i ryggmärgen. Hur många fibropatienter har inte hört att de inbillar sig eller att deras smärta sitter i huvudet?
För tio år sedan när en smärtspecialist på en konferens kläckte tanken om att fibro kanske kan beror på just fel i ryggmärgen blev han utskrattad. Nu håller samma läkare på att bevisa att så är fallet.

Nej, egentligen vet nog fortfarande ingen med någon större säkerhet vad som är hönan och vad som är ägget med magsår. Bakterier, förhöjd saltsyreprocuktion, försvagade magslemhinnor...you name it! Så är det ju med ett oräkneligt antal andra sjukdomar också.

(Jag tycker förresten också att det är helt katastrofalt att både whiplash och fibromyalgi fortfarande ifrågasätts....bara så du vet.)

Ang. psykosomatiska sjukdommar/symtom så kan jag enbart att konstatera att då svärmor styrde o ställde innan (2 mån.) och under julen till sista lilla pepparkaka var gjort som hon ville ha det och massa annat, så fick jag söka läkarhjälp för min magkatarr.
Det räknar jag som stress/tvångutlöst protest i min kropp när jag inte fick ut det i ord.......
Allt skulle göras som i hennes barndom och innan dess.......
Inget blev gott nog!

Min hämnd:
Jag skulle servera en speciell efterrätt när alla hade lämnat köket och satt o väntade i vardagsrummet.
Jag portionerade ut det som sig bör och vispad grädde uppepå.......
Men i hennes vispgrädde blandade jag massor med salt och vitpeppar i ............
Efter att serverat alla sina skålar ..... hördes det ett skriii .------ "ska du förgifta mig!" fr. svärmorn.
Jag gick fram och sade att nog har mormorsmors recept blivit något galet, mer vet jag inte, har följt allt till punkt och pricka .......de andra var frågande och berömde det hela, endast min svärfar hade svårt att hålla för skrattet.........

Angående ditt parantes. För mig är det lika illa oavsett vad det är för åkomma som ifrågasätts. Och visst, jag är mycket medveten om att det finns inbillningssjukdomar, men vad det gäller de allra flesta smärttillstånd kan man ju med enkla medel idag påvisa att det gör ont på riktigt, även om man inte kan säga varför. Ändå klassas smärtan som psykiskt framkallad. Det är helt galet enligt mig.

......

Japp Anma, och tur för det att smärtan kan upptäckas som verklig, även om det kan vara si o så med orsaker ibland........

Naturligtvis håller jag helt med dej.
Fast då måste jag få fråga vad som menas med inbillningssjukdomar? Upplever man av någon anledning att man inte mår bra, så är det ju bara så....
Sedan att det kanske inte finns någon bakomvarande medicinsk orsak till det är ju en annan sak, men det är väl ändå hur man upplever sin hälsa som räknas?
Jag skulle helst se att ordet skrotades ö.h.t

Ja, det håller jag med dig om. Att det bör skrotas, precis som whiplashskada, men jag anväde de uttrycken ändå, för då vet folk vad man menar, typ.

Vad jag menade med inbillningssjuk är hypokondri, som ju är en sjukdom i sig fast personen inte har någon fysisk åkomma.

Men det är väl rätt så lätt hos läkare/sjukhus att veta vem som är hypokontriker? Jag tror att det var värre förr med den biten, eller har jag fel?
Det är väl synd om dem på sätt och vis, men det finns ju bra hjälp att få hjälp till en sådan, om man nu får dem att följa med till läkaren........

Min svärmor var ett praktexempel på det, men vi fick inte henne till läkare, hon hade behövt det för det fanns en psyk. sj bakom hennes agerande som vi alla i familjen vet om.
Jag har tagit med en del "tokigheter" och en del roliga saker om henne i min bok, med andras tillstånd och alla namnen är ju inte äkta förrutom mitt som författare........

Det är så jag gör också.
Istället för att "känna efter" om det gör ont, gör jag det jag kan göra, resten får vänta...

Man kan ju inte heller hela tid tänka på det som gör ont, då blir man ju helt galen.

Eftersom jag har flera olika sjukdomar så har jag slutat tänka för länge sedan vad som är vad....

Bara om det tillkommer något nytt igen då börjar man tänka efter

Elisabeth

hoppas att komma dit själv sedan om allt med operationen skulle gå galet, men mitt mål är att åter bli smärtfri och rörlig och glad människa för min omgivning och för allas bästa.......

Migrän då? Det är inget fel egentligen. På wikipedia står det så här: "Det pågår mycket forskning kring orsaken bakom migrän, men trots detta vet man ännu inte varför man får sjukdomen." Inget har gått sönder, det är inte farligt, många tror att man bara låtsas, ändå gör det jävligt ont (och en del andra symptom som illamående).

Det där med migrän har jag tänkt på flera gånger.....
Har varit med den som verkligen varit sjuk i det, men även sett en annan som använder migrän som en ursäkt och ett sätt att få uppmärksamhet eller visa sitt missnöje....
Där känner jag mig tudelad.......

Man behöver inte vara tudelad, bara den som känner smärtan vet hur det är. Hur andra känner sin smärta behöver man inte fördjupa sig i, annat än för att visa lite empati.

Precis, man kan aldrig veta hur andra känner smärta. Trösklarna är olika. Varför ska man förminska andras smärta?

Fast det där är ju bara ett exempel på s.k. "sjukdomsvinst", det har ju inget att göra med diagnosen som sådan. Alla som har sett någon ha ett ordentligt migränanfall skulle nog aldrig få för sej att börja ifrågasätta om migrän verkligen existerar eller ej. Att man inte vet varför är en helt annan femma.

Nog finns det gott om folk som tycker att man ska skärpa sig, lite ont i huvudet har väl alla ibland.

Tack och lov har inte jag migrän men jag har en bonusson som får det då och då.

När min sambo fick sin whiplashskada så sa jag rätt så i början att jag inte vet hur hans värk/hans smärta är, det vet bara han men jag förstår hur det är att leva med värk

Det fetmarkerade säger väl allt? "men trots detta vet man ännu inte varför man får sjukdomen."
Något är fel. Man vet bara inte ännu vad.

För inte kan väl någon på allvar påstå att migrän är en psykisk åkomma?

Dessutom finns indikationer på att vissa migränattacker kan bero på klämda nerver...
Men allt är ännu i forskningsstadie där också.


Det är vad du tror dig veta om den personen. Hur vet du att den inte har ont på riktigt?
Hur känns det för dig om människor säger att du bara använder din ryggsmärta som ursäkt för att få uppmärksamhet eller visa ditt missnöje, eller rentav slippa göra något som du inte gillar?

Migrän måste väl vara någon obalans i kroppen. För det är ju huvudvärk fast ännu plågsammare har jag förstått. Spelar inte saltbalansen in. Den gör det ju på baksmälla har jag för mig.
Vilket som, jag däckar för helt vanlig huvudvärk så migrän önskar jag inte någon. T.om ljuset kan ju göra ont. Brrr

För att inte tala om ljud.
Jag hade migränliknande attacker på grund av min klämda nerv, det är ett helvete med dem.

Anma,

Ang. detta med migrän så känner jag båda sen barnsben......... vet hur de är.....vad de är kapabla till att göra/inte göra.
Den ena fick sin migrän först och det gjorde verkligen ont att se hur illa hen mådde, spydde och att vi andra tog hänsyn till hen. Då hände det inte så ofta att det blev så illa, hen kunde förebygga den med medicin när hen kände att nu var det dax.
Bland dessa personer finns en som ska/skulle ha sin vilja fram i alla lägen och när hen uppfattade/studerade hur den som hade verkligen ont, lärde sig att manipulera sin omgivning med liknande attacker, märt väl, hen skulle inte till doktorn o få medicin för att häva ev. anfall......
När vi andra kom på detta, testade vi hen och gav ingen/samma hjälp än den som verkligen hade svårt, rusade den andra ur sin gömma och gormade om att hen inte blev tagen på allvar.......
Vad ger detta för signaler till dig?

Jag har full förståelse att migrän är ett gissel och hoppas att de kan komma på vad som orsakar det.....

Och visst kan ni bara tro att jag simulerar här helt, men undersökn. och MR-rtg talar sitt klara språk.....
och vad bevisar det då? inte ett skaft om man så vill .........

Läs om, läs rätt. Jag påstod aldrig att någon här skulle misstro dina skador. Allra minst jag.

Jo Anma, jag läste rätt i ditt inlägg och är medveten om att det finns många åsikter om detta, men nu pratade vi om migrän och att jag inte visste hur det känns?
rätt i det, har inte haft det själv någon gång, enbart följt det som än idag händer med dessa 2 jag nämnde om.

Hon som jag vet säkert att det är så, fick det efter att ha ramlat av hästen och slog sig rätt illa och är inte helt återställt ännu efter ca. 15 år och går nu på unders. att få rättsida på det.

Den andra undviker jag så mycket det går, orkar inte se på" skådesspelet", så fort man visar sig där. Då undrar man?????

Jag pratade inte om ifall du visste hur migrän känns eller inte. Det jag reagerade mot är att du så tvärsäkert negligerar någon annans upplevelse av smärta och rent ut påstår att personen simulerar och ljuger. Det kan du faktiskt inte med all säkerhet veta om det är så även om du tycks tro det!

Jag har haft en del människor i min närhet som inte trott på min smärta. Trots att mitt rörelsemönster var så tydligt begränsat. Just för att jag valt bort tråkiga saker framför roliga saker. Men jag ville hellre lägga den energi jag hade på roligheter än tråkigheter.
Men nu när jag är opererad, då verkar dessa personer plötsligt tro på att jag hade ont på riktigt. Nåja. Bättre sent än aldrig.

Anma,

Jag negilerar enbart "simulanten" inte de som har migrän, än vilken sjukdom/orsak det sedan är som utlöser det hela.
Har varit med den som verkligen får väldigt ont och mår dåligt och hoppas att det nu efter alla dessa år hittas något som kan göra det lättare för den skadade personen.

Jag ser ingen migrän i det när jag inte gillar el gör som hen vill och börjar oja sig och låsa sig i ett rum, och när man inte bryr sig om det, far hen ut med otidligheter och elakheter efter en stund, inte är det väl så migrän fungerar? Om det vore verkligt, skulle hon söka hjälp som hon gör för andra saker
Har man ett migränanfall, tror jag inte att folk i allmänhet bär sig så illa åt och ger skulden till den som de inte fått sin vilja fram, då har man inte ont.
Jag ser en malipulativ person framför mig och jag danssar inte med i den takten.......Det är så typiskt att hen är en idrottare, löpare på långa distanser och duktig i orientering, då minsan finns det inget fel på hen.?

Är jag då för okänslig mot hen i detta fall? Ska jag låtas att gå med de nycker hen hittar på mot min vilja,bara att hen inte ska få "en hjärnsläpp"?
Det gör inte ens hens barn, då sticker de.....
Det måste ligga mer något annat bakom detta beteende än skylla på migrän? Så har vi andra resornerat om detta, vi som känner henne så väl.
Det är verkligen som uppånervända världen som lever/måste leva i närheten av hen. Inte utan orsak att personen inte har/haft en enda nära vän...........

Jag kan inte uttala mig om du är okänslig eller inte.
Jag släpper diskussionen om detta då det inte leder nån vart.