Det är ganska roligt att så många som tycker om växter och natur faktiskt inte har så stor koll på vad man kan göra med en trädgård, hur levande den kan bli. Jag är uppväxt i ett 70-tals radhusområde, vet inte hur jag fick för mig det här med trädgård men när jag vid 25 års ålder flyttade ut på landet hade jag verkligen ingen aning om nånting som inte kunde odlas i ett fönster. Nu har jag memorerat alla trädgårdsböcker jag kommit över, tycker trädgårdstidningar är lite ytliga och kan de flesta av växterna på plantskolan på latin, även om praktiken ligger en bit efter. Men jag kan känna stor sympati med nya grannen som bott i lägenhet hela livet och som det första hon gör "städar upp" en bred, ljuvlig perenn-rabatt genom att gräva upp alla växterna, hälla ut grus, sätta växterna en och en på rad samt komplettera med en flygplatsbelysning.
Jag vet inte vad det är för mekanismer som slår till när man försöker tämja naturen och skapa en sådan ordning, men det är helt i linje med trädgårdshistorien, kampen mellan natur och kultur. Det är rätt fascinerande att man kan stå på olika sidor av staketet och få rysningar av den andres vision av trädgård. Någons harmoni är min bild av fascism medans mitt ljuvliga fält är någon annans kvävande kaos.
|