CITAT (Gossen Ruda @ 31-10-2012, 14:05)

För min del har jag gått vidare. Min pappa bodde hos mig sista tiden, jag hade övertagit huset. Jag skötte det mesta men han var mest självgående. När han dog och urnan var nergrävd vände jag blad och tog nya tag. Kykogården ligger inom promenadavstånd men jag har bara varit där några enstaka gånger, finner ingen anledning. Om man hela tiden skall minnas och "hedra" de döda stannar man i sorgen och går inte vidare. Personer som bygger upp små altare hemma med minnen och bilder har mitt beklagande, de borde tänka om. Minnen finns kvar ändå och går att plocka fram, att hela tiden påminnas är självdestruktivt.
du har en poäng.jag besöker inte heller mina anhörigas gravar för jag vet att de inte är döda,jag har kontakt med dem när jag eller de vill.sörjer inte heller de som dör då jag vet att döden hos oss är hemkomst för själen och det är inget att sörja,tvärtom.
tänk om fler ville lägga lite energi på sin själsliga utveckling och erfara sanningen.vad mycket lättare livet här hade blivit. ulf