Bearbetning av det förflutna Alternativ

[silos]

Tänk,häromdagen sa jag till min dotter att nu har jag bearbetat min barndom och min kloka dotter sa att det trodde hon inte att jag gjort och inatt märkte jag att hon har alldeles rätt!
Jag kunde knappt sova inatt eftersom tankarna for till barndomstiden och en STOR sorg lade sig över mitt varande!
Jag saknar min mamma,pappa,min syster och min äldsta bror,barndomshemmet,tiden tillsammans med min yngsta bror då vi lekte i skogen intill hemmet etc...och mycket mycket mera!
Jag inser att jag blev starkt påverkat av allting både till det goda och till det sämre.
Det tidiga åren gjorde mig till den människan som jag är och det mesta går inte att "bearbeta" eller ta bort utan jag måste acceptera mig som jag är,men samtidigt "fila"på kanterna i min personlighet!


Jag har även märkt ganska nyligen att jag är som en liten flicka då sakerna går emot mig:jag blir ledsen då,men istället för att visa att jag är ledsen blir jag arg och vräker ur mig elakheter till mina nära och kära:(

Saken är den att vi människor är som skåp,med många oöpnade dörrar inom oss.....
Och vi har visst mycket svårt att acceptera varandras olika skåps innehåll...vi vill så gärna att andra skall hålla sina skåp stängda och kasta bort nycklarna.
Så vill vi även gå in till varandras "störande skåp"och börja rensa innehållet och väldigt gärna ger vi råd hur andra skall göra!
Det är så lätt att lära andra leva,medans ens eget liv är så att säga "olevt"

Så det där med bearbetning kommer att pågår i evigheter,tror jag...vi blir visst aldrig färdiga,det kommer alltid att finnas nya dörrar inom oss......

Har ni andra några tankar om det förflutna och om det är bra att bearbeta det?
I såna fall hur har ni gjort?

Ha nu alla en trevlig Lucia dag!

[Ugglemormor]

Det är väl detta jag tampas med just nu efter mors död, lilla vovvsens död och efterverkningar av min andra stora ryggop. under ett år.
Jag märker nu bättre själv hur jag kan fastna i småsaker och älta om dem, men också att nu när tiden har gått rätt så lugnt några veckor så minskar de tidigare irritationsmomenten ett i taget..... jag lever ut dem, det rådet fick jag av den profersson som behnadlade mina barndomstrauman under hypnos i slutet av - 70-talet o en bit in på -80-talet.
Så mycket nytta som jag har haft av dessa erfarenheter när jag hjälper andra, men det är värre med mig själv, men förstår mekanismen bakom detta.
Efter den tiden han behandlade mig (USA) kände jag som ett nyfödd barn och hade mycket att ta igen av det jag gått misste om.
Det hjälpte mig, slapp all psykmedicin och livet blev ju ett äventyr, men rätt som det är, sjunker man till slut i ett svart hål när man blir överbelastad, men jag tål inte medicinen, så de har tillverkat enl. min läkares råd en syntetisk "må bra medicin" åt mig, men nu är det över 12 år som jag var så nere.

Det är svårt att säga om/ska man jobba bort med en kunnig person de kantigheter o brister man fått med sig, men för min del brast den jättesäcken som jag släpade på min rygg och sedan lägger jag inget på mig....
Liiiiiite gnäll ett tag ...... sen är det över ......

Skriv gärna om era uppleverser/tankar kring detta, för det är mer aktuellt än man tror ........