Bearbetning av det förflutna Alternativ

[silos]

Tänk,häromdagen sa jag till min dotter att nu har jag bearbetat min barndom och min kloka dotter sa att det trodde hon inte att jag gjort och inatt märkte jag att hon har alldeles rätt!
Jag kunde knappt sova inatt eftersom tankarna for till barndomstiden och en STOR sorg lade sig över mitt varande!
Jag saknar min mamma,pappa,min syster och min äldsta bror,barndomshemmet,tiden tillsammans med min yngsta bror då vi lekte i skogen intill hemmet etc...och mycket mycket mera!
Jag inser att jag blev starkt påverkat av allting både till det goda och till det sämre.
Det tidiga åren gjorde mig till den människan som jag är och det mesta går inte att "bearbeta" eller ta bort utan jag måste acceptera mig som jag är,men samtidigt "fila"på kanterna i min personlighet!


Jag har även märkt ganska nyligen att jag är som en liten flicka då sakerna går emot mig:jag blir ledsen då,men istället för att visa att jag är ledsen blir jag arg och vräker ur mig elakheter till mina nära och kära:(

Saken är den att vi människor är som skåp,med många oöpnade dörrar inom oss.....
Och vi har visst mycket svårt att acceptera varandras olika skåps innehåll...vi vill så gärna att andra skall hålla sina skåp stängda och kasta bort nycklarna.
Så vill vi även gå in till varandras "störande skåp"och börja rensa innehållet och väldigt gärna ger vi råd hur andra skall göra!
Det är så lätt att lära andra leva,medans ens eget liv är så att säga "olevt"

Så det där med bearbetning kommer att pågår i evigheter,tror jag...vi blir visst aldrig färdiga,det kommer alltid att finnas nya dörrar inom oss......

Har ni andra några tankar om det förflutna och om det är bra att bearbeta det?
I såna fall hur har ni gjort?

Ha nu alla en trevlig Lucia dag!

[Ugglemormor]

För min del gällde det att komma på varför jag kunde reagera så som jag gjorde och jag mindes inte alls det värsta under barndommen som hänt mig, både gott o ont, kan man tyckas.
Men när beslutet togs att bearbeta detta under hypnos, blev räddningen för min del. Jag fick dock gå igenom allt ont det lilla barnet hade tryckt bort ur minnet, men samtidigt fick jag lära mig en hel del av mina föräldrars sätt att fungera ---- veta att jag var inte det onda barnet ---- jag var inte guds förbannelse --- veta att jag var inte skyldig till något som hänt mig ----- veta att jag skulle inte bära skam av det som hänt.....osv........
Jag kom ut ur en rutten puppa och som en frisk fjäril och lärde mig att se mig med mina ögon, inte med min mors.....
Fick förstå hur sjuka de hade varit och varför ----- och att inte föra det vidare i mitt liv......

Han (professorn som var specialist på barndomstrauman) kunde visa mig ett och annat och endast knappa
5% av dessa barn kunde vara friska i sitt inre, och jag hörde till den gruppen. De som inte ens kan nå hypnorisk tillstånd eller är redan så sjuka ---- finns på fängelser och på psyk. avd. så länge de lever och många tar sitt liv redan i unga år......
Här kan man bara säga att det går att köpa sig hälsa ..... hade man inte haft råd, hade jag inte levt denna dag....
Man får nog vara enorm stark när man kunnat skydda sitt friska inre och gå igenom den "idiotresan" som jag gjorde.......
På den tiden hade de börjat komma på detta o numera är det utbredd bland dom som arbetar i sådana fall, men prognosen beror på patienten, inte den behandlandes skiklighet helt o hållet.........

Visst kommer det stunder i ens liv då man blir arg o ledsen av det man gick igenom, ex. min söndersparkade rygg ---- skulle inte ligga här annars. Då tycker man att det var ju sjutton också att nu ska behöva än bära med sig det som hände då, men inse också fakta att trotts allt har jag fått ett bra liv ........

[pejori]

För min del gällde det att komma på varför jag kunde reagera så som jag gjorde och jag mindes inte alls det värsta under barndommen som hänt mig, både gott o ont, kan man tyckas.
Men när beslutet togs att bearbeta detta under hypnos, blev räddningen för min del. Jag fick dock gå igenom allt ont det lilla barnet hade tryckt bort ur minnet, men samtidigt fick jag lära mig en hel del av mina föräldrars sätt att fungera ---- veta att jag var inte det onda barnet ---- jag var inte guds förbannelse --- veta att jag var inte skyldig till något som hänt mig ----- veta att jag skulle inte bära skam av det som hänt.....osv........
Jag kom ut ur en rutten puppa och som en frisk fjäril och lärde mig att se mig med mina ögon, inte med min mors.....
Fick förstå hur sjuka de hade varit och varför ----- och att inte föra det vidare i mitt liv......

Han (professorn som var specialist på barndomstrauman) kunde visa mig ett och annat och endast knappa
5% av dessa barn kunde vara friska i sitt inre, och jag hörde till den gruppen. De som inte ens kan nå hypnorisk tillstånd eller är redan så sjuka ---- finns på fängelser och på psyk. avd. så länge de lever och många tar sitt liv redan i unga år......
Här kan man bara säga att det går att köpa sig hälsa ..... hade man inte haft råd, hade jag inte levt denna dag....
Man får nog vara enorm stark när man kunnat skydda sitt friska inre och gå igenom den "idiotresan" som jag gjorde.......
På den tiden hade de börjat komma på detta o numera är det utbredd bland dom som arbetar i sådana fall, men prognosen beror på patienten, inte den behandlandes skiklighet helt o hållet.........

Visst kommer det stunder i ens liv då man blir arg o ledsen av det man gick igenom, ex. min söndersparkade rygg ---- skulle inte ligga här annars. Då tycker man att det var ju sjutton också att nu ska behöva än bära med sig det som hände då, men inse också fakta att trotts allt har jag fått ett bra liv ........

Som jag ser det.
Det man en gång har bearbetat, behöver man inte prata om mera, även om tanken ibland kommer upp.
Det man är klar med, läggs i "ryggsäcken" och får bli kvar där.
Har man ett behov av, att "älta gammalt" är man det inte färdigt/bearbetat.
Är det upplevelser i barndomen och man är vuxen kan man behöva professionell hjälp att komma vidare.