Bearbetning av det förflutna Alternativ

[silos]

Tänk,häromdagen sa jag till min dotter att nu har jag bearbetat min barndom och min kloka dotter sa att det trodde hon inte att jag gjort och inatt märkte jag att hon har alldeles rätt!
Jag kunde knappt sova inatt eftersom tankarna for till barndomstiden och en STOR sorg lade sig över mitt varande!
Jag saknar min mamma,pappa,min syster och min äldsta bror,barndomshemmet,tiden tillsammans med min yngsta bror då vi lekte i skogen intill hemmet etc...och mycket mycket mera!
Jag inser att jag blev starkt påverkat av allting både till det goda och till det sämre.
Det tidiga åren gjorde mig till den människan som jag är och det mesta går inte att "bearbeta" eller ta bort utan jag måste acceptera mig som jag är,men samtidigt "fila"på kanterna i min personlighet!


Jag har även märkt ganska nyligen att jag är som en liten flicka då sakerna går emot mig:jag blir ledsen då,men istället för att visa att jag är ledsen blir jag arg och vräker ur mig elakheter till mina nära och kära:(

Saken är den att vi människor är som skåp,med många oöpnade dörrar inom oss.....
Och vi har visst mycket svårt att acceptera varandras olika skåps innehåll...vi vill så gärna att andra skall hålla sina skåp stängda och kasta bort nycklarna.
Så vill vi även gå in till varandras "störande skåp"och börja rensa innehållet och väldigt gärna ger vi råd hur andra skall göra!
Det är så lätt att lära andra leva,medans ens eget liv är så att säga "olevt"

Så det där med bearbetning kommer att pågår i evigheter,tror jag...vi blir visst aldrig färdiga,det kommer alltid att finnas nya dörrar inom oss......

Har ni andra några tankar om det förflutna och om det är bra att bearbeta det?
I såna fall hur har ni gjort?

Ha nu alla en trevlig Lucia dag!

[Ugglemormor]

Anma,

Jag är inte så hemma i det men det rekommenteras inte i mitt fall, utan jag ska använda de verktyg jag lärde mig gm hypnosen att gå in i mig själv och förstå det hela innan man släpper taget om det.
Har man gått igenom de trauman man gömt under sitt medvetna hjäper inte att prata om, det ändrar inte den inre känslan, endast jag själv kan förändra, lära förstå det till fullo, inte en annan människa. Man blir inte äkta i irl.

Vi är rätt så många "vingklippta" i mina andliga kretsar här och i England, men vi ger varandra kosmisk healing, på avstånd, utan ett ord för att vi kan lättast komma ur tråkiga saker. Det snackades inte om sina skitiga barndommar eller annat negativt där och man behövde inte känna sig dum, man visste att man behövde det inte heller och man visste att lärarna kunde "pejla in oss" om de ville o man brydde sig inte om det. I den miljön var var och en en värdefull själ och det fanns ingen konkurens att försöka vara bättre....
(det är mycket mer "jag är bäst" bland svenskar, men man undviker dessa personer)

En av i min klass fick budet att modern hade avlidit, men vi skulle ge henne plats att gråta, skrika ut tills hon hade fått det värsta ut, sedan gav man sin ordlösa famn med kärlek till henne, var och en eller flera på en gång..... när det kom stunder då hon mådde dåligt och var nere, väntades det att hon kom upp o sedan gav vi tröst för att bygga upp hennes inre styrka till mer normal sorgebearbetning.
Samma gällde när en anhörig kom igenom till någon och personen fick ett gråtattack, fick vi inte gå nära tills gråten hade stillnat och då började det inre byggandet av den sorgen......

Tar man den gråtande direkt i famn, stoppar man den inre processen att komma ut ur det.
Det är rätt effektivt sätt att bygga upp det inre arbetet som ingen annan än den som lider kan göra, vi ska inte ta den möjligheten ifrån personen......
Det hände även mig där och jag fick känna på detta, gråta för full hals ensam bland många och när mina tårar började tyna bort, fanns jag i min lärarens och flera andras famn i ett stillhet och ro.
Jag försöker lära min man detta, men det har tagit tid innan han fattat att det hjälper inte att trösta just då, men senare ...... det bygger upp ens inre styrka och man vet om sin sorg, men man känner sig inte övergiven, det är svårt att förklara o det känns nog så bakvänt för er som inte upplevt detta och man gör lika med ateister och alla andra, och det funkar ........

Redigerat av Ugglemormor: 15-12-2012, 13:09

[silos]

Anma,

Jag är inte så hemma i det men det rekommenteras inte i mitt fall, utan jag ska använda de verktyg jag lärde mig gm hypnosen att gå in i mig själv och förstå det hela innan man släpper taget om det.
Har man gått igenom de trauman man gömt under sitt medvetna hjäper inte att prata om, det ändrar inte den inre känslan, endast jag själv kan förändra, lära förstå det till fullo, inte en annan människa. Man blir inte äkta i irl.

Vi är rätt så många "vingklippta" i mina andliga kretsar här och i England, men vi ger varandra kosmisk healing, på avstånd, utan ett ord för att vi kan lättast komma ur tråkiga saker. Det snackades inte om sina skitiga barndommar eller annat negativt där och man behövde inte känna sig dum, man visste att man behövde det inte heller och man visste att lärarna kunde "pejla in oss" om de ville o man brydde sig inte om det. I den miljön var var och en en värdefull själ och det fanns ingen konkurens att försöka vara bättre....
(det är mycket mer "jag är bäst" bland svenskar, men man undviker dessa personer)

En av i min klass fick budet att modern hade avlidit, men vi skulle ge henne plats att gråta, skrika ut tills hon hade fått det värsta ut, sedan gav man sin ordlösa famn med kärlek till henne, var och en eller flera på en gång..... när det kom stunder då hon mådde dåligt och var nere, väntades det att hon kom upp o sedan gav vi tröst för att bygga upp hennes inre styrka till mer normal sorgebearbetning.
Samma gällde när en anhörig kom igenom till någon och personen fick ett gråtattack, fick vi inte gå nära tills gråten hade stillnat och då började det inre byggandet av den sorgen......

Tar man den gråtande direkt i famn, stoppar man den inre processen att komma ut ur det.
Det är rätt effektivt sätt att bygga upp det inre arbetet som ingen annan än den som lider kan göra, vi ska inte ta den möjligheten ifrån personen......
Det hände även mig där och jag fick känna på detta, gråta för full hals ensam bland många och när mina tårar började tyna bort, fanns jag i min lärarens och flera andras famn i ett stillhet och ro.
Jag försöker lära min man detta, men det har tagit tid innan han fattat att det hjälper inte att trösta just då, men senare ...... det bygger upp ens inre styrka och man vet om sin sorg, men man känner sig inte övergiven, det är svårt att förklara o det känns nog så bakvänt för er som inte upplevt detta och man gör lika med ateister och alla andra, och det funkar ........

I början av 90talet var jag på en "andlig"kurs här i Sverige och sorgen över en av mina döda hundar kom över mig:( men varken kursledarna eller andra deltagare brydde sig om det,utan låtsades som att jag inte fanns där.Jag grät en lång stund och det var riktigt skönt!Det kanske var det bästa att jag fick gråta i min ensamhet!