Döden tänkte jag mig så.... Alternativ

[Monarda]

En vacker dikt av Bo Setterlind och en vacker tanke om livets slut. Nu blir jag lite allvarlig så här dom sista skälvande dagarna på året. Inte för att jag planerat att lägga näsan i vädret än på ett tag men jag känner att tankarna om detta eviga (?) tillstånd tränger sig på mer ju äldre jag blir. Det gick ju en serie på tv för ett tag sedan om döden men jag valde att inte se på den, det kanske var dumt. Var det någon här som såg den?
Som samhället ser ut idag med åldringsvård, eller snarare sagt brist på denna, så är ju ett åldrande där man blir beroende av andra inget att se fram emot. Min egen mor låg i tre år på ett äldreboende innan hon fick sluta sina dagar och det är en erfarenhet jag vill slippa och heller inte utsätta min son för. Det dåliga samvetet följer mig än idag över att jag inte var där tillräckligt ofta. Kanske dags att damma av den gamla ättestupan igen eller be att få bli utsatt i skogen som vargmat. Annars är ju soptunnorna tillräckligt stora, kanske också ett alternativ när det börjar närma sig. Fast vilken ska man ta.... Brännbart eller kompost?
Skämt åsido, hur tänker ni om detta oundvikliga?

[niggle]

Detta är en fråga som trycker de flesta som uppnått mogen ålder. För egen del har jag blivit 55 och båda föräldrarna är döda, liksom svärföräldrarna. Jag tycker att det är ett evigt klagande på åldringsvården, särskilt den som är i privat regi. Många antyder också att det var bättre förr. Jag känner inte igen mig i den beskrivningen.
Min mormor blev gammal och senil i mitten på sjuttiotalet. I den kommunen hon bodde i nekades hon åldringsvård. Efter att ha bott hemma hos oss i ett halvår, lyckades min far ordna ett boende till henne genom en arbetskamrat som satt i en kommunal nämnd. Hon hade tur, eftersom hon fick ett eget rum, vilket de flesta inte fick då. Hela åldringsvården byggde på att det fanns hemmafruar som kunde ta hand om de gamla. Så är det inte längre. I stort sett alla kvinnor har tack och lov egen försörjning. Men antalet äldre som behöver vård ökar dramatiskt hela tiden. Det är ett stort problem nu, men kommer att bli ännu värre inom snar framtid. Särskilt i glesbygden. Bo Setterlinds vackra dikt speglar ett fenomen som inte finns längre. Människor stupade mitt i sitt arbete, betydligt yngre än dagens gamlingar.
När nu våra föräldrar har behövt åldringsvård, har inte allt varit perfekt och man har ofta fått tjata sig till hjälp.
Men vad är alternativet?
Vad gäller dödshjälp, tror jag att man ofta ser till sitt eget lidande (att se en älskad människa tyna bort) än att se hur det faktiskt är för den det gäller. Genom min egen livsresa har jag fått ändra attityd och inställning massor av gånger. Redan vid 55 känner jag att jag har tappat en del förmågor. Saker som jag älskade att göra tidigare, kan jag inte göra längre. Syn, tänder och hörsel har blivit sämre.
Så länge det finns snälla människor omkring mig, som tar sig tid och kanske för ett samtal eller håller min hand tycker jag att livet är värt att leva.
Det är väl det som är vår uppgift, vi som fortfarande har våra förmågor. Nämligen att göra livet värdefullt för våra medmänniskor.
Jag vänder mig mot inställningen att man blir värdelös, bara för att man tappar sina förmågor.