Döden tänkte jag mig så.... Alternativ

[Monarda]

En vacker dikt av Bo Setterlind och en vacker tanke om livets slut. Nu blir jag lite allvarlig så här dom sista skälvande dagarna på året. Inte för att jag planerat att lägga näsan i vädret än på ett tag men jag känner att tankarna om detta eviga (?) tillstånd tränger sig på mer ju äldre jag blir. Det gick ju en serie på tv för ett tag sedan om döden men jag valde att inte se på den, det kanske var dumt. Var det någon här som såg den?
Som samhället ser ut idag med åldringsvård, eller snarare sagt brist på denna, så är ju ett åldrande där man blir beroende av andra inget att se fram emot. Min egen mor låg i tre år på ett äldreboende innan hon fick sluta sina dagar och det är en erfarenhet jag vill slippa och heller inte utsätta min son för. Det dåliga samvetet följer mig än idag över att jag inte var där tillräckligt ofta. Kanske dags att damma av den gamla ättestupan igen eller be att få bli utsatt i skogen som vargmat. Annars är ju soptunnorna tillräckligt stora, kanske också ett alternativ när det börjar närma sig. Fast vilken ska man ta.... Brännbart eller kompost?
Skämt åsido, hur tänker ni om detta oundvikliga?

[Eva i Skåne]

Vissa saker inom vården var bättre förr, men vissa var sämre.
Jag har upplevt det som jag tycker är ytterligheter när jag ser tillbaka.

Min farfar vistades på långvården i ett par år i slutet på 70-talet. Det var inget värdigt liv. Jag tror dom var sex förvirrade gubbar på en sal. Dom placerades i var sin rullstol med spännrem för att dom skulle bli kvar och sen satt dom där och glodde tills dom skulle lägga sig.
Det var tuffa år för min pappa som var enda barnet. Han bad mig uttryckligen att hjälpa honom om han skulle hamna i liknande situation. "Jag behöver bara en meter flagglina" Det är ord jag har inom mig. Jag hoppas han aldrig blir som farfar så jag slipper ta ställning.

Sen hade jag en äldre släkting som på 60-talet blev beroende av respiratorhjälp på nätterna. Denna hade hon hemma och varje kväll kom ett vak som satt där hela nätterna. Hon levde med detta i över 20 år och med tiden lärde hon sig att hantera respiratorn själv och vaken drogs in, men det var efter ett antal år. Dessutom hade hon hemhjälp 4 timmar om dagen sex dagar i veckan. Hon fick ju verkligen så mycket vård och hjälp man kan tänka sig.
Innan detta hade denna släkting varit så sjuk att ingen trodde hon skulle överleva, familjen var kallad och det diskuterades om respiratorn skulle stängas av. Så blev det alltså inte och hon fick massor av år med glädje.