Känner verkligen med dig - det är en hemsk tid, denna "motsatsernas väntans tider", när en älskad människa är på väg att försvinna.
Fortsätt skriv! När det händer mig, kommer jag att ockupera en egen tråd här
så känner jag i alla fall nu. Det är med fasa jag tänker på hur det blir när det börjar gå utför med min egen svärmor.
Min mamma förlorade jag förra sommaren (1,5 år sedan) och pappa för snart tio år sedan. (oj vad tiden går)
Men jag "bär dem med mig" och känner mig trygg inombords av det.
Det är ändå "bättre" när människor dör av ålderdom, det är liksom på nåt vis, ändå "som det ska vara", även om saknaden och sorgen är svår. Och den sista tiden som man får "följa med på perrongen" - det gör så ONT inombords, man blir ju så hjälplös... maktlös... utsatt... tillsammans med sin döende människa...
Nej, det är svårt att finna orden. Det är så mycket känsla,
utan "ord".
Kanske klarar hon sig? Min mamma levde tio år efter sin första stroke! Då kunde hon varken gå eller prata, var helt borta - men hon kom igen! Och bodde självi sitt eget hus, och skötte allt, utan hemhjälp! Städade, handlade, lagade mat, ja pratade också!
Sedan hade hon några storkes däremellan, och det blev några ambulansfärder emellanåt, och sjukhusvistelse några veckor åt gången. Men den första stroken var värst, och tuffast för henne att komma igen från - men hon gjorde det!
Hennes sista strokefick hon 86 år gammal - ja sen var hon tre månader på sjukhus innan hon gick bort. Då var hon förlamad på ena sidan, och ville inte själv vara med längre.
Det gör ont att vara med, och att se.
Kram/amaira.
Yin och Yang!, se hit
28-12-2004, 11:50
.
