Tänker på alla som gått i pension genom åren och som lovat att hålla kontakten men sedan har vi knappt sett röken av dom och det är väl ett positivt tecken, antar jag. Min syster är pensionär sedan några år tillbaka och hon stressar faktiskt mycket mer än vad jag gör. Men det är ju det här märkliga med tiden, hur man upplever den. Det känns som den rullar på fortare och fortare ju äldre man blir och tittar jag bakåt hann jag med mycket mer i yngre dagar än vad jag gör nu.
Svårigheten att skiljas från arbetet blir för min del att jag känner mig bekräftad där och att jag har ett stort behov att känna mig nyttig och behövd, vilket väl dom flesta av oss har. Vet att jag kan bli rastlös bara av att ha semester så jag är rädd att det blir en stor omställning, men jag vet inte riktigt hur jag ska förbereda mig mentalt.

Har funderat på att engagera mig i katthemmet här på orten, med risk att hela huset blir fullt med hemlösa katter. Alla verkar se fram emot pensionen, utom jag då. Jag måste väl vara konstig på något vis.