Att avsluta sitt jobbliv var nog det mest dramatiska (nåja) av alla stora händelser i livet. Maken och jag blev erbjudna avtalspension för 4,5 år sen. Vi var 61 år då. Det var kort betänketid så jag blev panikslagen. Hade ju inte en tanke på att sluta före 65.Det blev att dra i panikbromsen ekonomiskt. Tidnignsprenumerationer, medlemsskap, klädinköp, alla andra inköp utom mat - ja allt drog jag ner på. Första tiden var inte rolig. Men så småningom kom jag på att jag faktiskt kunde både städa och tvätta mitt på dagen en vanlig vardag. Jo, sånt hade jag skött på helgerna i närmare 40 år så vanans makt satt i länge. Plötsligt hade jag ledigt på kvällarna. Och söndag kväll blev bästa kvällen för jag behövde inte förbereda mig för ny jobbvecka.
Alla sa att det var viktigt att ha ngt vettigt att göra så efter ett år skaffade vi hund. Det blev ännu en stor förändring i livet. Det ångrar vi inte! Nu i vintras blev jag folkpensionär. Känns som en befrielse. Ekonomiskt klarar vi oss finfint. Eftersom vi drog ner så kraftig i början så har vi vant oss och nu känns det helt ok. Tiden går snabbt eftersom vi blir allt långsammare i det vi gör. Och att vara ledig en sån här fin vår o sommar som i år, ja det är gott!
Så ta det lugnt Monarda och planera inte för mycket. Njut av ledigheten ett tag så kommer idéerna av sig självt.
En sak till er som har några år kvar till den dramatiska dagen: försök göra större investeringar några år före. Det är lättare att få bra villkor hos banken medan man har jobbinkomsten. Sen kan man bara njuta
Att bli pensionär
21-06-2014, 22:29
