Certifierad Trygg e-handel

Sökresultat för

Produkter

    Kategorier

      Visa alla resultat

      Sökresultat för

      Produkter

        Kategorier

          Visa alla resultat
           

          Välkommen som gäst ( Logga in | Registrera )


          > konfliktdjupdykning, lååååångt
          amaira
          Inlägg 30-12-2004, 12:28
          Länk hit: #1


          Medlem
          Antal inlägg: 6 105
          Medlem sedan:
          25-04-2004
          Medlem nr: 3 398



          Hej alla!

          Nu kommer jag att vara riktigt djup. Den som inte vill vara med på resan "djupdykning", slutar förhoppningsvis läsa här.

          Jag skriver nu alltså ett inlägg i småprat, som inte har med trädgård att göra, om dock har med forum att göra, och mitt syfte är ... att reda ut saker och ting för mig själv.
          Kanske kan det ge någon mera något? Om inte så... ja, jag lär mig väl att hålla mig till ämnet får vi hoppas. Om responsen blir lika med noll - återgår jag till min ensliga dagbok, och ni slipper fler amaira-djupdyknings-inlägg. (bara rent konstaterat, utan underliggande känslo-styr-försök.)



          Det finns inte mycket som - efter den första skräckslagna chocken - är mer spännande och intressant, och ger mer ren livsglädje, än att "gå på upptäcktsfärd" i sig själv!

          Och det är enbart hos sig själv, som man kan börja, och som man kan förändra något.

          Den som läser detta som jag nu kommer att skriva, med tankarna: "Åh, ja precis sådär, gör HON/HAN, att hon/han inte fattar det" missar totalt budskapet!!!

          Det finns bara ETT budskap i det jag skriver, och det är Självrannsakan, och det gäller ALLA.

          Det gäller mig med, framför allt gäller det mig.
          Det är därför jag skriver.

          De konflikter och det tjafs och de förolämpningar och de upprörda känslor och den brist på kommunikation och oförmåga att lyssna, som jag tycker mig se i dessa inlägg - upprör mig, griper tag i mig, får mig att vilja gå in och agera och handla och visa och ... och "orden" kommer till mig, och ibland kan jag få in en slagdänga (nej, jag skriver dem inte, jag rannsakar mig själv) och ibland lyckas någon annan få in en poäng men det vill jag inte lyssna på, osv. osv.

          Med andra ord, JAG reagerar precis så som de flesta andra här gör. Och DET är det intressanta!!!
          Hur förhåller jag mig till DET, det är det intressanta, för mig.


          Att kunna ge svar på tal, och vinna poäng, det har alltid varit min styrka. Att "vara tuff" och tro jag är oberörd och stark, ja det är jag ganska bra på. Jag blev det, för livet var så mot mig en gång i tiden, och jag är mycket sårbar så det blev mitt "svar" på "livets behandling".

          Att istället möta min SÅRBARHET, det visade sig var det riktigt tuffa, det riktigt svåra.
          Att inse skillnaden mellan "att vinna slaget men förlora kriget" - har varit och är en svår läxa för mig.


          Men ju mer jag ser mig själv, och finner fördragsamheten och varsamheten om mina allra värsta sidor och knasiga fel och knäppheter, helt enkelt, ju mer jag finner MÄNSKLIGHETEN i mig själv, och lär mig älska den, desto mer fördragsamhet och varsamhet och ömhet och omtanke, finner jag också inför andra människor, även de som jag förut for i taket över.
          Och desto mer ser jag och kan ta till mig, från hjärtat, mina styrkor och det jag är bra på, desto mer kredit har jag att ge andra människor, för jag kan SE det.

          Det egentliga resultatet, av DET , är lycka. För mig. Ren och skär livsglädje, enkel och okonstlad. Utan att det tar bort känslorna som jag har inom mig, och utan att livet i sig blir rosenrött i ett enda slag, utan bara fortsätter som det är, på gott och ont.

          Nä, det här är svårt att förklara, dessutom blev det längre än jag tänkte mig, innan jag ens kommer fram till det jag ville skriva.


          Jag kommer att skriva av ur en bok jag har, som jag tycker är så himla BRA! Jag skriver av och "saxar" ur boken "Känslans Intelligens" av Daniel Goleman (sid 186 ff).



          Att lugna ner sig.

          Varje stark känsla har i botten en impuls till handling; att kunna hantera dessa impulser är grunden för emotionell intelligens.

          En viktig förmåga är att lära sig att dämpa sina egna upprörda känslor.
          Detta innebär i grund och botten att bemästra förmågan att kunna återhämta sig snabbt efter att ha blivit överbelastad genom en emotionell kortslutning.
          Eftersom förmågan att höra, tänka och tala klart försvinner i en sådan känslostorm, så är det ett oerhört konstruktivt steg att kunna lugna ner sig, och utan detta steg kan man inte komma vidare i diskussionen.

          Eftersom en emotionell överbelastning utlöses av negativa tankar om partnern, hjälper det att ta itu med sådana hårda omdömen direkt om man blir uppretad av dem.
          Tankar som "Jag tänker inte tolerera det här längre" eller "Jag förtjänar inte att bli behandla på det här viset" är det oskyldiga offrets och den rättmätigt uppbragtes paroller.

          Aaron Beck, som arbetar med kognitiv terapi, har pekat på att om man lär sig fånga upp dessa tankar och ifrågasätta dem - istället för att bli uppretad eller sårad av dem - kan man börja befria sig från deras grepp.

          Detta kräver att man uppmärksammar sådana tankar, inser att man inte behöver tro på dem och gör en medveten ansträngning att ifrågasätta dem.

          Att lyssna och tala utan att bli försvarsinställd.

          I ett gräl är ofta det man säger en form av angrepp, eller också framförs det på ett så negativt sätt att det är svårt att uppfatta som något annat än ett angrepp.

          Även i de värsta fallen är det möjligt att medvetet redigera det man hör och ignorera de fientliga och negativa delarna av meningsutbytet - den elaka tonen, förolämpningen, den föraktfulla kritiken - och lyssna på själva budskapet.

          För att klara denna bedrift kan man försöka se den andres negativism som ett underförstått uttalande om hur viktig frågan är för honom eller henne - som en önskan om uppmärksamhet.
          Så om hon skriker "Kan du sluta avbryta mig för guds skull", kanske han klarar att säga "Okej, vad ville du säga?"

          Den effektivaste formen av lyssnande är förstås empati: att verkligen uppfatta känslorna BAKOM orden.


          Kort uttryckt förekommer det i den öppna kommunikationen inga påhopp, hot eller förolämpningar. Inte heller ger den möjlighet till någon av de otaliga former för försvar - ursäkter, förnekande av ansvar, motangrepp och liknande.
          I detta sammanhang är återigen empati en mycket bra verktyg.

          Slutligen: respekt och kärlek avvärjer missämja i en relation, liksom i alla sammanhang i livet.
          Ett effektivt sätt att trappa ner ett bråk är att låta partnerns veta att du kan se det hela ur dennes perspektiv, även om d inte håller med.

          Ett annat sätt är att ta ditt ansvar eller till och med be om förlåtelse om det visar sig att du har fel.

          Att bekräfta den andre innebär att man förmedlar budskapet att man lyssnar och uppfattar den andres känslor som uttrycks, även om man inte håller med om resonemanget.


          Övrigt.

          Eftersom dessa tekniker ska användas i stridens hetta, när den emotionella aktiviteten är hög, måste deläras in mycket väl om de ska kunna utnyttjas när de behövs som mest.

          Det beror på att det limbiska systemet reagerar enligt de mönster vi lärde oss tidigt i livet när vi blev arga eller sårade, och dessa mönster dominerar därför.

          Minnet och reaktionerna är kopplade till bestämda känslor, och därför är det i dessa situationer svårare att komma ihåg och agera på det sätt som man övat in under lugnare omständigheter.

          Slut bok-citat.

          Ännu en sak som jag vill infoga: Det är ju så att först efter att man lärt sig känna igen sina egna känslor, kan man känna igen andras. M.a.o. även på det viset börjar det med en själv.

          Vad gäller det jag skrivit av ur boken, så kan jag själv skriva under på vartenda ord. Vartenda ord är "sant" och vartenda ord berör även mig.


          Om någon mot förmodan skulle använda något av det jag skrivit här, som "slagdänga" (eller ens till att försiktigt påpeka) mot någon ANNAN här, så blir jag rent ut sagt FÖRBANNAD!

          Det är att djupt missbruka det jag tagit mig tid att skriva, och det är även att kränka MIG.

          Om det händer, kommer vederbörande att via PM (INTE på forumet) få uppleva hur en "upprörd amaira" agerar.


          Stor mjuk varm kram till oss alla!

          /amaira.


          --------------------
          Zon 3, Mälaröarna utanför Stockholm. Fotoblog
           
          Citera
           
          Nytt inlägg
          Svar
          amaira
          Inlägg 03-01-2005, 11:42
          Länk hit: #2


          Medlem
          Antal inlägg: 6 105
          Medlem sedan:
          25-04-2004
          Medlem nr: 3 398



          Hej! Är på skrivhumör.

          Först vill jag säga att jag uppskattar alla svaren. Det ÄR skillnad mellan "att reagera" och "personpåhopp", här finns reaktioner, men inga påhopp.

          Anki på Öland. Det är knepiga saker jag skriver om, och man får läsa om en del rader ibland - eller som jag själv gör, skriva det.

          "Man säger till andra vad man behöver höra själv", och det är det jag gör.
          Jag är inte alls någon "expert" på vare sig diskussioner, konflikter eller känslor, och jag sitter inte "utanför" och försöker dirigera "er" till ett bättre beteende. Jag försöker lära mig någonting som jag tycker är svårt.

          Att inte reagera spontant... Om du med det menar att "inte känna" - så håller jag med dig fullständigt. Förutom att jag tror det är omöjligt, för då stänger man ju bara till om känslorna på något vis, och tillstängda känslor brukar komma ut någon annan stans på något annat vis, men i omedveten form.


          Vi är ju varelser, rent biologiskt, som "styrs av känslor"!
          Känslor är livets drivkraft, och utan känslorna är vi inte längre fungerande varelser.
          Varje känsla innehåller en impuls till handling.

          Man har upptäckt, med människor som av olika anledningar har skadat de delar av hjärnan som står för känslorna (eller skadat förbindelserna med dessa i hjärnan) att de inte heller fungerar förnuftigt eller rationellt!! Utan känslor i botten som ger oss vägledning, står vi hjälplösa, men det vet vi inte om då, och bryr oss inte heller.

          Sånt här tycker jag är oerhört intressant!

          Men ... hur lever jag SJÄLV med det som är MINA känslor? Hur kan jag på bästa vis vara i samklang med dem, och ur det göra det bästa av det som är MITT liv?
          Hur finner jag balansen mellan acceptans och förändring?
          Vad är det som går, och vad är det som inte går?

          Hur försvarar vi oss mot känslorna när de är obehagliga (t.ex. förnekelse, som är en spontan omedveten och omedelbar reflex) och hur kan jag göra för att komma i mer direktkontakt med dem, på ett vis som gynnar mig själv?


          Vissa känslor är "rena", de visar vad de står för. Andra känslor är ofta till för att dölja min egentliga reaktion.

          Ilska t.ex. kan vara ett uttryck - inte för den egentliga situationen i sig, utan för att jag kanske känner mig missförstådd (inte sedd och accepterad som jag är), och ensam (övergiven).

          Om jag själv kan se VAD det egentligen är jag reagerar på, och varför, och vilka känslor som EGENTLIGEN väcks upp ur det, så har jag en mycket bättre kontakt med mig själv, och är i mycket mindre bråk och konflikter med andra.

          Ilskan behöver ju inte vara något dåligt, den innehåller också en oerhörd drivkraft till förändring, t.ex. Men att möta sin egen sårbarhet, den som oftast försvaras med all kraft och energi man har (för sårbarhet känns ofta som en svaghet som kan få oss att råka riktigt illa ut, och ibland kan den det också!) ger på slutet en inre styrka och harmoni, och tillgänglighet till livet.
          (Att möta sin sårbarhet, är ju inte detsamma som att utsätta sig för andra som vill en illa! Tvärtom kan det vara ett mer effektivt försvar för just det.)

          Sinnen är ju som fallskärmar, de fungerar bara när de är öppna !! (odlasignatur wub.gif )

          Jag tror inte att en diskussion blir tråkig, om vi kan vara i den med öppna sinnen, d.v.s. med våra känslor närvarande.
          Tvärtom öppnar det ju för en RIKTIG kommunikation, och då börjar det bli intressant!


          Anki: "Att diskutera är bra, men att tolka vad andra säger till vad man tror att den menar, och reagera på det är dömt att bli missuppfattningar av."

          Ja, precis! Och det är ju just det som händer när jag av någon anledning inte har alla mina sinnen öppna.
          Det är mänskligt, det är så jag som människa fungerar, vare sig jag vill det eller inte.

          Med hjälp av medvetenheten om det, kan jag ju börja se mina egna känslor för vad de är, och därmed också börja se mina medmänniskor för vad de är: Medvetenheten om mina känslor, öppnar sinnena som öppnar mina ögon.
          Då kommer jag också närmare både mig själv OCH andra!

          Det är motsatsen till att INTE känna, motsatsen till att (försöka) vara oberörd - när det gäller något som berör oss alltså.

          Anki: "Jag hoppas verkligen du inte ser det här som att jag kritiserar någon annan så du blir förbannad. Jag sitter här och vet inte om jag skall skicka iväg det, för jag vill verkligen inte kränka dig på något sätt. Detta är bara en allmän reflektion på det du skrivit."

          Ja, och som en allmän reflektion (och uppskattad sådan = bollplank) uppfattar jag det som.
          Än en gång, tack för att du skickade iväg det!


          Sulawesii: "Jag gav en rak höger till en mobbare redan i lågstadiet och jag känner fortfarande på samma sätt. Även om jag inte slagits sedan dess, så blir jag förbannad när folk är elaka. Och det händer ofta här. Då kan jag inte hålla käften eller låta bli att läsa i tråden. Och jag finner inget nöje i att bli arg. Önskar att jag vore mer som amaira, men, det är jag inte...
          De allra sista bråken har jag dock missat och har valt att inte läsa dom i efterhand."

          " Önskar att jag vore mer som amaira, men, det är jag inte..." ... eller så klarar du det här ännu bättre... ???

          Jag reagerar precis som du, ju ... Kan jag hålla käften? *tihi* Vad kallar du de här mina mastodontinlägg???

          Jag gav aldrig någon rak höger till någon mobbare, i lågstadiet. Snarare tvärtom ...
          Jag behövde känna att jag hade NÅGON sorts makt eller kraft... i en värld som skrämde mig till mardrömmar alltför många nätter. Men vad eller vem skulle jag haft makt över, om jag inte fann någon som var ännu mer maktlös än jag...
          (men det varken såg eller förstod jag då!)

          Men, jag har blivit mobbad också. Tack och lov inte så mycket, och inte längre perioder. Och mina egna mobbningstendenser har inte heller varit långtgående.


          Jag skulle vara stolt om jag gett någon mobbare en rak höger. Det har jag inte, men jag har alltid upprörts över orättvisor, och jag blir arg när folk är elaka!

          När jag blir arg på folk som är elaka, blir jag så lätt elak tillbaka - och då är jag ju precis likadan...
          Jag vill inte det, jag vill klara det på något annat vis.

          I mina försök att "klara det på andra vis" - skriver jag till exempel här. Nu.
          För att se vart det leder och vad som händer. Inte vet jag om JAG "klarar det", men det är en bra "tränings-arena".

          Jag skriver ALLTID mycket och långt. Bara för mig själv oftast. Det är mitt sätt att få någon struktur på tankar och känslor i ett huvud som alltför lätt "kokar".
          Det funkar. För MIG. Det lättar på trycket i mitt huvud, och får tanketrådar att ta fason.


          Fenja: "För att sitta och försöka tolka in känslor och undermeningar i skrift på ett forum är dömt att misslyckas. Jag tror att det enda man därvidlag kan förändra är sitt eget sätt att läsa... man kan ju sällan förändra något/någon annan än sig själv!"

          Ja, precis!

          Samtidigt så ... finns ju "verkligheten i betraktarens ögon". Det går ju inte att läsa, eller lyssna, eller titta, utan att "tolka". Det är ju så som kommunikation fungerar, via "avkodning".

          Vad jag vill säga med det, det vet jag inte ... kanske - återigen - att det behövs ... medvetenhet? ... för att veta om att det är så det går till? Och att "min tolkning" begränsas av det jag "ser" (att mina egna upplevelser och erfarenheter i livet, kan begränsa min förståelse)? Om nån hänger med på vad jag säger.

          En sorts "flexibiltet". Eller ... kanske bara ödmjukhet?

          Ödmjukhet inför livet självt, och dess begränsningar?

          En sorts "öppenhet", att inte "spika fast" en situation eller händelse, på så vis att man ur den "VET" vad som kommer att följa - när vi uppenbarligen inte vet det...

          Eller - att låta bli att döma.

          Kramar från amaira wub.gif .


          --------------------
          Zon 3, Mälaröarna utanför Stockholm. Fotoblog
           
          Citera

          Inlägg i den här tråden
          amaira   konfliktdjupdykning   30-12-2004, 12:28
          Anki på Öland   Hej Amaira Dina inlägg är nästan alltid väldigt kl...   30-12-2004, 15:06
          Blomstertanten   :wub: amaira   Så bra att du skickade iväg det :w...   30-12-2004, 17:32
          Betty   Efter att ha läst igenom hela ditt mastodontinläg...   30-12-2004, 17:57
          amaira   Fråga, så svarar jag, om jag kan...   30-12-2004, 18:13
          Laika   Amaira, tror du på fullaste allvar att det är nån ...   30-12-2004, 18:37
          Boxer   Den vill jag också vara med på :) Jag vill ock...   30-12-2004, 18:52
          amaira   Ja, om det vore så, så varför? Men...   30-12-2004, 18:53
          amaira   Tack för kramen Boxer, den värmer :wub: . Nu kom...   30-12-2004, 19:07
          Sulawesii   Nöje? Nä, jag blir vansinnig :wac...   30-12-2004, 19:42
          Fenja   Ja, Anki, precis så känner jag det...   30-12-2004, 20:34
          birgitek   Det som förvånar mej en aning är att så många verk...   03-01-2005, 12:29
          Sulawesii   Inte för att jag vet hur du känner i dig inuti, a...   04-01-2005, 11:38
          amaira   Ja, vem gör inte det :D :D :D ...   04-01-2005, 11:41
          Fenja   Väldig bra både beskrivet och uttr...   04-01-2005, 17:17
          amaira   Med att vara "tjockhudad...   05-01-2005, 10:25
          Laika   Jag håller fullständigt me birgitek, det skriks om...   05-01-2005, 10:46
          Ullet   Jag tycker det är skillnad på konflikt o ha avvika...   05-01-2005, 11:06
          Berith   Jämrars! :o Trodde väl aldrig att jag skulle...   05-01-2005, 13:48
          Fenja   Ullet skriver: "let's agree to disagree.....   05-01-2005, 17:35
          birgitek   Du har så fullständigt rätt Fenja, man har ju möjl...   05-01-2005, 19:30
          Sulawesii   Det där med att tända till kan ju ...   05-01-2005, 22:22
          Felix matte   Men om man tar sig tid att läsa igenom inläggen en...   05-01-2005, 22:29
          amaira   :wub: :wub: *läst och lyssnat* Tack för er med...   06-01-2005, 10:35
          amaira   Jo, en sak till som jag vill säga. Laika! jag ...   06-01-2005, 10:37
          hehoc   Hej amaira! I ditt inlägg fångar jag upp en de...   06-01-2005, 17:54
          Sollan   Man behöver inte vara något av det...   07-01-2005, 10:19
          Berith   Man behöver inte vara något av detta för att inte...   07-01-2005, 10:23
          amaira   Man behöver inte vara något av detta för att inte...   07-01-2005, 11:38
          amaira   Eftersom du skrev så, Berith, kund...   08-01-2005, 09:56


          Skriv svarNytt inlägg
          1 användare läser den här tråden just nu (1 gäster och 0 anonyma medlemmar)
          0 medlem(mar):



           

          Enkel version Datum och tid: 03-08-2025, 00:48
                 
                    
          Startsida    Frågor & svar    Bloggar    Kalender    Köp & sälj    Forum    Kontakt & Info    Länkar    Vykort
           
          Inne   Ute   Balkong och uterum   Växthus   Växtlexikon