Hej! Är på skrivhumör.
Först vill jag säga att jag uppskattar alla svaren. Det ÄR skillnad mellan "att reagera" och "personpåhopp", här finns reaktioner, men inga påhopp.
Anki på Öland. Det är knepiga saker jag skriver om, och man får läsa om en del rader ibland - eller som jag själv gör, skriva det.
"Man säger till andra vad man behöver höra själv", och det är det jag gör.
Jag är inte alls någon "expert" på vare sig diskussioner, konflikter eller känslor, och jag sitter inte "utanför" och försöker dirigera "er" till ett bättre beteende. Jag försöker lära mig någonting som jag tycker är svårt.
Att inte reagera spontant... Om du med det menar att "inte känna" - så håller jag med dig fullständigt. Förutom att jag tror det är omöjligt, för då stänger man ju bara till om känslorna på något vis, och tillstängda känslor brukar komma ut någon annan stans på något annat vis, men i omedveten form.
Vi är ju varelser, rent biologiskt, som "styrs av känslor"!
Känslor är livets drivkraft, och utan känslorna är vi inte längre fungerande varelser.
Varje känsla innehåller en impuls till handling.
Man har upptäckt, med människor som av olika anledningar har skadat de delar av hjärnan som står för känslorna (eller skadat förbindelserna med dessa i hjärnan) att de inte heller fungerar förnuftigt eller rationellt!! Utan känslor i botten som ger oss vägledning, står vi hjälplösa, men det vet vi inte om då, och bryr oss inte heller.
Sånt här tycker jag är oerhört intressant!
Men ... hur lever jag SJÄLV med det som är MINA känslor? Hur kan jag på bästa vis vara i samklang med dem, och ur det göra det bästa av det som är MITT liv?
Hur finner jag balansen mellan acceptans och förändring?
Vad är det som går, och vad är det som inte går?
Hur försvarar vi oss mot känslorna när de är obehagliga (t.ex. förnekelse, som är en spontan omedveten och omedelbar reflex) och hur kan jag göra för att komma i mer direktkontakt med dem, på ett vis som gynnar mig själv?
Vissa känslor är "rena", de visar vad de står för. Andra känslor är ofta till för att dölja min egentliga reaktion.
Ilska t.ex. kan vara ett uttryck - inte för den egentliga situationen i sig, utan för att jag kanske känner mig missförstådd (inte sedd och accepterad som jag är), och ensam (övergiven).
Om jag själv kan se VAD det egentligen är jag reagerar på, och varför, och vilka känslor som EGENTLIGEN väcks upp ur det, så har jag en mycket bättre kontakt med mig själv, och är i mycket mindre bråk och konflikter med andra.
Ilskan behöver ju inte vara något dåligt, den innehåller också en oerhörd drivkraft till förändring, t.ex. Men att möta sin egen sårbarhet, den som oftast försvaras med all kraft och energi man har (för sårbarhet känns ofta som en svaghet som kan få oss att råka riktigt illa ut, och ibland kan den det också!) ger på slutet en inre styrka och harmoni, och tillgänglighet till livet.
(Att möta sin sårbarhet, är ju inte detsamma som att utsätta sig för andra som vill en illa! Tvärtom kan det vara ett mer effektivt försvar för just det.)
Sinnen är ju som fallskärmar, de fungerar bara när de är öppna !! (odlasignatur

)
Jag tror inte att en diskussion blir tråkig, om vi kan vara i den med öppna sinnen, d.v.s. med våra känslor närvarande.
Tvärtom öppnar det ju för en RIKTIG kommunikation, och då börjar det bli intressant!
Anki: "Att diskutera är bra, men att tolka vad andra säger till vad man tror att den menar, och reagera på det är dömt att bli missuppfattningar av."
Ja, precis! Och det är ju just det som händer när jag av någon anledning inte har alla mina sinnen öppna.
Det är mänskligt, det är så jag som människa fungerar, vare sig jag vill det eller inte.
Med hjälp av medvetenheten om det, kan jag ju börja se mina egna känslor för vad de är, och därmed också börja se mina medmänniskor för vad de är: Medvetenheten om mina känslor, öppnar sinnena som öppnar mina ögon.
Då kommer jag också närmare både mig själv OCH andra!
Det är motsatsen till att INTE känna, motsatsen till att (försöka) vara oberörd - när det gäller något som berör oss alltså.
Anki: "Jag hoppas verkligen du inte ser det här som att jag kritiserar någon annan så du blir förbannad. Jag sitter här och vet inte om jag skall skicka iväg det, för jag vill verkligen inte kränka dig på något sätt. Detta är bara en allmän reflektion på det du skrivit."
Ja, och som en allmän reflektion (och uppskattad sådan = bollplank) uppfattar jag det som.
Än en gång, tack för att du skickade iväg det!
Sulawesii: "Jag gav en rak höger till en mobbare redan i lågstadiet och jag känner fortfarande på samma sätt. Även om jag inte slagits sedan dess, så blir jag förbannad när folk är elaka. Och det händer ofta här. Då kan jag inte hålla käften eller låta bli att läsa i tråden. Och jag finner inget nöje i att bli arg. Önskar att jag vore mer som amaira, men, det är jag inte...
De allra sista bråken har jag dock missat och har valt att inte läsa dom i efterhand."
" Önskar att jag vore mer som amaira, men, det är jag inte..." ... eller så klarar du det här ännu bättre... ???
Jag reagerar precis som du, ju ... Kan jag hålla käften? *tihi* Vad kallar du de här mina mastodontinlägg???
Jag gav aldrig någon rak höger till någon mobbare, i lågstadiet. Snarare tvärtom ...
Jag behövde känna att jag hade NÅGON sorts makt eller kraft... i en värld som skrämde mig till mardrömmar alltför många nätter. Men vad eller vem skulle jag haft makt över, om jag inte fann någon som var ännu mer maktlös än jag...
(men det varken såg eller förstod jag då!)
Men, jag har blivit mobbad också. Tack och lov inte så mycket, och inte längre perioder. Och mina egna mobbningstendenser har inte heller varit långtgående.
Jag skulle vara stolt om jag gett någon mobbare en rak höger. Det har jag inte, men jag har alltid upprörts över orättvisor, och jag blir arg när folk är elaka!
När jag blir arg på folk som är elaka, blir jag så lätt elak tillbaka - och då är jag ju precis likadan...
Jag vill inte det, jag vill klara det på något annat vis.
I mina försök att "klara det på andra vis" - skriver jag till exempel här. Nu.
För att se vart det leder och vad som händer. Inte vet jag om JAG "klarar det", men det är en bra "tränings-arena".
Jag skriver ALLTID mycket och långt. Bara för mig själv oftast. Det är mitt sätt att få någon struktur på tankar och känslor i ett huvud som alltför lätt "kokar".
Det funkar. För MIG. Det lättar på trycket i mitt huvud, och får tanketrådar att ta fason.
Fenja: "För att sitta och försöka tolka in känslor och undermeningar i skrift på ett forum är dömt att misslyckas. Jag tror att det enda man därvidlag kan förändra är sitt eget sätt att läsa... man kan ju sällan förändra något/någon annan än sig själv!"
Ja, precis!
Samtidigt så ... finns ju "verkligheten i betraktarens ögon". Det går ju inte att läsa, eller lyssna, eller titta, utan att "tolka". Det är ju så som kommunikation fungerar, via "avkodning".
Vad jag vill säga med det, det vet jag inte ... kanske - återigen - att det behövs ... medvetenhet? ... för att veta om att det är så det går till? Och att "min tolkning" begränsas av det jag "ser" (att mina egna upplevelser och erfarenheter i livet, kan begränsa min förståelse)? Om nån hänger med på vad jag säger.
En sorts "flexibiltet". Eller ... kanske bara ödmjukhet?
Ödmjukhet inför livet självt, och dess begränsningar?
En sorts "öppenhet", att inte "spika fast" en situation eller händelse, på så vis att man ur den "VET" vad som kommer att följa - när vi uppenbarligen inte vet det...
Eller - att låta bli att döma.
Kramar från amaira

.