Han var dörrvakt och jag var gäst och blev till slut bjuden på en nattmacka efter att krogen stängde...
Innan första träffen talade jag om för min bror ( i all ödmjukhet!) att jag träffat mannen i mitt liv och att han skulle leva sitt liv med mig, han visste bara inte om det än...
(tror ni att jag fått äta upp den kommentaren? Vid varje familjesammankomst påminner min bror mig om mitt deklarerande...)
På den vägen är det, åtta år sedan nu och två barn har vi bidragit med till befolkningsmängden
Annlouice